På Järnvägskrogen i Gävle sitter tre bakfulla grabbar trettiofemårsåldern. Det är den enda baren i hela staden som är öppen vid lunchtid på en söndag. Där serveras en buffé för en billig peng men endast en av rätterna, pastagratängen, visar sig vara någorlunda ätbar. Ölen är inte billig. Utan någon som helst konkurrens kan de ta ut hutlösa priser för en blaskig Spendrups. Det är en stor matsal med endast några få gäster. Ett äldre par som tuggar och tuggar för att kunna svälja ner den torra kycklingen från buffén. En ensam man som sitter och stirrar rakt fram med tom blick bakom sin halvdruckna öl. I den lite mörkare delen med fåtöljer i konstgjort skinn längst inne i baren sitter de riktiga alkisarna. Så också de tre trötta stockholmarna. De gråhåriga männen med tydliga tecken på missbruk är redan berusade. Kanske räckte det med en öl för att lördagens fylla skulle återuppväckas. De för ett osammanhängande samtal. Det pratas i en salig blandning om västvärldens förmån att kunna dricka rent vatten varje dag och lördagens fiasko i VM-kvalet. Det visar sig att ingen av dem sett matchen men de har alla starka åsikter om det svenska lagets brister. Okvädesorden haglar och det värsta omdömet får Zlatan. När en i sällskapet ska beställa mer öl och servicen inte är tillfredställande höjer en annan rösten och upprepar vad han redan sagt ett antal gånger. - Den jävla kroknäsan, sämsta jävla spelaren i hela Sverige, helt jävla värdelös är han, kroknäsan. Den förbannade kroknäsan. Han kan åka till Barcelona och trixa och göra mål men när han är här spelar han som skit. Han kan hålla sig borta den jävla kroknäsan. Han höjer rösten ytterligare betonar kroknäsa varje gång han säger det. Allt för att förnedra de unga utländska tjejerna som jobbar i baren. Det fungerar tack och lov inte. De är förmodligen vana och ignorerar honom. Den enda han gör bort är sig själv. Till och med hans vänner tittar bort och låtsas att de inte hör honom trots att ordet kroknäsa ekar i lokalen. Besökarna från storstaden tittar med avsky mot gubbarna vid bordet bredvid. Hade de inte kämpat med bankande huvuden och oroliga magar kanske de hade orkat ta diskussionen och rutit till den rasistiska gubbfan att hålla käften. Istället bestämmer de sig för att inte lägga sig i och gå till baren mitt emot som nu öppnat och som enligt hörsägen skulle vara bättre. CC-Puben är en musikbar med livemusik på helgerna. Även på söndagarna. Några medelålders män i jeansjackor och med tunt hår i en liten tofs i nacken står i baren och diskuterar musik. - Släpptes den låten 67? Eller var det 68 i samband med världsturnen? - Den kanske spelades in 67 men skivsläppet var inte förrän 68 det kan jag sätta min Fender på. Männen verkar gilla att uppvisa sina kunskaper om 60-tals rock n’ roll och de ser ut att trivas med sig själva. Kanske har de nyligen skilt sig nu när ungarna flyttat ut. Nu låter de håret växa och klär sig som de vill. Kanske har de köpt en varsin Harley Davidson, startat ett band och lever ut sina tonårsdrömmar. De tre musketörerna från huvudstaden går till tågstationen för att invänta sitt tåg. Roligare än så här blir det inte en söndag i Gävle. Men desto festligare var det kvällen innan.

12 Kommentarer

                                                                                                                              Foto: Anders Adermark Fyfan för söndagar! Jag hatar söndagar. Jag byter dag med David den här veckan för att spy galla över söndagar. För en 35-årig singelkille är söndagar utan tvekan den mest ensamma dagen i veckan. Den här söndagsförmiddagen tänkte jag att jag skulle vara lite huslig och städa. Det torde ju vara vår nu och en vårstädning vore på sin plats. Dessutom var det månader sedan jag dammsög min lägenhet. Jag hann dammsuga vardagsrummet innan dammsugarpåsen blev full. Jag var helt säker på att jag hade flera påsar i garderoben. Påsar jag fått med när jag köpt budgetdammsugaren på JULA. Jag ryckte upp påsen i ett moln av damm som la sig över hallgolvet. Jag hittade inga påsar i garderoben hur mycket jag än rev i all röra. Jag klev över dammet för att gå ner till Konsum för att köpa nya påsar. Inte fan kunde jag hitta något som ens liknade något som kunde passa min skitdammsugare. Väl tillbaka i lägenheten fick jag med en liten borste försöka soppa ihop dammet jag lyckats sprida över hallgolvet. När jag sedan skulle plocka ihop dammsugaren fick jag inte ihop skiten. Jag kunde inte stänga locket. Jag sket i allt, svor högt och gick till kylen för att knäcka en bärs – och sen en till. Dammsugaren står fortfarande kvar i hallen. Jag satt i soffan och drack min öl och svor över allt vad städning heter när telefonen ringde. Det var en tjej jag fått kontakt med på internet. En tjej jag endast vet förnamnet på och som ringer när det passar henne. Vi har aldrig träffats och det vill hon inte. Hon bara ringer ibland. Vi pratade ett tag och hade telefonsex. Telefonsex! Ja, telefonsex är en bisarr företeelse och tämligen torftigt. Men vem är jag att tacka nej till att ha någon stönande i mitt öra? Det är ju sådan närhet jag drömmer om. Sen att det är en telefonlur och åtskilliga mil mellan mig och hon som flämtar ut sin orgasm i mitt öra är en annan sak. Efter ytterligare en öl slocknade jag på soffan och vaknade inte förens långt in på eftermiddagen. Jag spenderade största delen av eftermiddagen med att titta på Youtube-klipp med Taylor Swift. Taylor Swift denna supersöta långbenta 19-åriga siren till countrystjärna. Det skrämmer mig hur gubbsjuk jag är. Telefonen avbröt mig i mitt Youtube botaniserande. Glädjande var det två polare som ville ta en öl. Jag mötte upp dem på Harvest Home och hade hoppats på att få sitta och snacka skit ett tag. Men efter en öl var den ena tvungen att gå hem eftersom han fick ont i magen och den andre skulle gå hem till flickvännen och hjälpa henne i tvättstugan. Jag gick vidare till Pet Sounds Bar för att ta någon öl till. Efter ett tag kom en av polarna ner för att göra mig sällskap. Han hade lite tid mellan maskinerna. Han tog en snabb kaffe och sedan var jag ensam igen. Jag promenerade ensam hem över söder. Nu hade det börjat snöa. Vart fan var den där våren som borde vara här nu? Jag gick med tunga steg Katarina Bangata ned och som ett nyck av ödets ironi slumpade Ipoden fram Johnny Cash version av Solitary Man.

11 Kommentarer

I ett av mina första inlägg här på Barstol skrev jag om ett av sveriges bästa coverband - Cookies n' Beans.  Nu, ett drygt halvår senare, har Cookies n' Beans utvecklats till ett av sveriges bästa countryband. I April släpps Kakornas andra skiva. Den innehåller bara originallåtar. Jag har haft privilegiet att få höra låtarna live och kan intyga att  de håller allra högsta klass. Så här på söndagsmorgonen bjuder jag på brunch med kakor och bönor. Nedan kan ni njuta av en låt från kommande skivan. Låten heter Now it's too late och är skriven för Cookies n' Beans av Kristofer Åström . Enjoy!

Skriv kommentar