Min Opa hette, precis som jag, Hermann Dill. Han jobbade som musiker, fiol var huvudinstrumentet, och spelade i flera olika orkestrar och konstellationer i Berlin under 20- och 30-talet. Han var även någon slags reservist i Wehrmacht med låg officersgrad – eftersom jag saknar adlig uppfostran och erfarenhet från lumpen kan jag nada om upplägg, grader, exakt förband och dylikt. Första krigsinsatsen för Opa var ockupationen av Frankrike. Men det var inget krig i egentlig mening för Opas enhet - deras order var att åka ner till ett lyxhotell på Rivieran och upprätta ett lokalt tyskt hauptsitz. Inte ett enda skott avlossades. Updraget blev än mer glassigt när det visade sig att hotelldirektören, som hette Bontecou, var en övertygad fransk nazist som blev kissnödig av upphetsning när Opa och hans kamrater stövlade in. Hotelldirektör Bontecou gjorde väldigt mycket för att ställa sig in. Bästa maten, vinerna, cognacen, champagnen och de vackraste och villigaste kvinnorna dukades upp för Opa och hans sällskap varje kväll. Opa brukade ibland lite galghumoristiskt säga: ”Skulle krig alltid vara som första året i Frankrike skulle jag starta ett nytt imorgon. Men krig är väldigt sällan som första året i Frankrike - vilket Opa snart skulle bli mycket varse om. Hitler ville invadera Sovjetunionen och det tyska högkommandot hade sedan länge insett att man hade en diger och utvilad reserv som låg solade sig i södra Frankrike. Transport österut väntade för många av dem. När det small i gryningen 22 juni 1941, efter hela den tysksovjetiska gränsen som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, skakade marken som under en jordbävning, luften vibrerade som under elektriskt åskväder och ljudvolymen sprängde trumhinnor. (Enligt Opa bajsade precis samtliga soldater på sig.) Även om Röda armén till en början drog sig undan det tyska anfallet var det här en helt annan sak än Frankrike; Der Rote Armee bet tillbaka allt vad de orkade så fort de fick chansen. Opas styrka skulle sikta in sig på Moskva. De nådde ändhållplatserna för Moskvas spårvägslinjer när de beordrades att göra halt och vänta in övriga styrkor för det großen Angriff på Moskva. Under den ödesdigra väntan kom den ryska vintern och Opa hade likt alla andra soldater i Wehrmacht inte blivit utrustade för vinterkrig. (Vapen, ammunition, kläder och proviant - allt tog slut eller slutade att fungera.) Nu väntade dryga tre års himmelfahrtkommando där möjligheterna att överleva var mycket små. Av de 5.3 miljoner tyska soldater som stupade under andra världskriget dog 4.3 miljoner på östfronten. (I efterhand kan man konstatera att tyskarna fick vad de förtjänade men vilket jävla skitliv för Opa om ni förstår vad jag menar). Otroligt nog överlevde Opa hela reträtten till Berlin och återförenades med sin familj efter krigsslutet. Ganska omgående efter att han kommit hem blev hans fru Gertrud, min farmor, med barn. (Ett barn som skulle födas augusti 1946 och bli min pappa). Fast lyckan blev kortvarig. Röda Armén, som ockuperade större delen av östra Tyskland, struntade fullständigt i fredslagarna och arresterade godtyckligt mängder av före detta tyska soldater, efter krigsslutet, för vidare transport till Gulag. De hade inte förlåtit de tyska soldaterna för vad de gjort mot Moder Ryssland; vilket jag personligen har mycket stor förståelse för. Opa skickades till ett Gulagläger i skarven mellan 1945 och 1946 utan rättegång eller liknande – bara ett försvinnande som aldrig förklarades av några myndigheter. Ingen i familjen visste vart han var eller om han levde. Gulag är inte som vissa tror ett namn på en plats eller region utan är en akronym bildad av orden Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej vilket betyder Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger. Gulaglägerna fanns utspridda över hela Sovjetunionen även om svårbeboliga och oattraktiva områden hade fler läger. Opa satt hur som helst på klassisk gulagmark i Sibirien. Lägerlivet var sjukt hårt till en början – var man inte en välbyggd frontveteran var det väldigt lätt att bryta ihop både psykiskt och fysiskt. Men även de fångar som var hårdare än hårdare brottades mot vansinnet och galenskapen dagligen; självmordstankarna kramade dem alla som en ilsken anakonda. Många tyska fångar lustmördades av ryska fångvaktare som ville bota tristessen genom att ha ”kul” med en tysk. Ännu fler dog på grund av utmattning – vattnig soppa en gång om dagen och sexton timmars arbetspass, sju dagar i veckan, ute på den sibiriska tundran knäckte vem som helst. Det som räddade Opa var hans musikaliska kunskaper. Otroligt nog stod det ett piano i fångväktarnas officersmäss (hur pianot hade kommit dit mindes ingen). Pianospelarfärdigheterna bland fångvaktarna var, milt uttryckt, låg (förmodligen hade inte en ton tagits sedan ankomsten). Därför fick Opa en kväll chansen att sätta sig vid pianot och försöka underhålla sina plågoandar. Det blev ”succé” och Opas lägerliv blev drägligare. Matransonerna blev större och han behövde inte jobba lika hårt på dagarna. Men framför allt fick han ett värde att förhandla med. (Fast någon hotellvistelse a´la Frankrike blev det aldrig). Otaliga är de gånger Opa haft en dyngfull och avtryckarkåt rysk officer i ansiktet som gjort klart för honom: ”Nu ska tysken dö”. Opa brukade svara: ”Ös på bara, men vad blir det för underhållning på mässen i morgon kväll ?” Eftersom Opa inte var dömd hade hans straff ingen tidsbegränsning. Som livet och världen såg ut tydde en hel del på att han skulle bli kvar i lägret och spela ryska folkvisor till sin död. Men ett litet mirakel som skulle förändra allt inträffade 1953; Stalin dog. Kort efter hans död fick en hel del, men inte alla, tyska krigsfångar amnesti. Så till slut, efter fem år i krig och sju år i fångenskap, stod Opa på perrongen i Berlin och kunde återförenas med sin familj och träffa sin då sjuåriga son (Wolfgang, min pappa) för första gången i sitt liv.

10 Kommentarer

I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag. Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.) Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.) Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo). Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger… Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja! Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket). Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra… Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå... Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna. Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?) Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige. När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv. Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

58 Kommentarer