|
Torsdag 18 Februari 2010 Buy Ascorbic Acid Without PrescriptionAv Mattias När jag var Buy Ascorbic Acid Without Prescription, liten hade jag en kompis som hetter Erik. Vi var ganska olika och egentligen skulle vi nog aldrig blivit kompisar, buy Ascorbic Acid without prescription, Ascorbic Acid samples, om det inte var för att vi delade en passion i att bygga kojor. Den här fascinationen gränsade till besatthet, where can i find Ascorbic Acid online, Order Ascorbic Acid no prescription, och vi utsatte oss för livsfaror i jakten på den perfekta kojan. Vi hade en koja i något som måste ha varit källaren till ett gammalt rivet hus, acheter en ligne Ascorbic Acid, acheter Ascorbic Acid bon marché. Buy Ascorbic Acid from mexico, En dag gick vi helt enkelt förbi ett mystiskt hål ute i skogen. Efter viss överläggning hoppade jag ner, Buy Ascorbic Acid Without Prescription. Där var dunkelt, purchase Ascorbic Acid online no prescription, Online buying Ascorbic Acid hcl, och det luktade jord och fukt. Rummet var litet, buy Ascorbic Acid no prescription, Ascorbic Acid coupon, kanske fem gånger fem meter. Smala ljuskäglor föll in från andra hål som vi inte sett, Boston, Massachusetts. Charlotte, Carolina. Buy no prescription Ascorbic Acid online, Väggarna var av betong och jord och stenklossar hade rasat in i mitten av rummet. Buy Ascorbic Acid Without Prescription, Överallt låg skräp och bråte. På denna förmodligen helt livsfarliga plats hade vi en plats att hänga på, buy Ascorbic Acid without a prescription, Where can i buy Ascorbic Acid online, men det kändes inte optimalt - efter en stund blev lukten av jord till en stank, och när vi kommit ut i värmen och den klara luften, purchase Ascorbic Acid online, Canada, mexico, india, så kändes det inte särskilt lockande att krypa ner igen. En sensommardag byggde vi en liten stuga på en rank flotte, 1000mg, 2000mg, Buy generic Ascorbic Acid, vars brädor långsamt gled isär under oss när vi kommit ut på öppet vatten. Vi försökte desperat rädda konstruktionen, farmacia Ascorbic Acid baratos, Ascorbic Acid online kaufen, Ascorbic Acid withdrawal, snort, alcohol iteraction, men jag minns den iskalla skräcken då jag insåg att det var förgäves. Vi föll i vattnet och försökte klamra oss fast i vrakdelarna, australia, uk, us, usa, 0.4mg, 0.5mg, 1mg, 2.5mg, men de kunde inte längre hålla vår tyngd. Erik började frustande crawla in mot stranden, Buy Ascorbic Acid Without Prescription. Själv var jag en usel simmare, order Ascorbic Acid from mexican pharmacy. Kjøpe Ascorbic Acid online, bestill Ascorbic Acid online, Jag trampade vatten en stund med ett huvud som kändes som en tvättmaskin, tankarna snurrade runt, where can i order Ascorbic Acid without prescription, Indianapolis, Indiana, San Francisco, California, runt i huvudet. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och var nästan beredd att ge upp, 125mg, 150mg, 200mg, 250mg. Philadelphia, Pennsylvania. Phoenix, Arizona, Då hördes ett gurglande skrik från Erik: "Simma för helvete!" och det fick mig att komma till sans, och jag började simma mot land med armar som kändes stela som stockar, Chicago, Illinois. Houston, Texas. Buy Ascorbic Acid Without Prescription, Mitt illa underhållna bröstsim var inte lika effektivt som Eriks crawl, och jag tyckte att jag hade simmat i en evighet innan jag slutligen nådde strandkanten. Comprar en línea Ascorbic Acid, comprar Ascorbic Acid baratos, Jag orkade inte mer än krypa upp i sanden innan jag spydde och kollapsade. Den bästa kojan hittade vi på krypvinden i skolan, Ascorbic Acid trusted pharmacy. Købe Ascorbic Acid online, αγοράζουν online Ascorbic Acid, Taket var platt och inte så värst högt, några meter bara, Nashville-Davidson, Tennessee. Portland, Oregon. Ascorbic Acid in cats, dogs, children, man, woman, men, women, Här och där fanns takluckor, och som av en ren händelse upptäckte jag att de gamla röda hänglåsen var lätta att dyrka upp med en vanlig skruvmejsel, New York. Los Angeles, California. Erik bröt bägge benen och fick en ordentlig skallfraktur. Han låg på sjukhus i flera veckor, Buy