Så är det gjort. Gröna Lund är avklarat. Och det kommer nog dröja innan det blir ett nytt besök.

Gröna Lund är ett dåligt samvete, ett obligatorium man besöker var annat eller tredje eller femte år. Det ingår som en mystisk ritual om man har en ny date, eller för att man av någon anledning glömt bort att det är ungefär som att flyga med Ryan Air. Det har ju aldrig varit någon billig historia att gå på nöjesfält, men kommersen på Grönan har nått nya höjder, och det är så plumpt gjort att man häpnar. Ta det där med radiobilarna. Borta är de färgglada kulörerna, nu är bilarna målade i Taxi Stockholms dystra färg. Och en bit bort ser vi den där fåraktiga mobiloperatörens alldeles egen berg- och dalbana som transporterar skrikande människor från morgon till kväll, till Djurgårdsinvånarnas tandgnisslande förtret. Och överallt dessa schabbiga snabbmatställen. Alltså, på riktigt: överallt. Man vadar fram i drivor av flottiga hamburgerkartonger och sladdriga korvbitar som fastnar under skorna.

Fast på Gröna Lund har ändå ingenting någonsin hänt. Det är i princip samma slitna attraktioner som det alltid har varit. Visst, någonting är kanske nytt, det har kommit en fräsch berg- och dalbana som det gjorts reklam för hela vintern, men grundattraktionerna står där de står och de ser exakt likadana ut som de gjorde för tjugo år sedan. Någon har kanske bytt en trasig glödlampa eller hjälpligt virat fast fladdermusen i Blå tågets dunkla tunnel så den inte ska ramla ned i huvudet på besökaren, men i övrigt så har inte något skett med spöktunneln seden den byggdes för gud vet hur många år sedan. Jag tror det vore mer skräckartat om lamporna var påslagna så man kunde se hur hela bygget faktiskt håller på att rasa ihop.
Blå tågets entré är i en helt annan klass. Den fungerar ungefär som de färgglada omslagen på fordom dagars TV-spel, där spännande bilder lockar med en fantastiskt upplevelse, fast man vet att innehållet egentligen ser ut som skit. Den tillhör också en annan epok, en tid då ingen lyfte på ögonbrynen om det stack fram en skrevande demon med hängtuttar framför barnen, eller om de små livens fantasi retades av ekivoka målningar på väggarna. Att Grönan i våra dagar klarat sig undan krigsrubriker från moralens väktare är ingenting annat än en sann gåta. (Edit: det hade de visst inte).

Det kostar att gå på Grönan. Sexhundra spänn för inträde och åkband för två personer, och då ska man ta i beaktande att själva åkandet blir det ytterst modest med. Grönan är nämligen egentligen bara en enda lång kö. Jetline? 30 minuters väntan. Kvasten? En timme. Insane? Ha, det kan du glömma, sucker! Så man går mest där från kö till kö och ger upp, och slutar sorgsen bland drivor av skräp med en flasköl för sextiofem kronor och åker sedan någon av de mindre populära attraktionerna för att få någon slags valuta för pengarna. Efter lite pepp blir det ändå kön till Jetline, och visst, det killar i magen, men tjuten i kurvorna är av ren skräck – man minns ju inte direkt åttiotalet som ett kvalitetens decennium – tanken på att vagnskrället ska lossna tar helt över upplevelsen.

Vilka är det då man får knuffas och trängas med på Gröna Lund anno 2009?

1. Dels är det desillusionerade par som försöker hitta något romantiskt att ta sig till – vilket tyvärr är omöjligt, eftersom den enda attraktionen som på riktigt tilltalar nyförälskade par är borta – 1928 års pariserhjul har försvunnit, och idag är det romantiskt lagda indier som får njuta av utsikten från gungande korgar i skymningen. Det blir till att hemfalla åt sockervadd. Fast vad vore väl Grönan om de i sin girighet inte kunde förstöra ytterligare en klassiker – sockervadden kommer numera färdigförpackad på burk!

2. Den andra tårtbiten består av artonåriga lantisar som med brandsoldatkeps på huvudet slänger ölglas på varandra och rajar  “Turistens klagan” på uteserveringar de aldrig skulle fått sitta på om de legat inne i stan, till ve och vånda för…

3. …barnfamiljerna, som naturligtvis är Gröna Lunds huvudsakliga målgrupp. Följaktligen kryllar stället av ungar, vilket borde vara en grällt blinkande varningslampa för alla som själva saknar barn. För med barn kommer föräldrar, och på ett nöjesfält är föräldrar ett mycket besynnerligt släkte. Kanske för att de plötsligt blir en form av debil version av sig själva, där de med tom blick armbågar sig fram till första vagnen i Jetline, eller för att de så småningom förvandlas till håglösa zombies som släpar sig fram mellan attraktionerna för att vinka av lille Hugo eller Josefin som försvinner upp i luften med g-krafterna hos ett stridsplan.
Det måste för övrigt vara en mardröm för dagens säkerhetstörstande föräldrar att gå på Gröna Lund. Stället måste kännas som ett minfält för de som inte kan låta sina barn ta ett steg utan att hänga i hasorna, redo med plåster och tröstande kramar. När jag var snorunge gick farsan och morsan på Tyrol och tog sig en välförtjänt öl medan jag och brorsan sprang benen av oss hela kvällen, men 2000-talets föräldrar måste vara med hela tiden, som någon slags idealmodell över det deltagande föräldraskapet. Vilka losers!

