Onsdag 14 Oktober 2009

Fyrahundra spänn åt h-e

Av Maths Enocsson

 
(Personerna på bilden har lyckligtvis inget med texten att göra, utom möjligen en.. jag är osäker på vilken anonym och skittråkig svensk komiker det var jag egentligen såg i fredags)
 
Nu har jag alltså, för första gången i mitt liv, betalat pengar för att se stå-upp-komiker uppträda. Jag har sett somliga svenska varianter förut, men då alltid i samband med kickoffer eller dylikt så det har varit gratis så kallad underhållning. Vilket, i de allra flesta fall, har varit illa nog. Man kan nog säga att stå-upp är som popmusik: visst, det FINNS säkert pärlor, men vem orkar leta igenom all skit för att hitta dem? Jag ska inte sticka under stol med att jag rent generellt betraktar stå-upp som den lägsta formen av komedi, strax nedanför revy, helt enkelt därför att väldigt få av de artister jag sett har fått mig att skratta. Jag har spytt galla över Stockholm Live, Tomas Järvheden och andra klåpare (som jag inte ens känner till namnet på) så till den grad att jag går omkring med kroniskt sura uppstötningar. Det här är förstås väldigt dumt gjort av mig, varför ödsla energi och fysisk hälsa på sådana lågt stående populärkulturella yttringar kan man tycka, men nu är det en gång för alla så att jag ser detta som min plikt. Allt du behöver veta är att jag är starkt kritisk till stå-upp som företeelse, låt oss kalla det en cementerad ståndpunkt.  Men det var alltså, uppenbarligen, något som fick mig att avvika från starka principer i fredags, och detta något stavas Pablo Francisco. Det började helt harmlöst med att min rumsgranne på jobbet tipsade om denne amerikanske komiker, varpå jag gav mig ut på ett mindre youtube-rally. Jag gillade det jag såg och hörde, det verkade faktiskt handla om en man med osedvanlig talang, timing och kvickhet. Till skillnad från de flesta andra verkade den här killen faktiskt KUNNA något, han kunde imitera kända personer och göra väldigt märkliga ljud (ja du ser, det inte mycket man begär av en duglig komiker dessa dagar). Några treminutersklipp senare gjorde vi slag i saken, vi köpte oss en varsin biljett á fyrahundra kronor, för det var ju faktiskt så att denne youtube-stjärna skulle komma till min lilla stad, av alla Gudsförgätna hålor i världen (vi har tydligen Gävle-tema på Barstol denna vecka, och jag vill ju förstås inte vara sämre än att jag bidrar med mina anekdoter från nämnda samhälle).  Fredagen kom, och redan i kön till insläppet började jag ana oråd. Är det inte väldigt många män i 25-årsåldern här? Blev det inte plötsligt väldigt höhö-igt nu? Men fostrad som jag är i en positiv anda valde jag att fria istället för att fälla, bara för att publiken verkar otäckt homogen behöver ju inte uppträdandet vara dåligt, eller hur?  Det skulle nu visa sig att jag fick "njuta" av inte bara en stå-upp-komiker utan faktiskt hela fem, varav den förste stackars inroparen naturligtvis var svensk. Han hette Janne nånting (kan vara en av killarna på bilden), han skämtade om en fitta på armbågen när jag fann det nödvändigt att störta iväg till baren och köpa öl med händerna för öronen. Herregud, det här kunde verkligen inte ha börjat sämre. I baren stod en kille i 25-årsåldern och gapskrattade, jag förstod ingenting. Näste man på scen hette Sean Savoy, han var uppenbart hög och skämtade hela tiden om sex och weed, sex och weed. Höhö där också liksom. Jag antar att den här säkerhetsventilen behövs för en amerikan som lever i ett samhälle där sex betraktas som en av de sju dödssynderna i stora delar av landet, men här i Sverige blir det ju liksom inte samma grej riktigt. Näste man till rakning (jag betar av dem snabbt här vilket du ska tolka som att jag inte finner det nödvändigt att ödsla text på dem) hette Ashley Fils-Aime och han skämtade också oavbrutet om sex och weed, sex och weed. Okej, han lyckades få in lite arabhat, det ska jag ge honom, men i allt övrigt var största skillnaden mellan honom och Sean Savoy ungefär två decimeter på längden.  Jag förärar näste komiker ett nytt stycke, för nu börjar det faktiskt bli lite mer intressant. En lång och gänglig herre vid namn Flip Schultz äntrade scenen och började genast (relativt sett) imponera på mig genom att improvisera och interagera rätt smart med publiken. Vid det här laget hade jag sänkt ribban så pass (jag antar att det är så här det går till när acceptansen för dåliga ståuppare smyger sig på, man liksom tvingas vänja sig) att den här killen framstod som inget mindre än ett komiskt geni. Tänka sig, han skämtade inte BARA om sex och weed, och han klarade av att PRATA med publiken, på ett nästan INTELLIGENT sätt! Jag höll på att ramla av stolen av ren förvåning.  Så till huvudnumret, herr Pablo Francisco. Till tonerna av Metallicas "Sad but true" (är detta en ironisk gest? Ska jag skratta redan nu? Varför skrattar alla andra? Har jag missat något?) ålar sig den mänskliga jukeboxen in på scenen och sätter igång att fullkomligt bomba oss med märkliga ljudeffekter som, tror jag, ska föreställa hur olika folkslag låter när de har sex. Det hela pågår oavbrutet i ungefär 45 minuter och med en hastighet som får mina synapser att till slut helt kollapsa. Jag vet inte om det är roligt, jag lyckas helt enkelt inte uppfatta detta, men det är åtminstone... unikt. Och han är hög. För att summera: SUC still pretty much sucks, men nu har jag provat i alla fall. Och för att bevisa att jag har rätt erbjuder jag ett klipp med Flip Schultz (det här var alltså kvällens roligaste kille, det är rent fasansfullt när man tänker efter, fyrahundra spänn åt h-e).
   

Kategorier: Nöje | Tags: , , , , , ,

19 Kommentarer