Ascorbic Acid Without Prescription. Trots detta berättade han aldrig att jag varit med, fast mannen som hittat honom envist hävdade att han sett en pojke till. Men sanningen var värre än så. Jag hade inte lämnat Erik i pölen med blod för att jag blev rädd. Jag lämnade honom för att skydda vår koja. Det var den bästa kojan, och vi hade svurit på att inte avslöja den, Buy Ascorbic Acid Without Prescription. När jag såg mannen komma springande över skolgården insåg jag att den aldrig skulle gå att hålla hemligt om han fick tag på mig. Så jag valde att fly. Jag lämnade Erik i pölen med blod för att bevara vår hemlighet. Men att återkomma som vuxen är förstås inte samma sak. Vissa saker mår bäst av att stanna i minnet. Erik skulle nog inte misstycka. Similar posts: Buy Albenza (Albendazole) Without Prescription. Buy Ketoconazole Without Prescription. Buy Immunosin online no prescription. Canada, mexico, india. San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas. |
|
Torsdag 2 Juli 2009 Dödens hotellAv Mattias
Det är tyst och stilla i salen. Fönstret står lite på glänt, det slokar en blomma på nattduksbordet. I en av sängarna ligger ett lik svept i landstingets lakan. Jag, min bror och en av långtidarna ställer oss på varsin sida av sängen och tar tag i byltet för att lyfta över det till en bår. Fast det är en vuxen man, så är kroppen så mycket tyngre än vad jag trodde att den skulle vara. Det är som att försöka lyfta en oformlig stock.
I hissen ned mot gatuplanet blinkar lysrören plötsligt till. I en kort sekund är det svart, och jag hinner gripas av fasa; tänk om hissen stannar, och vi blir stående mellan två våningar i mörkret, upptryckta mot väggen med en död människa mellan oss. Men lamporna tänds igen och hissen fortsätter sin långsamma, knarrande färd genom huset.
MIn bror får ett annat uppdrag och försvinner iväg. Jag och långtidaren rullar britsen vidare genom de ändlösa korridorerna. Frysrummen ligger på gatunivå, och för att undvika att springa in i någon besökare görs liktransporterna på kvällar och nätter. Plötsligt stannar min kollega. Vi är framme. Dörren ser ut som de andra, bortsett från en liten och allvarlig skylt: "Obduktion". Nyckelknippan skramlar, dörren öppnas. Vi träder in i tystnaden.
Trots att det är kallt i frysrummet så luktar det. Det är en mycket speciell doft, en lukt jag inte känt förut men som tveklöst hör hemma här hos de döda. Jag går in med båren själv, min kollega väntar ute i förrummet. Jag vet att när dörren går igen så är det bara att trycka på knappen bredvid. Ingen fara, inget att bli rädd för. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett visst obehag. Mannens gulaktiga fötter är redan frilagda, och precis som på film sitter det en identifikationslapp fäst med band kring ena stortån.
När dörren pyser igen bakom mig blir luften liksom kompakt. Jag har bara en tunn sjukhusblus på mig och blir snabbt kall. Ljudet från fläktarna som kyler rummet tilltar i styrka.
För en kort stund svindlar det för mig. Rummet är så stort. Jag har sett döda människor förut, fast då en och en. Här ligger rader med kroppar längs väggarna. De flesta prydligt svepta, men här och där har fläktarna blåst av täcket. En arm, ett huvud, ett ben sticker fram. Alla blodfattiga, gulaktigt bleka eller lila. Det ser högst overkligt ut.
Jag rullar fram kroppen till en ledig plats, osäker på ordningen där inne. Står en kort stund och tittar ut över havet av döda, och går sedan snabbt mot utgången.
"Det där är obduktionskylen. Där står de som blivit obducerade", säger min kollega. "Vill du titta in?"
Det vill jag inte. Jag inbillar mig att det ser fundamentalt olika ut i de bägge frysarna. I den första kylen har de döda någon slags värdighet kvar. Jag vill inte se resultatet av de kalla och avtrubbades hantverk.
Min kollega har fått ett nummer på sin personsökare, och försvinner iväg in på en expedition för att ringa. Jag står kvar ensam kvar i förrummet och tittar på uppradade obduktionsbänkar i rostfritt stål. De är behändigt sluttande mot ett hål i mitten av britsen, ungefär som golvet i ett duschrum.