Nåja. Prick klockan elva slocknar Grönan och en sammanlagd tusenlapp fattigare gör vi sorti genom ett mörklagt nöjesfält. Vi står utanför i den ljumma sommarkvällen och väntar på Djurgårdsfärjan med ett vemodigt mollackord i kroppen. Nattfjärilar och knott dansar mot strålkastaren vid kajen. Staden ligger och glittrar på andra sidan vattnet.

Vi lämnar Gröna Lund med en känsla av saknad. Inte av barnfamiljerna och de ironiskt klämkäcka tonåringar som jobbar där, utan en saknad av en tid som inte längre finns, en saknad av ett hisnande Gröna Lund sett ur grodperspektiv.

Och kanske i synnerhet en saknad av att någon annan betalar notan.

Fyran var packad till bristningsgränsen. Vid platserna för rörelsehindrade precis innan första bakdörren satt en stabbig kvinna i femtioårsåldern med ett hårt grepp om en liten vagn som hon ställt brevid sig. Den något osmidiga placeringen gjorde att ingen annan fick plats. Folk tittade menande och suckade högljutt, men ingen sa något – det här var ju Stockholm och där visar man varandra hänsyn.
Jag klämde mig ändå ned framför henne. Hon flyttade inte vagnen en millimeter. Jag sköt bort den med foten en smula. Hon stirrade fientligt på mig.
Munnen var ett upp- och nedvänt u, som en serietidningsmin. Lika hårt inmejslat som min egen rynka i pannan. Ögonen gråblå, hårda som sten. Håret dolt i kapuschongen, lurar i öronen. Hon vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Ena handen på vagnen, locket var en tryckt skog av tulpaner. Andra handen vilade på en svart handväska i knät. Fingrarnas naglar var långa, men det vinröda nagellacket flagnade och täckte bara hälften. Väskan sliten, jackan sliten. Hela hon sliten. Men en stålblick, liksom grumlig och vass på samma gång.

Jag tänkte att veckans största bedrift skulle vara att få den där halvcirkeln att vändas uppåt. Ett leende, få henne att glömma sig, om så bara för en kort sekund. Men jag insåg att det vore meningslöst. Munnen var ristad i sten.
Inte en enda gång under hela resan förändrades hennes ansiktsuttryck. Hon glodde ut genom fönstret som en fisk i ett akvarium. Vad som än pågick där inne så speglade det sig inte på minsta sätt i det yttre.

Kanske pågick det förresten ingenting. Kanske hade hon för länge sedan stängt av. Eller så var hon en zenmästare, ett proffs på att koppla bort omvärlden – resan som för oss dödliga tog trettio-fyrtio minuter tog henne max tjugo sekunder. Hon stängde av när lilla vagnen stod tryggt på plats och bussen slingrade sig ut från Gullmarsplans smutsgrå betong, och slog på när den bromsade in vid sin slutstation under Garnisonens tunga ångestkomplex. Slapp snömos, snörvlande passagerare och ryckiga inbromsningar.

Bara när någon idiot prompt ska flytta på vagnen störs meditationen. Ögonen får fokus, blicken är genomträngande som hos en uråldrig reptil. Och tanken genast klar, den blixtrar till genom hjärnans vindlingar:
”Är han värd det?”
Kort paus.
”Nej. Mina leenden behåller jag för i helvete för mig själv”.

Jag måste skriva om det förflutna, om kärlekarna innan jag träffade dig. Jag älskar dig mer än det som varit. Mer än alla de jag tidigare älskat.
Men jag vet nu att jag inte visste vad kärlek var innan jag hittade dig. Jag kan inte förklara det mer än så. Mer än att jag insåg den helt förkrossande skillnaden.
Den platsen du tog i mitt liv var inte inuti mig. Den var allting utanför mig. Det var som om jag kunde leva utan dig fram till att jag inte längre kunde det, till tiden var inne för oss att äntligen träffa varandra.
Det är mer än kärleken. Och det är det som är skillnaden. Det gör oerhört ont att känna det som är större än kärleken. Att veta att jag dör utan dig. Att veta att jag aldrig kommer att kunna leva mitt liv utan dig, att det inte är tänkbart och att det på något sätt aldrig varit det.
Till döden skiljer oss åt älskade. Kärleken till dig är det mest förintande jag någonsin varit med om.

