En söndagseftermiddag satt jag med en pint och läste en bok på den mysiga söderpuben Black & Brown Inn. Då kom det in två brats. Kanske var de lite äldre än de bortskämda slynglar som spenderar hela veckopengen, de fått av pappa, på krogarna runt Stureplan. De här två hade ju i alla fall vågat sig bort till mörkaste söder. Men de var likväl brats. Man känner lätt igen en brat på utseendet. Det bakåtslickade håret är ett tydligt tecken. Jag har aldrig förstått det där med backslick eller kotlettfrilla. Jag har visserligen inte möjlighet att ha den frisyren. Men hade jag tjockare hår kan jag lova att jag inte hade betalat tusentals kronor för diverse hårprodukter att trycka i mitt hår och kamma det bakåt. Ett annat signum är de dyra märkesskjortorna som alltid har en eller ett par knappar för många uppknäppta. Fryser de inte om bröstet? De har ju dessutom ofta rakade eller vaxade bröstkorgar. Det finns även ett sätt att föra sig som är utmärkande för brats. De här två pratade väsentligt högre än resten av gästerna på puben. De gjorde sin beställning så krånglig de kunde. Visserligen inte på något otrevligt sätt, och servitrisen fick säkert en skälig dricks, men de gjorde väldigt klart för henne hur de ville ha det. Vanlig pubmat som en burgare eller fish and chips dög förstås inte för deras känsliga smaklökar. De pratade högt om golfresor, klockor och flickvänner. De försökte bräcka varandra. När den enes telefon ringde höjde han volymen på rösten ytterligare och gestikulerade med stora rörelser. Som han verkligen ville bevisa för den andre att han hade en flickvän. Jag tål inte brats. Inte heller någon av mina vänner orkar med brats. Men tjejer faller onekligen för brats. Varför vet jag inte. De kanske gillar det där dryga överlägsna sättet och statussymbolerna. Det övergår mitt förstånd men att många tjejer gillar brats är uppenbart. Vad jag funderar över är om brats gillar brats. Om de tål varandra. Hur kul kan det vara att umgås med någon som man hela tiden måste överträffa – som man måste skryta för? Jag tror inte de står ut med varandra. Eller ens sig själva. Jag tror de är ganska ensamma.

8 Kommentarer

Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll - du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken. Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack. Stockholms blodbad skulle du kalla det. Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras. Politiker skulle ta avstånd, Britta Svensson rasa, Tommy Zethraeus lämna kommentarer från cellen. Hela följande medievecka skulle handla om dig. Medan du själv lugnt kunde konstatera att du satt konsten i fokus i samhällsdebatten. Och dig själv på löpsedlarna. Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”. Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll. För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande. Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina - med fri öl mutade - polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar. Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade. Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar. Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort. KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE. Its So Fresh I Cant Take It - By Pike and Nug:

40 Kommentarer

I senaste numret av Nöjesguiden går Margret Atladottir ut och kallar Barstol för ”en gruppblogg för gråtrunkande 35-åringar” på ledarplats. Jag kan inte neka till att det bjudit på en och annan munterhet under helgen - en något beklämmande bild har liksom fastnat på näthinnan av hur mina kära kollegor sitter i grupp och gråter och runkar som om det inte fanns någon morgondag. Nåja. Det ger sig nog med tiden. Att Atladottir sedan väljer att fortsätta sin ledare med att bunta ihop mig med personer som hyser någon form av sjukt hat mot unga framgångsrika tjejer är däremot varken särskilt lustigt eller smakfullt. Men vad gör man inte när argumenten tryter? Innan vi går vidare vore det dock på sin plats att jag bad om ursäkt för mina egna fadäser. Jag hade ju faktiskt fel: Nöjesguiden har inte förvandlats till en glossig tjejtidning och hemsidan har inte mycket alls att göra med varken Finest eller Stureplan. Mina källor har uppenbarligen varit dåligt underättade och jag får stå med dumstruten. My bad. Faktum är ju att inte särskilt mycket har hänt med vare sig sajten eller tidningen. Senaste numret av Nöjesguiden innehåller precis samma ointressanta smörja som under de senaste åren. Vass och bra? Knappast - det tror jag inte ens Atladottir tror på själv. Gör hon det, anser hon att Nöjesguiden har varit just vass och bra under de senaste åren, ja, då är det bara att beklaga, då lär utsikten för att tidningen ska kunna bli just det under hennes ledning vara närmast obefintlig. Sjukdomsinsikt är som bekant en bra början om man vill åstadkomma förändring. Det räcker med att flytta blicken strax till höger om ledaren (i papperstidningen) för att hitta skvallerspalten Avlyssnat - vasst och bra är inte direkt det första man slås av efter att ha läst den. Den värsta synd en nöjestidning kan begå är att ligga steget efter och för Nöjesguiden har det ofoget blivit regel snarare än undantag. Det går som en röd tråd genom hela tidningen. Förra månadens skvaller, förra månadens mingelbilder och daterade recensioner. Vad sägs till exempel om en recension av Låt den rätte komma in i månadens nummer? Eller en krönika om Grammisgalan flera veckor för sent? För fem år sedan var det här inget större problem, den stora massan var senare ute på nätet än vad man lätt kan förledas att tro, men med dagens internetanvändande går det helt enkelt inte att göra tidning på det sättet. Inte om man vill finnas kvar. Och Nöjesguiden kämpar som bekant för sin överlevnad. Det ska bli spännande att följa Nöjesguidens utveckling de kommande månaderna. Några enkla tips: Lägg ner pappersupplagan och låt hemsidan genomgå ett rejält ansiktslyft - den är en katastrof. Envisas ni med att ha kvar papperstidningen så fyll den för guds skull inte med för sedan länge daterat skvaller, recensioner eller mingelbilder från förra månadens event – sådant gör sig bäst på nätet där det går att hålla färskt. Använd i stället tidningen till att lyfta fram saker som inte nödvändigtvis har ett bäst före datum långt innan den går i tryck. Lycka till och hoppas ni lyckas leva upp till devisen smart och vass i framtiden – en sådan nöjestidning behövs.