Precis vid utgången står en liten vagn fylld med glasburkar. Jag tar upp en och skärskådar innehållet: något fransigt svart i vätska. Så ser jag att varje burk har en etikett med namn och ett personnummer. Hela vagnen är fylld med kvarlevor från döda människor.
Det var en sommar som denna. Het och fuktig, med en sol som obönhörligt stekte stadens invånare. Jag och min bror hade via en kusin fått sommarjobb på Södersjukhuset som patienttransportörer. Expeditionen låg vid akuten och det var också därifrån som transporterna skedde. Det här var innan mobiltelefonens segertåg, så kommunikationen skedde via personsökare och vanlig hederlig telefon.
Södersjukhuset är stort. Mycket stort. Inte lika stort som Huddinge sjukhus som är en koloss, men tillräckligt för att som transportör avverka minst ett par mil varje dag i byggets vindlande korridorer.
En dag får vi ett telefonsamtal från förlossningsavdelningen. Det ska transporteras något till ett av de mindre kylrum som finns här och där på sjukhuset. Jag och min bror går dit tillsammans. På golvet i den tomma salen står en helt vanlig liten verktygslåda i plast. Jag lyfter upp den och känner hur något rullar till. Det råder knappast någon tvekan om vad lådan innehåller. Transport av de döda är inte någon särskilt lustig sysselsättning annars, men den här gången känns det bara förjävligt. Vi går ner till kylrummet under tryckt tystnad. När jag ställt ned lådan på golvet i det kalla rummet blir vi stående en liten stund. Det känns så sorgligt att lämna den lilla helt ensam på golvet under den krassa lysrörsbelysningen. Efter en liten stund börjar kylan kännas genom de tunna sjukhuskläderna och vi går ut till värmen och livet i korridoren igen.
Jag transporterade förstås inte bara lik, utan också högst levande människor, men det är dessa transporter som har etsat sig fast i minnet. Tidigare var jag så omedveten om döden, den finns ju inte bland oss som den gjorde förr. Om man bara sett lik på TV blir det nästan abstrakt att se en död människa på riktigt. Att känna lukten, kylan, se ögon som saknar gnista och glans. Jag är glad för erfarenheten, men skulle inte vilja arbeta med det dagligen. Inte bara för att det är så deprimerande, utan för att jag trots allt vill ha någon slags distans kvar. Jag vill kunna fortsätta se människan bakom den fallna masken, se kroppen inte bara som ett ting, en tom behållare med ett tystnat hjärta, utan något som ska hanteras med respekt hela vägen ned i jorden. Att inte hänfalla till galghumorn som gör att det känns okej att klämma fast ett protokoll i händerna på en avliden människa bara för att armarna stelnat i upprätt läge.
När mina arbetsdagar var över gick jag ut i eftermiddagssolens kvävande hetta. Luften dallrade över parkeringsplatsen utanför sjukhusets entré. Jag drog ett djupt andetag, glad och tacksam för att vara vid god hälsa, för att jag kunde promenera ned för backen mot Skanstulls larmande trafik och lockande barer, känna doften av blommorna som kantade vägen, höra måsarnas skrik över Årstaviken. Tacksam, för att jag inte var fast i ett av sjukhusets sterila descinfektionsdoftande salar, med en cancer som åt upp livet inifrån. Eller för att jag inte låg som en blek och stel version av mig själv i någon av husets frysar, färdig att sprättas upp och sys igen och grävas ned i den mörka och kalla jorden. |
|
Torsdag 19 Mars 2009 FlickanAv Mattias
En höstdag i början av sjuttiotalet fiskade man upp liket av en ung kvinna i en vik vid ett sandtag. Det var kallt i vattnet och hon hade inte legat särskilt länge, hon såg i stort sett ut som när hon levt. Ögonen var slutna, det syntes inga spår av dödskamp. Ett fridfullt uttryck vilade över anletsdragen. Så sades det iallafall.
Hon hade bara en tunn sommarklänning på. Inga skor och inga smycken förutom ett armband av röd plast. Håret var långt och mörkt, och man kan tänka att det böljade kring henne som vajande sjögräs i vattnet. Armarna utsträckta åt sidorna, som en jesusgestalt av kvinnokön.
Det avskrevs som självmord, även om klädseln var en smula besynnerlig för årstiden. Men vem var det som saknades? Ryktet började gå, och så småningom kom flickans namn fram.
Hon blev bara sexton år gammal. Skulle gått i första ring på ett gymnasium i stan, men kom aldrig till uppropet.