Allting börjar i juli 2006. Det är två månader kvar till att vi hittar varandra. Och ödet kanske är ett löjligt ord, men om C inte flyttat till Stockholm och inte varit ledig just den helgen så hade jag inte kunnat komma och inget av det som hände hade inträffat.
Men det är första helgen av min semester och C är ledig från tidningen. Jag norpar en av de sista tågbiljetterna och rullar ut från Göteborg.

Det tar en stund innan C hittar mig utanför centralen och sedan tar vi fart. Vi rusar mot T-banan, några enstaka minuter bort från värmen och ner i de kylskåpskalla tunnlarna. En frihet jag länge letat efter men inte hittat vägen in till fyller äntligen hela min bröstkorg. Frihet är som en euforisk gas som alltid tycks jäsa så fort den får fäste. Gasen fyller tomrum och tar sig sedan in och kolsyrar blodet. Jag vet inte vad som gjorde att all den där friheten plötsligt sprang läck inuti mig. Jag kände mig vacker och yngre än på länge och det var en helt fantastisk tropisk varm julikväll, säkert tjugofem grader. Sedan sju år tillbaka levde jag i en relation. Den kvällen jag kommer till Stockholm har jag funderat i över ett år på hur kärlek ska kännas till någon efter sju år. Om kärlek brukar kännas så lite, efter sju år. Jag har inga svar. Kanske borde jag vara nöjd. Jag har ju det bra. Det är en fin människa jag valt att leva med. En människa jag älskar.

Vi väntar in resten på Debaser Slussen och suger och sörplar öl efter öl under parasollerna på uteserveringen. Folket kommer och ger intryck, så intensiva att jag får behålla solglasögonen på och vara besvärlig och tyst. Jag och C flinar mot varandra och tillsammans med två pojkar bryter vi oss tillslut loss och går ner mot Street vid vattnet.

Därinne känner jag mig lugnare, ljuset är mörkt och rött, luften är fuktig av hud och varm av andetag som kommer nära mitt öra, flera gånger kommer de nära. Det tycks ånga från alla kroppar och kondensen glider likt rännilar av svett längs våra kalla ölglas och flaskor. Det luktar starkt av olika sorters parfym, svett, mynta, redbull, kiss och jord. Jag minns att jag luktar på min arm och på min tröja för att kontrollera att jag fortfarande luktar som jag brukar. Två bra DJ:s vänder plattor och de får oss att le och hålla takten med huvudet. Folket på Street den kvällen liknar en blandning cineaster som gärna lever upp till myten om sig själva och andra som försöker se så frigjorda ut som möjligt. De ser glada ut men verkar nervösa på något sätt där i oceanen av all låtsaskultur. Som det brukar vara, tänker jag cyniskt och tömmer glaset.

De två pojkarna hittar några de känner längst in vid baren och plötsligt är det jag och fem pojkar. De gör mig lugn konstigt nog. Främlingar brukar inte ha den inverkan på mig men det är som om de är glada att se mig. De ser nyfiket på mig från olika vinklar och känner på mina kläder och tilltalar mig på olika vis. En blond ung man med lugg väcker särskilt mitt intresse och jag vet än idag inte varför. Jag har träffat honom många gånger efter den där natten och jag har verkligen funderat över varför just han hade förmågan att förändra mitt liv för alltid. Ännu konstigare är att han inte vet om det. Han skulle säkert tappa hakan om jag en dag berättade det för honom. Alltid har jag efter den natten undrat över om jag någonsin förändrat en annan människas liv så. Om jag, utan att veta det, ändrat riktning på någons liv så som han gjorde med mitt.

Vi står i baren ganska länge. Dricker stora glas med halvkall avslagen öl. Jag går ut ibland för att röka och jag minns att jag röker ganska fort, bara några bloss på varje cigarett. Jag vill in till den blonde pojken igen med sin vackra romerska näsa och norrländska dialekt. Jag har inget som helst minne av vad vi alla talar om. Säkert oväsentligheter och sådant som man ofta talar om när man hänger bar med en grupp människor man aldrig förut träffat. Jag känner att vi alla som står där just då mår väldigt bra tillsammans. Vi ser i varandras ögon att där finns en överenskommelse om att vi tycker mycket om varandra just där och då. Alla är lyckliga på något sätt och ingen kommer att gå hem förrän den här natten blivit dag.

