För många år sedan höll Fritz Corner till i en gammal nedlagd squashhall vid S:t Eriksplan. En kväll var vi där och såg Candysuck. Det var alltså så länge sedan. Långt innan Marit Bergman vunnit några priser och blivit folklig. Då var hon bara en av de andra arga tjejerna i bandet. Det var billigt med öl på Fritz Corner på den tiden. Det var välkommet för jag var student. Den här kvällen dracks det många öl ur plastmuggar. När stället stängde dröjde ett tjugotal personer, som inte tröttnat på att dricka öl, kvar i lokalen. Jag var full och glad i hågen och bjöd hem alla på efterfest. Jag bodde uppe vid Odenplan då. I mitt ex lägenhet som jag bodde i på nåder medan hon pluggade i USA. Förutom min polare kände jag ingen av de som vandrade med mig hem till lägenheten. Min polare hånglade med en lite smått mullig tjej. Hon var sångerska i ett band jag glömt namnet på. Men jag har hennes skiva någonstans. Jag tänkte vara snäll och bjuda på efterfest så han skulle få hångla lite mer. Men i ärlighetens namn var det nog så att jag ville hångla med hennes kompis – en rödhårig programledare på ZTV. Väl hemma i lägenheten i ett hörn satt en kille jag kände igen. En liten smal kille med spretigt hår och fasklistrade stjärnor under ögonen. Han satt och gick igenom min cd-samling. Jag satte mig där bredvid och frågade om han hittade något han gillade. Det gjorde han inte. Allt var skit. Jag tog fram en Ebba Grön platta. Jag tänkte att Ebba Grön måste väl alla gilla. Det gjorde han inte. Han frågade om jag inte hade någon av hans skivor. Det hade jag inte även om jag gillade hans musik och gör så fortfarande. Jag är nittiotalets Ebba Grön, sa han. Jag blev helt paff. Det var exakt så han sa. Jag är nittiotalets Ebba Grön. Då slutade jag prata med honom. Han fick sitta där i hörnet själv och svära åt mina skivor. Efterfesten slutade med att grannarna hotade ringa polisen och jag fick köra ut alla. Och självklart fick jag aldrig hångla med den rödhåriga programledaren från ZTV.

13 Kommentarer