Jag har alltid ogillat att simma. Jag känner mig utsatt och sårbar i vatten - jag är ingen god simmare och jag blir fort trött. Efter bara några simtag känns det som om armarna förvandlats till klumpiga stockar. Jag törs inte simma ut längre än kanske tjugo meter, för jag är rädd för att jag inte ska orka tillbaka igen. Så rysligt genant, att drunkna blott trettio meter från stranden. Men det är inte bara det. Det vilar något över små insjöar och tjärnar, något svart och olycksbådande. Kanske är det för att de så ofta är avstängda, ett friskt inlopp saknas. Skärskådar man vattnet ser det grumligt och sjukt ut. Bara en anomali kan frodas och utvecklas under sådana förhållanden. En het sommardag var jag ute och cyklade i en skog utanför stan. På min väg passerade jag en liten tjärn. Den låg som ett blankt öga som stirrade upp mot himlen. Vattnet var lugnt och stilla, det surrade i luften och vid strandkanten stretade vasstrån som ett buskigt ögonbryn. Jag tog chansen, klädde av mig och hoppade i vattnet. Det var varmt och skönt. Jag låg naken och flöt på rygg en stund, njöt av solskenet och hoppades att ingen skulle komma och störa. Allt var i stort sett perfekt. Och ändå kändes det plötsligt helt fel. Tjärnen var inte stor, och det kanske var just det. Jag var plötsligt så nära mittpunkten, nu var det lika långt åt alla håll. Oväntat sköt en uppbubblande nervositet fram, ett sug i magen som fick mig att haja till och genast börja simma tillbaka mot stranden. I gyttjan på sjöns botten vilade något gammalt och orörligt. Det väcktes ur sin dvala av något som störde. Plaskande ljud, förvrängda och basfyllda genom vattenmassorna, helt olika de som annars fortplantade sig genom vattnet. Långsamt och trögt rörde det sig genom bottenskiktet och tittade upp mot vattenytan med en bleksiktig blick. Såg efter om det var värt besväret. Det var länge sedan nu. Så länge sedan. När den satte sig i rörelse virvlade slammet upp som små bruna mandelflarn. Gasfyllda bubblor steg mot ytan som sköra dykarklockor. De tunna hårtestarna böljade efter kroppen. Alger och slemliknande trådar föll av och gled ned mot botten igen. Lemmarna vilade ut med sidorna, men när den närmade sig ytan sträcktes en knotig hand uppåt. En trög, ovan rörelse. Stel och knyckig efter att ha varit stilla så länge. Jag såg mig själv med andra ögon. En klumpig och långsam figur, gulaktig i det gröndunkla ljuset, med rörelser som speglade den tilltagande paniken. Löjliga fantasier, förstås. För mycket Stephen King i unga år. Det enda som simmar omkring med slemöverdragna ögon i den där sjön är små mörtar. Ändå andades jag lättat ut då jag nådde strandkanten och flåsande satte mig i gräset. Jag såg på den lilla tjärnen, tänkte hastigt på de hemligheter dess mörka och uråldriga vatten dolde. Jag brydde mig inte om att torka, utan drog på mig kläderna och cyklade snabbt iväg med en obehagligt stickande känsla i ryggen. En gång vände jag mig om innan jag stormade vidare längs den slingriga skogsstigen. Och jag kan nästan svära på att jag såg en krusning på vattenytan...