Vi hittar ett stort ledigt bord på andra sidan av baren. Fler främlingar nosar sig till vårt sällskap. Vi är nu sex pojkar och två flickor med mig inräknad. Flickan klädd i en blommig sextiotalsklänning sitter i knäet på en av pojkarna. Den blonde sitter bredvid mig och ler finurligt då och då. Det enda jag minns av orden som utväxlas där är de som flickan plötsligt högt och glatt utbrister sekunderna innan vi går.
– Ska vi bada?
Alla runt bordet lyser upp och reser sig nästan omgående medan de sväljer innehållet i sina glas. Jag minns att jag tänker att jag inte alls vill bada. Bli blöt och kall. Smutsigt vatten och vara naken. Aldrig i livet. Nåja, tänker jag, man kan alltid röka cigaretter och se den blonde pojken klä av sig.

Vi strövar ut mot Reimersholme som jag gång på gång får för mig att kalla Reidarsholme. Luften är varmare än ljummen. Det är som om en svart sol stigit och värmer oss utan ljus. Höghusen på höger sida står tysta och sover, ingen verkar vara vaken längre utom vi. Vattnet skvalpar mörkt längs vår vänstra sida. Flickan i klänning hoppar upp på sin cykel.
– Gå i förväg. Jag ska bara hem och hämta handduk och vin. Hon cyklar in i mörkret och försvinner. Vi går länge men stannar tillslut under en sagolik silverfärgad hängpil. Den bugar sig långt ut över vattnet och doppar sitt koppargröna hår under ytan. Längre upp i kronan är det som om det drar ett sus mellan de skidformade löven när de ser oss stanna.

Vi sneglar lite villrådigt på varandra. En av pojkarna tar av sig skorna och går ner under trädet. Han håller om stammen med armen och känner på vattnet.
– Det är helt ljummet, säger han förtjust.
Flera av de andra tar av sig skorna och drar samtidigt av sina jeans och går ner för att känna efter. Alla utom jag och en till klär snart av sig och springer uppspelta ner i vattnet. Jag tjuvkikar på den blonde samtidigt som jag hakar av mig skorna och strumporna. Gräset är torrt och lent under mina fötter. Hans överkropp är vacker. Mager och manlig. Hans axlar och skuldror rör sig smidigt när han drar ner de svarta boxershortsen utan att vända sig om. Skratt och tjut ekar nere i vattnet. Jag ler och lirkar upp en Marlboro, sätter den mellan läpparna.

Flickan bromsar in sin cykel igen och jag vänder mig om. Hon lägger cykeln i gräset och drar av sig klänningen, hon har en randig bikini under.
– Ska du inte hoppa i? ler hon uppmanande. Jag rynkar lite på näsan och skakar lätt på huvudet.
– Jo, men kom igen nu. Hon tar upp en halvfull flaska rosé ur sin strandväska. Vi delar det här och sen hoppar vi i. Okej? Jag minns att det mer är vinet som lockar än att bada.
– Okej, ge mig den där jävla flaskan då, flinar jag. Hälften av det syrliga vinet försvinner på några sekunder i djupa klunkar ner i magen. Sedan reser jag mig och klär av mig direkt. Jag behåller bomullstrosorna på och det svarta radbandet mellan brösten.

Vattnet är kroppsvarmt. Sött, salt och alldeles svart mot läpparna. Vattnet är himmelskt, inte alls så som jag inbillat mig. Det sover tyst och mjukt runt min kropp, håller mig försiktigt, omsluter mig. Jag simmar ut lite, bort från de andra. Den blonde pojken följer sakta efter mig. Han ler tyst och blåser lite med munnen över vattenytan samtidigt som han betraktar mitt ansikte. Han tar ett lätt simtag mot mig och glider in alldeles bakom min rygg.
Vi säger ingenting för det som håller på att hända är ingenting man uttalar. Jag följer vattnet med blicken som ligger blankt likt svart målarfärg. Jag ser bort mot den andra sidan. Båtar ligger förtöjda vid bryggorna under gatlamporna vars ljus kastar mackor som små blixtar över ytan. Allt jag anar är de långsamma ljuden av våra kroppars vinglika rörelser under vattnet.
Han väntar.
Jag lyssnar till hans andetag och stänger ögonen.

Och vattnets rörelser stannar upp runtomkring oss.
Natten stannar.
Tiden stannar.

Hans hand.
Han låter sina fingertoppar viktlöst nudda min svank under vattnet.
En enda gång drar han handen sakta och ljudlöst upp längs min rygg, följer ryggraden, varje kota. Jag känner vattnet sila sig mellan hans fingrar samtidigt som hans hud mot min får mig att sluta andas. Hans fingertoppar lämnar mig varsamt i nacken och som ström fortsätter smekningen rakt in i mitt oerhört övergivna hjärta. Innan jag vänt mig om har han lämnat mig, han simmar in mot land igen, vänder sig inte om.