Ingen hade egentligen någon riktigt skarp bild av vem hon varit, men de minnen som trots allt fanns där blev plötsligt omgivna med ett speciellt skimmer.
Man mindes skolavslutningen i nian, spänningen i luften. Rektorns tal i aulan. Tisslet och tasslet i bänkraderna. Och sedan, på skolhustrappan, den blomstertid nu kommer. Den berusande känslan av att det äntligen tar fart. Friheten, plötsligt där inom räckhåll!
Hur hon log och kramade om sina klasskamrater som alla andra. Skrattande när de lämnade skolhuset för sista gången och sprang mot föräldrar och otåliga småsyskon som stod i solen med svetten rinnande under finkläderna.
Det finns till och med ett fotografi. Ett enda fångat ögonblick. Och där står hon, på tredje raden bland ljusa klänningar. Det som bara är minnen materialiserar sig plötsligt, rasterpunkterna bildar en helhet. Egentligen alls inget märkvärdigt. Bara en flicka med ett svagt leende och en blick åt ett annat håll.
Det spekulerades förstås i vad hon tittade på, möjligtvis i ett försök att mystifiera omständigheterna. Och det kanske behövdes för att hålla diskussionen borta från en mer smärtsam punkt: ingen kunde återge ett enda samtal, inte ett enda personligt möte. Hon var inte utstött, inte mobbad, men ändå ständigt i periferin. Självvalt eller ej hade hon passerat genom högstadiet som en skugga.
Och sedan kom den ljuva sommaren, med sin klorofyll och sina regnfyllda nätter.
Någon sade sig ha sett henne i affären, någon på cykel. En annan berättade om en tyst nick under en promenad i skogen vid badplatsen. Det kunde vara sant, eller bara påhitt från folk som trodde sig minnas eller ville minnas för en kort stund i rampljuset. Men vad alla dessa minnen hade gemensamt var att hon alltid var ensam, aldrig sade något, alltid passerade på avstånd. Ogripbar och genomskinlig, som om hon redan befann sig på en annan plats. Man fantiserade om ett inåtvänt leende som kanske aldrig funnits, som om hon bar på en hemlighet.
Vad som förvånar är att ingen smutsig byk drogs fram. Inga snaskiga detaljer, inga råa skämt. Flickans död möttes med stillsamt grubbel, med en förvirring och en sorg som drog genom bygden som en sval vårvind.
Jag var inte född när det hände. Jag har inga egna minnen, bara sådana jag hört berättas. De har med tiden blivit mina. Och folk minns fortfarande, kan fylla på luckorna. På en liten ort lever små händelser kvar, växer med tiden, broderas ut. Vårdas och nöts.
Delar av sandtaget är idag bebyggt, men platsen där man fiskade upp flickan är för otillgänglig för att vara värd att projektera. För kuperad, snårig, sank. Ett kort stycke bort tornar en sandvall upp sig, och ungefär mitt på växer en plätt ljung i sanden. Det råder ingen tvekan om formen: ljungen bildar ett hjärta. Legenden säger att det dök upp efter flickans död.
Vid vallens fot finns en sänka med små förvridna träd. Det är en bortglömd del av sandtaget. Marken är flack och stenig. Man går lätt förbi, med blicken fäst på det märkliga gröna hjärtat. Men tittar man närmare på de mossbelupna stenarna ser man att de inte ligger där av en slump. De bildar mönster, namn och årtal. Skrifter till minne för någon som ingen egentligen kände.
Den hemliga minneslunden har än så länge fått vara i fred från grävskopor och de massproducerade monteringsfärdiga trähus som förökar sig med ljusets hastighet i villaförorternas grönska. Stenarna sjunker för varje år längre ned i myllan, kamoufleras av mossa och sly.
En flicka som ingen kände dog i ensamhet, sina skäl tog hon med sig i den stora natten. Man tycker att en sådan sak borde blekna med åren, glömmas bort. Men hon har blivit en sakral ande som i evighet vandrar tyst i strändernas dimma, ren och oskuldsfull, fri från synd.
Och fortfarande lägger besökarna sina stenar i sanden. |
|
Tisdag 24 Februari 2009 Boule & BersåareAv Matt
Foto: Anders Adermark
Det är löningsdags i februari och ett tjockt lager snö täcker Stockholm. Det är inte många minusgrader men fukten i luften gör så att man fryser in till märgen. Jag längtar till sommaren och till mitt smultronställe Boule & Berså.
