När jag var i yngre tonåren fastnade jag i videovåldets förlovade land. Min bästa kompis Ola hade kommit över filmerna Cobra och Commando, som enligt uppgift blivit totalförbjudna av den svenska filmcensuren. Detta var givetvis den största behållningen. Instängda i hans mammas kvalmiga lägenhet satt vi med neddragna persienner och såg de där usla skitfilmerna filmerna säkert tjugo gånger. Kvaliteten var förstås värdelös - när det gäller analoga duplikat blir tjugonde kopian knappast exakt efter förlagan, man får vara glad om man ser någonting annat än en rullande bild med rödblått flimmer. Detta hindrade oss emellertid inte från att tycka att Sly Stallone till ett svajigt soundtrack av åttiotalets sämsta rock var det hårdaste sedan... tja... betong. Sen kom Staffan Hildebrandt med sin skamlösa reklamfilm för Televerket som misslyckades totalt med sitt syfte och istället fostrade en hel generation att gå ut på gator och torg och sparka på varandra. Och i kölvattnet kom kampsportsvågen. Den hade väl i och för sig redan börjat ett par år tidigare med Karate Kid, men jag inbillar mig att det var först med Stockholmsnatt som hoppsparkarna fick sitt ordentliga uppsving. Plötsligt var man skolans ballaste kille om man hade mjukisbyxor, sa "det är lunch" och kunde gå ner i spagat. Jag började med jiujitsu, vilket förstås var så tråkigt så att klockorna stannade. Jag tror det var en kompromiss från mina föräldrar som läst i dagspressen om det hemska videovåldet. I en källare under tidningskvarteret i Marieberg övade man en dag i veckan enligt Durewall-systemet, en vansinnigt tråkig defensiv svensk mellanmjölksvariant. Åtminstone för en tonåring som helst ville lära sig - givetvis i rent självförsvarssyfte - att sparka i huvudhöjd. Det jag minns mest från denna korta parantes är en slibbig instruktör som uteslutande ville visa de aktuella greppen på en storbystad blondin. Sedan måste min envetna kampanj givit resultat, för jag fick till slut börja med karate. Jag lyckades hitta en dojo som gav ett seriöst intryck. Det var förstås också en kompromiss, jag hade ju helst velat träna något tuffare som till exempel taekwondo, men det var det förstås inte tal om. Jag köpte den obligatoriska dräkten och märket med den lilla knutna handen, samt det vita bälte som skulle visa alla vilken gröngöling man var. Instruktören var en dåre från Australien med psykopatblick och en kropp som förmedlade att han var gjord av granit. Han hade förmodligen haft en tuff uppväxt, för han log aldrig och hade en besynnerlig förkärlek för kropps- och gruppbestraffningar. Jag hann ta gult bälte innan jag gav upp, de där förbannade katorna gav mig grått hår av leda. Det fanns förstås någonting vettigt i de ständiga upprepningarna, för än idag sitter en del av rörelserna trots att jag inte gjort dem på tjugo år. Men det är förstås högst tveksamt om jag skulle ha någon nytta av en koreograferad dans i skarpt läge. Sista anhalten i min karriär som våldsman blev på boxningsklubben Balder vid S:t Eriksplan. Vi var ett par stycken från plugget som gick dit på en introduktion. Det var en mörk svettluktande lokal, jag minns den som en grotta, men mitt minne kan förstås vara fördunklat av den behandling som väntade. Med ansträngd andhämtning och blodsmak i munnen hörde jag som i en dimma instruktionerna matas fram; ner på golvet, trettio armhävningar, femtio situps, kom igen nu, upp och hoppa, höga knän, ner på golvet, trettio armhävningar..! Uppvärmningen varade hur länge som helst, jag minns inte ens om det blev något annat för min del. Jag var urlakad som en våt trasa, det var det hårdaste träningspass jag någonsin varit med om. Det var säkert också syftet, att skilja agnarna från vetet. Och jag var bara ett litet tunt fröskal med ett osunt intresse för tjuvrökning, knappast nästa mästare i flugvikt. Kanske var det lika bra, min stora näsa hade förmodligen varit lite för eftertraktad att få bryta av på mitten. Det är lika bra att inse att kampsportens informella spärrar fungerade, jag blev utspottad bakvägen. Jag var varken fysiskt fit eller tillräckligt disciplinerad för de kunskaper som förmedlades i dess svettimpregnerade lokaler. Allra minst hade jag det tålamod som krävs för att lära sig något till fulländning. Men händelsen gav mig i allafall respekt för boxare. Det räcker ju med att titta på en boxningsmatch för att man ska förstå vilken hård sport det är. Och när man ser ett par boxarbusar som står och frustar i ringen så kan man fundera på om det inte är väldigt bra självförsvar också. Där de tornar upp sig mot varandra som två höghus på kollisionskurs så får jag en känsla av att en välriktad karatespark INTE vore ett tillräckligt hinder. Om inte annat så är ju stryk något som en boxare lärt sig att ta. Jag skulle inte ha något emot att se min gamla karatetränare inkastad i boxningsringen. Det är ju en sak att slå småungar med en bambupinne när sparkarna är för låga, och något helt annat att se en stenhård röd handske komma farande lite för snabbt i riktning mot näsan. Jag övergav iallafall drömmarna om en själ i vis asiatisk balans och en vältränad kropp redo att motstå alla de bekymmer man som tonåring utsätts för. Jag fick i stället hålla till godo med det jag är naturligt bra på: att springa jävligt fort.

7 Kommentarer