Efteråt vandrar flickans handduk mellan oss till den är tung av vatten. Vi tar på oss en del av våra kläder och lufttorkar sedan på rad utsträckta på rygg i gräset. Jag ligger längst ut och bjuder upp paketet av mina Marlboro.
Himlen är stjärnlös.
Bottenlös.
Vi skrattar så att vi gråter, brottas, delar på några burkar med ljummen folköl. Blixten från min kamera smattrar över deras kroppar och skrattande ansikten.
I ögonvrån ser jag när han reser sig upp och sitter en stund med armarna om knäna. Han vrider huvudet och ser bort mot mig. Jag möter hans blick men klarar bara av att hålla den en sekund eller två. Han ställer sig upp och går de tre stegen bort till mig. Han ser inte på mig. Han lägger sig bara ner med sitt huvud på min mage och sin kropp ut från min. Hans blonda hår är vått och kallt mot min hud. Han ligger stilla och låter sitt huvud höjas och sänkas av mina andetag. Jag lägger min hand i hans panna och stryker in hans hår mellan mina fingrar. Han sluter sina ögon.

Och det tar bara trettio sekunder att inse svaret.
Han vrider sin blick mot mig och drar sakta sin sträva kind mot min mage. Han ser mig långt in i ögonen samtidigt som hans mjuka läppar en enda gång kysser den tunna huden över mina revben.
Jag går sönder. Jag faller. Det känns som om hjärtat skriker av smärtan. Det skriker rakt genom mig för att jag har glömt. Glömt hur det känns att älska.
Att jag har glömt meningen med livet.
Så jag låter den störta in i mig. Det tar bara trettio sekunder.

Han behöver aldrig röra vid mig igen. Vi sitter alla tysta bredvid varandra med något saligt i blickarna på den tomma bussen i gryningen. Vi kommer upp i en lägenhet på söder full med böcker och orientaliska mattor. Och i en soffa, i fåtöljer och på golv sträcker vi ut oss. Någon sätter på Billie Holiday och han somnar med ett leende på sina läppar med huvudet i mitt knä. Och när alla har somnat ser jag på honom och låter tårarna tyst rusa nerför kinderna.
Två dagar senare åker jag tåget hem med en lättnad inom mig större än allt annat.
Jag sitter i vår blåa soffa när du som levt med mig i sju år kommer hem och stänger ytterdörren om dig.
– Har du haft det bra? ler du och böjer dig fram för en kram. Men jag ser ledset upp på dig och drar ett djupt andetag.
– Vi ska inte leva tillsammans mer nu älskling. Jag är äntligen säker nu.
Du nickar bara. Vi är inte kära i varandra längre. Vi har inte varit det på länge. Och du nickar igen och ser olyckligt på mig.
Jag gråter sedan. Jag gråter hela natten.
Över slutet.
Över friheten.
Över att äntligen veta.
Över dig.

// Kniven

Läs mer av Kniven här.

När jag var liten så åkte vi ut och paddlade några somrar i en grön Trapper. En perfekt formgiven kanot som utan problem stod pall för mig, storebror, farsan och packning för en veckas vildmarksliv. Det var speciellt att vara ensam med min bror och farsan, det hände inte så ofta. Egentligen var det otroligt att jag och brorsan kunde vistas på en så liten yta tillsammans utan att mörda varandra, vilket också gör minnet av det så mycket bättre.

Vi paddlade längs ensliga älvar och åar i Värmland. Passerade skummande slussar, gårdar, gamla glasbruk – det mesta sedan länge nedlagt eller övergivet, sakta på väg att återföras till naturen. Jag förstod det inte då, men det var en smula meditativt att sitta där och vegetera medan träden slöt sig som ett tak över älven. Man lät en hand falla ned i vattnet, fäste blicken på någon punkt längre fram och funderade på vad nästa krök hade i sitt sköte. Det var spännande och ljuvt på en gång.

Men det jag alltid mest längtade efter var kvällen, då en tom mage börjat göra sig påmind och kursen riktades mot fast mark. Vi slog läger vid någon skogsstrand, man klev ned i det kalla vattnet och kramade med tårna i sanden, drog upp kanoten på land, började leta efter stenar och ved till lägerelden.
När hungern var stillad satt vi och pratade och tittade ut över vattnet, jag täljde kanske något med morakniven jag blivit gammal nog att få.
Så snart solen gått ned blev den ljumma kvällen snabbt kylig. I takt med att mörkret tilltog blev det också allt tystare, mättnaden gjorde alla lite dåsiga. Efter en stund var det enda som hördes sprakandet från elden som sköt upp irrande glödbloss mot himlen, och ibland det ödsliga och vackra ropet från en lom som ekade över sjön.
Sedan kom det bästa. Att efter en dags vildmarksupplevelser, lite ruggig av kvällskylan och med rökdoft i håret, få borra ned sig i sin sovsäck, sakta återfå värmen och somna till nattens mystik genom tältduken.