Boule & Berså ligger vid Hammarbysjös utlopp till Saltsjön. För att komma dit tar man sig över Danviksbron och går sedan under den. Det är väl värt omvägen. När man kommer ut från mörkret och den ogästvänliga betongen under bron möts man av en lummig berså med kulörta lampor i träden. Lindarna härstammar från den barockpark som en gång tillhörde Danviks Hospital.
Det är verkligen en oas i storstaden. Boule & Berså är bara öppet under sommarhalvåret och det finns bara uteservering. Baren och köket inryms i några baracker. Är det dåligt väder stänger de tidigt. Ofta strömmar det reggea ur högtalarna men det bjuds också på liveband. Kanske ett jazzband som spelar den perfekta bakgrundsmusiken.
Längs med kanalen ligger boulebanorna och klot kan hyras i baren för en spottstyver. Vill man inte kasta klot sätter man sig med en öl i en hammock eller i en solstol vid vattnet. Där kan man titta på båtarna(läs tjejerna på båtarna) som passerar förbi och vinka till turisterna på sightseeingtur. Är solen för stark kan man söka skydd i skuggan av träden eller under något av de många stora parasollen. Det finns också uppspända hängmattor för de riktigt trötta. Det är verkligen en speciell känsla på Boule & Berså. En avslappnad känsla – en känsla av att problemen hör morgondagen till.
Ölpriserna är också humana. De har tjeckisk och engelsk öl på fat. Är man äventyrslysten beställer man en Boule & Bersåare som består av hälften 1698(engelsk stark ale) och hälften Gambrinus(tjeckisk lager).
Maten är till mestadels grillad och även den till överkomliga priser. Jag kan rekommendera mix-tallriken där man får lite av varje. Kanalburgare, baby back ribs, lammkorv, rostad färskpotatis med mera. Allt detta för ynka 155 kronor.
Det har varit osäkert om Boule & Berså skulle få fortsätta sin verksamhet då boende i de nybyggda husen vid Saltlsjöqvarn klagat över ljudnivån och då Danviks Hospital ska rustas upp och barockparken återställas. Men nu verkar det i alla fall som Boule & Berså kommer att öppna igen som vanligt i maj. Det är mycket goda nyheter.
Jag vill att alla ska hitta till Boule & Berså den här sommaren. Jag har inget emot att dela med mig av mitt smultronställe. Det är bara en sån kille jag är. |
|
Torsdag 12 Februari 2009 Om nattenAv Mattias
När jag var liten så åkte vi ut och paddlade några somrar i en grön Trapper. En perfekt formgiven kanot som utan problem stod pall för mig, storebror, farsan och packning för en veckas vildmarksliv. Det var speciellt att vara ensam med min bror och farsan, det hände inte så ofta. Egentligen var det otroligt att jag och brorsan kunde vistas på en så liten yta tillsammans utan att mörda varandra, vilket också gör minnet av det så mycket bättre.
Vi paddlade längs ensliga älvar och åar i Värmland. Passerade skummande slussar, gårdar, gamla glasbruk - det mesta sedan länge nedlagt eller övergivet, sakta på väg att återföras till naturen. Jag förstod det inte då, men det var en smula meditativt att sitta där och vegetera medan träden slöt sig som ett tak över älven. Man lät en hand falla ned i vattnet, fäste blicken på någon punkt längre fram och funderade på vad nästa krök hade i sitt sköte. Det var spännande och ljuvt på en gång.
Men det jag alltid mest längtade efter var kvällen, då en tom mage börjat göra sig påmind och kursen riktades mot fast mark. Vi slog läger vid någon skogsstrand, man klev ned i det kalla vattnet och kramade med tårna i sanden, drog upp kanoten på land, började leta efter stenar och ved till lägerelden.
När hungern var stillad satt vi och pratade och tittade ut över vattnet, jag täljde kanske något med morakniven jag blivit gammal nog att få.
Så snart solen gått ned blev den ljumma kvällen snabbt kylig. I takt med att mörkret tilltog blev det också allt tystare, mättnaden gjorde alla lite dåsiga. Efter en stund var det enda som hördes sprakandet från elden som sköt upp irrande glödbloss mot himlen, och ibland det ödsliga och vackra ropet från en lom som ekade över sjön.
Sedan kom det bästa. Att efter en dags vildmarksupplevelser, lite ruggig av kvällskylan och med rökdoft i håret, få borra ned sig i sin sovsäck, sakta återfå värmen och somna till nattens mystik genom tältduken.