14 Kommentarer

Jag växte upp i en läsande familj. Både morsan och farsan var journalister och i vardagsrummet stod en fyra meter lång och två meter hög bokhylla med hundratals titlar. Ur denna rika flora av läsvärd litteratur valde mina unga fingrar rask ut den enda tänkbara läsningen för en tonåring: Stephen King - skräplitteraturens konung. Det ska erkännas med en gång: jag har inte läst något som Stephen King har skrivit de senaste femton åren, men jag växte upp med King på nattduksbordet. Den förskräckliga apan, Christine, Talismanen osv. Allt utgivet plöjde jag med stigande upphetsning och förskräckelse. Några år senare, i vuxen ålder, läste jag om en eller två av hans böcker. Plötsligt förstod jag hur fruktansvärt uselt skrivna de var. Eller möjligtvis dåligt översatta. Jag insåg också att Stephen King verkligen briljerar när han bygger upp stämningar, men hur han sedan, med den maniska besatthet man ofta återfinner hos hängivna alkholister, pulveriserar dem med sina evigt återkommande ruttna lik med maskar som krälar ur ögonhålorna eller små löjliga håriga bollar med vassa tänder som äter upp tiden. Sedan finns det en annan aspekt med Stephen King som jag helt hade glömt bort. Det där med att få betalt per sida. Stephen Kings gamla tegelstenar består följaktligen av en myriad sidoberättelser som mycket sällan har något med själva historien att göra. Ett exempel på ett sådant stickspår är det jag sysslar med just nu. För att få en något klen postning lite mer fyllig så spär jag ut mitt inlägg med ett onödigt sidospår för att öka på antalet tecken en smula - även om jag till skillnad från King inte får betalt för att lägga ut texten. Tänk dig nu detta sidospår fast gånger tre och du har en Stephen King-roman i sin renaste form. För någon som får betalt per sida är det ett högst normalt tillvägagångssätt för att hysta in ett par extra dollars. Men för den stackars läsaren är det rätt och slätt ett jävla sätt, då man för att komma fram till det spännande först måste läsa igenom tvåhundra sidor skitprat (alternativt varannat kapitel spänning och varannat kapitel sidostory som inte har något med huvudspåret alls att göra). För att sedan bittert inse att det som vanligt var förgäves. Men då har ju tiden det tog att läsa ett par hundra sidor gått till spillo, timmar som aldrig mer kommer tillbaka. Det enda du uppnått är att komma lite närmare döden. Därför blev jag oerhört skeptisk när flickan i kassan på Pocketshop såg ned på min utvalda bok och glatt utbrast: "Joe Hill? Det är Stephen Kings son!" Jag tvekade. "Jaha, nähä. Då kanske det får vara." "Men den har faktiskt fått bra recensioner!" Tjejen i kassan var söt och entusiastisk, som de ju ofta är på Pocketshop. Det slutade förstås med att jag ändå gick hem med Stephen Kings son i väskan, fast med en bestämd känsla av att det var något jag snart skulle få ångra. I korthet handlar boken om den avdankade rockstjärnan Jude Coyne som gammal, väldig och skäggig lever ett stillsamt liv på sin gård, tillsammans med de två hundarna Bon och Angus (efter AC/DC) och sin något för unga flickvän. Jude är samlare av ockulta föremål, och en dag får han ett erbjudande över Internet om att köpa en vålnad. Som samlare kan han givetvis inte motstå frestelsen, och vålnanden kommer levererad i form av en kostym prydligt nedstoppad i en hjärtformad ask. Problemet är bara att spöket vill se Jude död, och det inkluderar alla som finns i hans närhet. Jude och hans flickvän flyr för livet, med vålnanden tätt i hälarna. Där King d.ä bygger stämningar som han sedan stampar sönder med sina patetiska ruttna lik, gör Joe Hill ingenting. Saker och ting, det där som ska föreställa otäckt, det bara händer, liksom i förbifarten. Således läser man det och reflekterar knappt. Det känns lika läskigt som filmjölk. Att kalla boken för skräckroman är således att fara med osanning, den är inte det minsta otäck. Och även fast det här är en skitbok i klass med vad som helst av Liza Marklund, så skriver Joe ändå mer intressant och ibland till och med bättre än sin pappa. Det är dock en klen tröst - boken är ett par timmars stöld av din livstid som du aldrig får tillbaka. En hjärtformad ask är för all del ingen ny bok, den kom ut förra året, men som vanlig jävla läsarloser får man ju inga recensionsex hemskickade så jag läste den helt nyligen. Det här kan ses som en varning till er stackars förtappade själar som står där på Pocketshop och letar efter något att läsa. Begå inte samma misstag som jag, det är inte värt det. Så ställ tillbaka boken och köp istället den fantastiska serieromanen "Hey princess" av Mats Jonsson. Den innehåller över 500 ångestfyllda naivt tecknade självbiografiska sidor med indieminnen, festivaler och tältspyor. En riktig fest!

9 Kommentarer