Det är något speciellt med natten. Ljuden är annorlunda, det är tystnaden som inte är tyst. Det ständiga svaga bruset från avlägsen trafik och väsande luftkonditioneringar. Man hör för en gångs skull vinden och prasslet från träden, och nattfåglarnas sång får en särskilt vemodig klang.
Trots att jag känner varenda vrå av den här staden så är det som en annan plats när det är mörkt. Jag ser alla bekanta ställen som jag passerat tusentals gånger, och i natten och mörkret är det fortfarande samma platser – fast ändå inte.

Det började, som det så ofta gör, för länge sedan. Jag är knappt arton och på väg hem från krogen, kliver av sista bussen som försvinner i fjärran. Jag står på trottoaren i ett avgasmoln, solens första strålar har börjat kravla sig fram över trädtopparna. Enstaka medresenärer försvinner på ostadiga ben åt olika håll. Snart ligger villakvarteren öde igen, det är stilla och lite kyligt, ett dis av dagg över gräsmattorna. Någonstans hörs tjick-tjick-tjick från en vattenspridare.
Plötsligt kommer ett muller, och snett ovanför mig flyger ett jetplan in i bilden. Det lämnar efter sig ett tunt streck och jag står där som en fågelholk och glor tills planet blivit till en liten guldfärgad prick vid horisonten. Det var det finaste jag sett, en perfekt manifestation av både oändlig ödslighet och svidande längtan.

Så jag är svag för ensamma flygplan, nätter och gryningar. Att sitta på Kvarnen när morgonsolen färgar de översta fönstren i ölhallen blå, skynda sig ut i den klara luften innan det hunnit bli kö till garderoben, och sedan vingla iväg hem mot Kungsholmen på cykel över Västerbron. På andra sidan dödskrönet är det bra rull, då susar man ner i mörkret under avfarten med gåshud på armarna och med ett innerligt hopp om att komma ut helskinnad på andra sidan.

Nu var det länge sedan som det blev någon paddling. Det borde vara så lätt, men när man är vuxen ska ju allt krånglas till. Logistik, haffa någon med körkort, få ledigt. Kanske ska vildmarksäventyret få stanna kvar i minnet, få bli i ihågkommet i de där fina bitarna och inte ersättas med regniga dagar, ett spritkök som exploderar eller en kropp översållad av kliande myggbett. Dessutom kan jag inte riktigt slappna av i ett tält sedan Quick satte Appojaure på kartan 1984.

Nej, jag ägnar nog natten uppmärksamhet från stan i stället. Från Kvarnen, Västerbron, eller ett daggfuktigt halt tak fem våningar över Upplandsgatan. Berusad av för många öl, det vansinniga i företaget och, inte minst, den perfekta sommarnattshimlen som breder ut sig över de brokiga plåttaken.

Mellan hårt trafikerade vägar uppstår ibland en märklig paradox: ett ingenmansland. En bit ödslig grönska som ingen någonsin besöker, förutom de som ändå lever i samhällets marginal.
I närheten av min bostad finns just en sådan plats. En gångväg passerar en gräsmatta som omgärdas av smutsgrå betongfundament. Några meter upp susar tiotusentals bilar förbi varje dygn. Detta är ett ställe som är helt bortglömt, trots att det ligger i stormens öga och är nära granne med ett tätbebyggt bostadsområde. Man går förbi och märker inte av dess existens, som om platsen vore insvept i ett kamouflage av bildäckspartiklar och avgaser likt Grenouille i sin osynlighetsparfym.

Det finns ingen inbjudande entré, man får ta sig uppför en brant slänt som förmedlar avspärrning utan staket. Men väl där uppe breder en grön äng ut sig, om sommaren översållad av klöver och maskrosor. Härifrån ser man DN-skrapan sticka upp som en fyr borta vid Marieberg, och bortom den Högalidskyrkans dubbeltorn. Åt andra hållet, tvärs över motorvägen, kan man vagt föreställa sig Alvik och Bromma. En bit bort tar en bergsknalle vid, och sedan följer en kuperad och snårig skog. Vore det inte för all trafik som höjer decibellvärdet till en snudd på öronbedövande nivå så skulle det vara ett fint ställe att ha picknick på.

Självklart är inte denna vackra men hårt prövade natur allenarådande. Bland bergsknallarna ligger flaskor och ölburkar, mögliga filtar och fläckiga gamla madrasser. Detta är inte lämningar från någon excentrisk campare som brutit upp från sitt basläger, utan det handlar om den ständigt bortglömda och ur ett politiskt perspektiv hyfsat ointressanta grupp som befolkar Stockholm där ingen är: de hemlösa.
Medan staden lite cyniskt bygger parkbänkar som man inte ska kunna ligga på, bygger uteliggare alternativa bostäder i stadens ingenmansland. Och det är kanske inte så konstigt – där får de ju i regel vara ifred.