Det är något speciellt med natten. Ljuden är annorlunda, det är tystnaden som inte är tyst. Det ständiga svaga bruset från avlägsen trafik och väsande luftkonditioneringar. Man hör för en gångs skull vinden och prasslet från träden, och nattfåglarnas sång får en särskilt vemodig klang.
Trots att jag känner varenda vrå av den här staden så är det som en annan plats när det är mörkt. Jag ser alla bekanta ställen som jag passerat tusentals gånger, och i natten och mörkret är det fortfarande samma platser - fast ändå inte.
Det började, som det så ofta gör, för länge sedan. Jag är knappt arton och på väg hem från krogen, kliver av sista bussen som försvinner i fjärran. Jag står på trottoaren i ett avgasmoln, solens första strålar har börjat kravla sig fram över trädtopparna. Enstaka medresenärer försvinner på ostadiga ben åt olika håll. Snart ligger villakvarteren öde igen, det är stilla och lite kyligt, ett dis av dagg över gräsmattorna. Någonstans hörs tjick-tjick-tjick från en vattenspridare.
Plötsligt kommer ett muller, och snett ovanför mig flyger ett jetplan in i bilden. Det lämnar efter sig ett tunt streck och jag står där som en fågelholk och glor tills planet blivit till en liten guldfärgad prick vid horisonten. Det var det finaste jag sett, en perfekt manifestation av både oändlig ödslighet och svidande längtan.
Så jag är svag för ensamma flygplan, nätter och gryningar. Att sitta på Kvarnen när morgonsolen färgar de översta fönstren i ölhallen blå, skynda sig ut i den klara luften innan det hunnit bli kö till garderoben, och sedan vingla iväg hem mot Kungsholmen på cykel över Västerbron. På andra sidan dödskrönet är det bra rull, då susar man ner i mörkret under avfarten med gåshud på armarna och med ett innerligt hopp om att komma ut helskinnad på andra sidan.
Nu var det länge sedan som det blev någon paddling. Det borde vara så lätt, men när man är vuxen ska ju allt krånglas till. Logistik, haffa någon med körkort, få ledigt. Kanske ska vildmarksäventyret få stanna kvar i minnet, få bli i ihågkommet i de där fina bitarna och inte ersättas med regniga dagar, ett spritkök som exploderar eller en kropp översållad av kliande myggbett. Dessutom kan jag inte riktigt slappna av i ett tält sedan Quick satte Appojaure på kartan 1984.
Nej, jag ägnar nog natten uppmärksamhet från stan i stället. Från Kvarnen, Västerbron, eller ett daggfuktigt halt tak fem våningar över Upplandsgatan. Berusad av för många öl, det vansinniga i företaget och, inte minst, den perfekta sommarnattshimlen som breder ut sig över de brokiga plåttaken. |
|
Måndag 8 December 2008 Sommaren har inte ens börjatAv david
Det ringer på dörren. Flera korta signaler. Jag öppnar.
"Hej, David."
Jesper ler mot mig. Han är klädd i skitiga jeans, dubbla flanellskjortor och vad som en gång varit en vit t-shirt. Käkarna arbetar intensivt på ett riktigt eller imaginärt tuggummi. Stanken av intorkad svett och smuts är skarp och jag känner tacksamhet över mitt nedsatta luktsinne som gör att alla doftintryck kommer försvinna på några ögonblick.
"Tjena mannen, det var inte igår. Hur är läget?"
"Jo, det är bra. Jag hade vägarna förbi och såg att balkongdörren stod öppen, så jag tänkte komma upp en sväng och säga hej. Kan jag komma in eller är du upptagen?"
Jesper försöker titta över min axel.
"Jag har besök, men kom in en stund.”
Fan att han ska dyka upp just ikväll.
"Är det ok om jag behåller skorna på. Det skulle inte lukta så gott om jag tog av mig dom."
"För all del, behåll dom på.”
Jesper följer efter mig ut i rummet.
”Sandra, det här är Jesper."
Sandra ställer ifrån sig ölen och hoppar ner från fönstret.
Jesper sträcker fram handen, "hej Sandra".
Sandra tar hans hand och ger mig en frågande blick.
"Ska ni äta?"
Jesper nickar menande mot det dukade bordet.
"Jo, så du kommer väl egentligen inte helt lägligt. Men vi hinner nog byta några ord innan."
"Jag har faktiskt inte ätit sedan igår. Finns det så det räcker till mig också?"
Nej. Inte det. Inte nu.
"Alltså, det är ju något av en dejt som du tränger dig på … Men visst om det är ok med Sandra så är det klart du kan stanna över maten."