11 Kommentarer

Min inställning till Stureplan och de bajsnödiga fläskplättar som utgör kärnan av denna del av stan är mycket enkel: Stureplan är en skitkorv med silkespapper kring. Därför vet jag inte riktigt vad som for i mig när jag häromdagen stod där på Pocketshop igen och skummade i travarna. Den här gången var det ingen liten söt expedit som ledsagade mig i bokfloran, utan det var min egen hjärna som kommenderade kroppen att gå iväg med Fredrik Ljungs "Parasiten" till kassan. En bok som handlar om just den värld och de människor jag så starkt ogillar. Egentligen är det lite förvånande att det inte redan dykt upp en störtflod av böcker som kretsar kring kolasniffande strebrar i kölvattnet efter succén "Snabba cash". Det vita pulvret, extravaganta miljöer och människor med flott i håret verkar ju ha en märklig lockelse på Svensson. Men det kanske tar lite längre tid för en oetablerad romanförfattare att prångla ut en bok än det gjorde för Jens Lapidus att krafsa ner en efterföljare. Nå, en författare som alltså eventuellt kan placeras in i Stureplansfacket är just Fredrik Ljung, som skrivit en speedad roman om sitt megalomaniske halvt fiktive alter ego Henrik. Henrik är en ung Danderydsbracka som arbetar som framgångsrik finansanalytiker. Problemet är bara att karriären bygger på piller och pulver, den breda vägen mot framgång för en i grund och botten ångestfylld påläggskalv med nervös mage. En liten cocktail blir snart en stor - och ett krav för att klara vardagens alla bekymmer, som att åka tunnelbana med kreti och pleti eller våga gå fram och stöta på tjejer på krogen. Trots övertygelsen om sin egen storhet bränner Henrik ljuset i bägge ändarna i ett vansinnesrace på väg mot sista sidan. En eller två tabletter blir snart två kartor, en grogg blir en halvpanna. Och trots detta luxuösa men ändock paradoxalt whitetrash-aktiga liv har Henrik kvar drömmarna om sig själv som omslagspojke på de internationella finanstidningarna. Bara en lina till först... För en person vars innehållslösa liv kretsar kring att vara på en annan nivå än patrasket - där sossarna utgör den grupp som ger mest bränsle åt hatet - är det förstås allra viktigast att upprätthålla en ren front mot jobb och kollegor. Och det gör han, med envetenheten hos den högintelligenta psykopaten/påhittige knarkaren. Men Henrik, som inte är sen att döma ut socialbidragstagare, arbetslösa och uteliggare som blodsugare, förvandlas snart till en parasit själv. Långsamt krackelerar fasaden och mot bokens slut slår hastighetsmätaren i taket samtidigt som bromspedalen lossnar och far iväg i fartvinden. Sensmoralen kanske är: det kan hända vem som helst. Boken är vass och mycket bitter. Den är så arg så att man i början blir lite matt, varenda mening är tillskruvad ett extra varv. Men boken är välskriven och efter ett tag hittar man flytet. Sträckläsarprognos finns, jag drog igenom boken på ungefär en dag och även om det inte är någon läsning som lämnade några djupare spår kan jag rekommendera den. Om inte annat som ett fönster mot en obscen värld som förmodligen är vanligare än man tror. Och insikten om att det finns mer än flottigt hår som binder samman knarkaren på plattan med kotletten på Stureplan. Detta kanske till och med kan vara en av förklaringarna till varför det just nu ser ut som det gör i en viss bransch nära dig...

7 Kommentarer