En gång gick jag rakt in i någons källsorteringsanläggning. Ingen var där, vilket kändes rätt skönt – jag vet inte hur jag själv skulle reagera om någon plötsligt klev rakt in hos mig.
Över en berghäll låg ett antal högar uppradade. Tjocka vajrar i en, sprayburkar i en annan, rostiga spikar och sladdar i en tredje. Allt prydligt och nogrannt arrangerat. Under ett träd stod en sliten stol med flagande lack brevid ett primitvit tält av presenning. Jag tittade runt en stund och tog lite bilder, men det kändes inte bra. Fast jag egentligen bara stod mitt i en skogsdunge kändes det som om någon snart skulle komma dit och ta mig på bar gärning, som om jag gjorde intrång på privat område.

När jag var på väg därifrån såg jag något som hängde från en gren: en bukett torkade blommor fastbunden med en elsladd. Denna enkla detalj fick mig att se på platsen med andra ögon. Det var inte ett lager – det var ett hem som någon försökt göra trivsamt.
Vem vet vad för historia som doldes bakom dessa sköra blommor, dekorativa som en studentbalsbukett i ett tonårsrum.
Det är lätt att bortse ifrån att de där på marginalen egentligen delar samma känslor som du och jag. Människor med barndomsminnen, drömmar och fåfänga förhoppningar, fast liksom insvepta i ett hårt och väderbitet omslagspapper. Man glömmer gärna det när man blir frågad om småpengar på tunnelbanan av någon som är smutsig och luktar illa.

Idag är ingenmanslanden i fara. I en tid då allt fler vill bo på Stockholms begränsade innerstadsyta så börjar stadens grönområden inventeras. Även en liten bortglömd parkplätt där ingen skulle fått bygga hus för femton år sedan är idag attraktivt villebråd.
Men dessa områden tjänar inte bara som alternativa boplatser åt folk som inte har någon annanstans att ta vägen eller som en barriär mellan två motorvägsleder. De fungerar också som urbana lungor som utöver stadens “riktiga” parker renar luften och gör Stockholm till just den gröna och trevliga stad vi tycker så mycket om. Och de saknas inte förrän de plötsligt en dag är borta.

> SvD - “Alla outnyttjade eller lågutnyttjade områden i innerstan passar inte för modernisering och förtätning”

Min mormor bodde i en trea på Hornsbruksgatan på söder, tillräckligt högt upp för att man från bäddsoffan i biblioteket kunde sitta och betrakta de skummisar som brukade stryka omkring i Högalidsparken. Jag älskade att som liten sitta uppkrupen i fönstret på kvällarna och titta ned på gatan. Det var exotiskt och spännande för en person uppvuxen långt från stadens betong. På kvällen satt jag med mormors teaterkikare och tittade upp mot kyrktornen eller ned på de människor som med en skygg blick över axeln skyndade sig från tunnelbanenedgången mot den egna portens säkerhet. Jag fantiserade om vad som fanns inne i den märkliga smutsgrå byggnaden som utgör stationshuset, med sina ständigt blanka och tomma fönster. Med kikaren riktad mot fönstren och beredd att huka mig, förväntade jag mig nästan att se ett få se ett par röda ögon som glimmade till i mörkret.

Lägenheten var stor och tyst. Det enda som hördes var de trygga, taktfasta hjärtslagen från det gamla golvuret, byggt av Jöns Blomgren nådens år 1733, och svagt avlägset det ständiga suset från Hornsgatan. Väggarna i biblioteket var förstås klädda med bokhyllor, och det låg en behaglig doft av damm och gammal åldrad litteratur i luften. Det fanns en mindre samling biblar av olika format och tjocklek. I en av dem, tryckt i mitten av 1800-talet, låg torkade blommor pressade mellan de tunna sidorna, så sköra att de nästan förvandlades till stoff när man höll upp dem mot ljuset. I pärmen fanns en hälsning på konfirrmationen från en stolt far, skriven med snirkliga bokstäver, som spröda, bruna spindelben.

Mormor satt alltid i en grönblommig fåtölj i vardagsrummets ena hörn. Hon hörde dåligt och var halvt blind, och fördrev tiden med korsord och radio. För sin ålder var hon förvånansvärt kry och stark i övrigt. Hon hade förvisso rökt länge men samtidigt arbetat som sjukgymnast och haft vett att hålla igång fysiskt. Sjuttiofem år gammal halvsprang hon upp och ned för de långa rulltrapporna mot Hornstulls perrong. Vad hjärnan anbelangade var den också i gott skick – varje dag memorerade hon en dikt av Gustaf Fröding för att träna minnet.

Överallt i våningen fanns gamla reliker från förr. Sablar på väggarna, gamla oljemålningar, tunga mörka möbler. Sådant som vår generation fraktar till Myrorna eller säljer på Blocket till förmån för serietillverkade möbler från IKEA.
I bokhyllan i vardagsrummet stod samtliga band av Nordiskt Familjelexikon, sida vid sida med gamla stenkakor och benvita, ömtåliga porslinsfigurer.