Sandra vänder bort blicken och nickar. "Jo, det är väl ok".
"Fan, jag måste kolla till pastan. Jesper, vill du ha nåt att dricka?"
"Bara vatten tack. Jag dricker inte alkohol", säger Jesper demonstrativt och vänder sig mot Sandra.
Jävla hycklare.
Jag går ut i köket och häller av pastavattnet.
"Jesper, fäller du upp den extra bordsskivan så kommer jag ut med en tallrik", ropar jag. Jag tar fram avocadosåsen från kylen, häller tillbaka pastan i kastrullen och bär ut allt på bordet.
Innan jag ens hunnit sätta mig har Jesper fyllt sin tallrik med ett berg av pasta följt av hälften av såsen. Sandra bara stirrar.
"Ta det lugnt mannen, spara lite åt oss också."
"Oj, förlåt", säger han med munnen full av pasta.
"Vad har du haft för dig senaste tiden då?"
"Jag har mest vart runt. Du vet, jag gillar inte att stanna för länge på samma ställe. En vän har tillgång till en sommarstuga ute i Skrubba där jag varit rätt mycket, gått omkring i skogen, mediterat och sånt. Men elen är inte på och det finns inget varmt vatten så det har varit rätt kallt och jag har inte duschat på typ två veckor."
Verkligen.
”Det är ju fortfarande svinkallt ute . Du måste ha frusit som en hund.”
”Jo. Men det finns en kamin som jag har eldat i. Det har gått åt en hel del ved vill jag lova. Är det okej om jag lånar duschen innan jag drar förresten? Det går fort, jag skulle bara behöva låna kalsonger och strumpor också."
"Ja jo, det kan du väl göra."
Jesper går ut i badrummet.
"Har du en handduk?"
"Ta den som hänger där, den är ren."
Jag lutar mig fram över bordet.
"Alltså, jag är ledsen över det här. Jag har inte hört av Jesper på säkert över en månad och det är svårt att köra iväg honom när han bara dyker upp så här."
"Jag förstår, det är lugnt. Jag tror jag tar en promenad. Du kan väl skicka ett sms när han har gått."
"Okej."
Jesper har slängt sina kläder på hallgolvet utanför badrummet. Det stinker om högen. Jag öppnar garderoben och letar fram en tröja och ett par jeans som jag inte använder längre. Kalsonger och strumpor tar jag från byrån. Jag lägger kläderna på en stol. De gamla kläderna lägger jag i en plastpåse. Jesper kommer ut med handduken kring midjan.
"Jag la fram lite kläder som du kan ta."
"Ok, vad bra."
Jesper tar kläderna och försvinner in i badrummet igen.
Några minuter senare kommer han ut, påklädd, med det blöta håret draget bakåt. Vilket bara lyfter fram hans rödflammiga ansikte.
"Du har inte ett par skor som jag skulle kunna låna en vecka eller så? Det är hål i sulan på mina och jag får inte pengar förrän om några dagar."
"Jag har ett par gamla Martens som du kan ta om dom passar. Dom är lite trasiga i ena sömmen men håller nog tills du får stålar."
"Strålande."
Jag plockar fram dom ur garderoben.
Jesper tar några prövande steg.
"Dom är lite stora känner jag. Men dom får duga så länge."
"Nä, nu måste jag ta och ge mig av, jag ska träffa några vänner i Björnsträdgård. Vad hände med den där tjejen förresten?"
"Sandra tog en promenad. Hon kommer tillbaka senare.”
"Ok, hoppas hon inte tyckte att jag trängde mig på. Du får hälsa och be om ursäkt i så fall.”
"Det är lugnt, du vet att du är välkommen. Men hör gärna av dig i förväg nästa gång, det var väl inte helt lägligt den här gången.”
"Du vet väl att jag försöker undvika telefoner? Polisen hade mig på avlyssning så nu kör jag bara med direktkommunikation, ansikte mot ansikte."
Jesper går upp ett tonläge. Talar snabbare. Blicken blir stirrig.
"Du förstår inte det här David, dom har verkligen varit ute efter att sätta dit mig. Man kan inte vara nog försiktig i det här jävla överförmyndarsamhället."
"Jag tror inte snuten är särskilt intresserade av om du kommer förbi här på middag. Du kan lugnt kosta på dig att använda telefon nästa gång."
Tålamod.
"Och glöm inte kläderna i påsen", avslutar jag för att påminna honom om att han alldeles nyss var på väg.