Min kärlek till staden började i den där lägenheten. På något sätt hade mormor varit bekant med Sven Hedin, den gamle upptäcksresande författaren som innan han hemföll åt nazismen ritade kartor under en tid då det fortfarande fanns vita fläckar på jordgloben. Snidade och förgyllda dörröverstycken, gåvor från fjärran land, satt ovanför dörrarna i hallen och vardagsrummet. Kanske bar de fortfarande en liten bit av hans själ. Möjligtvis var det hans osynliga astrala hand som sträcktes fram ur sniderierna och genomborrade mitt hjärta och väckte upptäckarhungern.

När det blev dag smög jag ur den mörka lägenheten, ner genom trapphuset som bar doftspår av matlagning och sopor, och ut i den befriande friska luften. Jag promenerade ned för den lugna Hornsbruksgatan mot Hornstull. Där hamnade jag i en skiv- och tidningsaffär som låg precis i hörnet av Långholmsgatan och Bergsunds Strand. Det var en plats att återkomma till, för där, i skydd bakom skivbackarna, kunde man förstulet och med stora ögon låta sig sexualupplysas via de erotiska magasin som fanns staplade i väldiga och oordnade travar.
Så långt sträckte sig upptäckarlustan för tillfället. Jag rörde mig inom en radie av några hundra meter från högkvarteret på Hornsburksgatan, men var fortfarande lite för osäker för att våga ge mig iväg på längre upptäcksresor.

Men senare, och då främst via den romantiserade bild som Cornelis och Bellman målade upp genom pappas gamla raspiga LP-skivor, började spökhanden ånyo rota omkring i mitt inre och hungern vaknade till liv igen. Jag började sluka Stockholmiana och under en period av ett par år undersökte jag systematiskt varenda kvadratcentimeter innanför tullarna.

Jag sög i mig allt. Karlberg, där doften från sjön blandades upp med lukten av bensin och olja från alla motorbåtar, och där tårpilarna i sin törst höll på att falla ner i kanalen. Gamla Stan, där jag fantiserade om att att här, just här, kanske Bellman hade legat utslagen med leriga byxor och nedspydda skor! Hornsbergs arga och bullrande industriområde, de kvava och nedsmutsade prången längs Münchenbryggeriets tegelfasader. Norra Stations övergivna godsvagnar med inristade hälsningar från packarna. Riksarkivets mörka och tunga borg, tom och med ett spöklikt kvardröjande eko från fingrar som vänder blad, där tystnaden bara störs av fönsterrutor som klirrar när pendeltågen rullar förbi några meter bort. Centralstationen, med sin myllrande folkmassa där alla är på väg någon annanstans, med känslan av uppbrott som börjar och slutar med skenor åt alla håll. Glaspalatset vid Sergels Torg, och på baksidan ett luftintag som om man sluter ögonen låter som ett vattenfall. De breda och tysta bakgatorna på övre Östermalm, de knarrande träbåtarna som ligger och gnider bort fernissan sida vid sida längs kajen mot Djurgården. Den mystiska borgen i Vanadislunden, och den nakna grönspräckliga kroppen av en kvinna i brons.

Jag var vid femton års ålder fast besluten om att en dag bo i stan, kosta vad det kosta ville. I gymnasiet såg jag halvt medvetet till att skaffa mig vänner som bodde inne i stan, bara för att jag skulle kunna få besöka dem och supa in atmosfären. Och än idag älskar jag att komma hem till folk – även om jag inte längre väljer vänner efter adress – som bor centralt i stan, i gamla hus med själ, där man kan stå i fönstret och tjuvtitta in i andra människors mysigt upplysta krypin.

Häromdagen upptäckte jag emellertid att uppäckarlusten svalnat. Jag går inte på gatorna med samma glöd som förr. Husen ser inte längre så spännande ut, de ser ut som… hus… i en stad. Jag känner inte längre en pirrande förväntan inför att gå in i en okänd affär eller ett mysigt fik. Det kan förstås bero på att staden är av begränsad storlek – det finns inte några oupptäckta platser kvar. Kartan är färdig, de vita fläckarna ifyllda.
Eller så har jag bara blivit äldre, trött och tråkig.

Kanske måste jag byta stad. Ibland vore det nästan skönt, jag börjar mer och mer irritera mig på Stockholms lattesörplande och inredningsbesatta invånare.
Men innerst inne vet jag att det aldrig kommer hända. För plötsligt en dag befinner jag mig på cykel på en skuggig bakgata en varm sommardag, där solkatter från fönstren lämnar guldspår i asfalten. I närheten slår en kyrkklocka två. En bil tutar från kvarteret intill. Då blommar kärleken upp på nytt, och jag inser att jag egentligen alltid varit fast. Jag kommer aldrig kunna lämna den här stan.