"Äh, jag orkar inte släpa på dom. Du kan få dom om du vill eller slänga dom, det är lugnt för mig."
Jesper gör en generös gest med handen.
"Jaja, det var trevligt att ses, tycker jag. Ha en trevlig kväll", säger han innan han öppnar dörren och försvinner iväg.
Jag går ut i badrummet. Sköljer ur duschen och handfatet och byter blad på rakhyveln - som Jesper lämnat framme. Kollar medicinerna i toalettskåpet. Orörda. Jag tar den våta handduken och lägger den i påsen med kläderna. Bär ut påsen i trappuppgången och slänger den i sopporna. Skriver ett sms till Sandra. "kusten är klar."
Det är den 3 maj och sommaren har inte ens börjat. |
|
Torsdag 6 November 2008 FyrtiotvåanAv Mattias
En varm eftermiddag i somras tog jag fyrtiotvåan hem från jobbet. Jag satte mig längst bak. Snett framför mig satt en proper och prydlig herre med en stor tygportfölj i knät. Hans hår hade börjat glesna och krusade sig lite på huvudet, och han hade en perfekt ansad mustasch som förstärkte intrycket av att det här var en man på väg hem från kontoret. På vänster ringfinger glittrade en guldring i solskenet. Han tittade tankfullt ut genom fönstret. Också tog han en klunk öl.
Det var ur en liten ölburk, såna man köper ett flak av och tar med på pirra när man åkt finlandsbåt. Nu satt han där på bussen på väg hem från kontoret och drack. Jag kom på mig själv med att gilla det. Inte för att jag själv skulle sitta där bland potentiella kollegor och dricka öl på en buss, men det fanns någon slags belevad attityd över det hela.
Sedan försvann ölburken någonstans - kanske ned i en ficka. Han stoppade genast handen i väskan och fiskade upp en ny, öppnade den mycket diskret, tog en klunk och höll den sedan försiktigt under jackan. Det såg ut som en serie rörelser han gjort förr.
Jag började fundera. Vad är det som gör att en till synes proper person sitter på bussen hem och dricker öl, en person man inte förknippar med alkoholförtäring på allmän plats? Var det bara värmen, eller var det något annat som gnagde?
Kanske var pensionen fortfarande en bit bort, och någon ny ung valp hade kommit in och börjat ta över på kontoret, göra saker bättre med mer energi. Kanske en ny chef, som börjat märka att den där gubben där borta bara sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på att tiden ska gå.
Kanske har han redan blivit av med jobbet, men kliver upp varje dag ändå. Svänger benen över sängkanten och tittar på den tomma platsen brevid sig i dubbelsängen, den som fortfarande är slät. Varje morgon samma sak, det där hålet av saknad som sprider en tom kyla i magen. Men han ler mot spegelbilden, kanske lite ansträngt men försiktigt uppmuntrande. Ansar nogrannt mustaschen med sax. Tycker att han ser äldre ut, men att det ändå finns ett stråk av ungdomlighet. Ingenting som lockar några yngre damer kanske, men han skulle inte få det alltför besvärligt om han bara riktar in sig på rätt målgrupp.
I köket fäller solen en skiva ljus över köksbord och parkett. Från väggen tittar tre par ögon på honom, tre uppvuxna och utflugna barn som sällan hör av sig. Han äter sina rostade smörgåsar med honung och han dricker sitt kaffe. Han tittar ut genom fönstret och ser den perfekta klarblå himlen och tänker att det blir en fin dag.
Något bubblar plötsligt upp. Den kvävande känslan av ett måste, något som rycker i honom, en irritation han genast måste dämpa. Han reser på sig och går rakt ut i hallen och lyfter upp sin tygportfölj, tar ner rocken från hängaren men blir stående och vajar fram och tillbaka med handen på dörrhandtaget.
Det gick inte. Han går snabbt ut till kylskåpet i köket igen. Ler tyst och generat för sig själv när handen sträcker sig efter kylskåpsdörren, och sedan ser han som i trans hur händerna packar portföljen. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Det borde räcka. Han sticker ner handen i rockfickan och stryker fingertopparna över busskortet...
Kanske är jag rädd att jag såg mig själv om tjugo år den där eftermiddagen. Kanske var det bara något så banalt som en törstig man på väg hem efter en hård och varm dag på kontoret. Men bilden etsade sig fast, och den påminner mig fortfarande om hur tunn gränsen kan vara mellan en ordnad tillvaro och något som plötsligt är på väg utför. |