Så är det gjort. Gröna Lund är avklarat. Och det kommer nog dröja innan det blir ett nytt besök. Gröna Lund är ett dåligt samvete, ett obligatorium man besöker var annat eller tredje eller femte år. Det ingår som en mystisk ritual om man har en ny date, eller för att man av någon anledning glömt bort att det är ungefär som att flyga med Ryan Air. Det har ju aldrig varit någon billig historia att gå på nöjesfält, men kommersen på Grönan har nått nya höjder, och det är så plumpt gjort att man häpnar. Ta det där med radiobilarna. Borta är de färgglada kulörerna, nu är bilarna målade i Taxi Stockholms dystra färg. Och en bit bort ser vi den där fåraktiga mobiloperatörens alldeles egen berg- och dalbana som transporterar skrikande människor från morgon till kväll, till Djurgårdsinvånarnas tandgnisslande förtret. Och överallt dessa schabbiga snabbmatställen. Alltså, på riktigt: överallt. Man vadar fram i drivor av flottiga hamburgerkartonger och sladdriga korvbitar som fastnar under skorna. Fast på Gröna Lund har ändå ingenting någonsin hänt. Det är i princip samma slitna attraktioner som det alltid har varit. Visst, någonting är kanske nytt, det har kommit en fräsch berg- och dalbana som det gjorts reklam för hela vintern, men grundattraktionerna står där de står och de ser exakt likadana ut som de gjorde för tjugo år sedan. Någon har kanske bytt en trasig glödlampa eller hjälpligt virat fast fladdermusen i Blå tågets dunkla tunnel så den inte ska ramla ned i huvudet på besökaren, men i övrigt så har inte något skett med spöktunneln seden den byggdes för gud vet hur många år sedan. Jag tror det vore mer skräckartat om lamporna var påslagna så man kunde se hur hela bygget faktiskt håller på att rasa ihop. Blå tågets entré är i en helt annan klass. Den fungerar ungefär som de färgglada omslagen på fordom dagars TV-spel, där spännande bilder lockar med en fantastiskt upplevelse, fast man vet att innehållet egentligen ser ut som skit. Den tillhör också en annan epok, en tid då ingen lyfte på ögonbrynen om det stack fram en skrevande demon med hängtuttar framför barnen, eller om de små livens fantasi retades av ekivoka målningar på väggarna. Att Grönan i våra dagar klarat sig undan krigsrubriker från moralens väktare är ingenting annat än en sann gåta. (Edit: det hade de visst inte). Det kostar att gå på Grönan. Sexhundra spänn för inträde och åkband för två personer, och då ska man ta i beaktande att själva åkandet blir det ytterst modest med. Grönan är nämligen egentligen bara en enda lång kö. Jetline? 30 minuters väntan. Kvasten? En timme. Insane? Ha, det kan du glömma, sucker! Så man går mest där från kö till kö och ger upp, och slutar sorgsen bland drivor av skräp med en flasköl för sextiofem kronor och åker sedan någon av de mindre populära attraktionerna för att få någon slags valuta för pengarna. Efter lite pepp blir det ändå kön till Jetline, och visst, det killar i magen, men tjuten i kurvorna är av ren skräck - man minns ju inte direkt åttiotalet som ett kvalitetens decennium - tanken på att vagnskrället ska lossna tar helt över upplevelsen. Vilka är det då man får knuffas och trängas med på Gröna Lund anno 2009? 1. Dels är det desillusionerade par som försöker hitta något romantiskt att ta sig till - vilket tyvärr är omöjligt, eftersom den enda attraktionen som på riktigt tilltalar nyförälskade par är borta - 1928 års pariserhjul har försvunnit, och idag är det romantiskt lagda indier som får njuta av utsikten från gungande korgar i skymningen. Det blir till att hemfalla åt sockervadd. Fast vad vore väl Grönan om de i sin girighet inte kunde förstöra ytterligare en klassiker - sockervadden kommer numera färdigförpackad på burk! 2. Den andra tårtbiten består av artonåriga lantisar som med brandsoldatkeps på huvudet slänger ölglas på varandra och rajar  "Turistens klagan" på uteserveringar de aldrig skulle fått sitta på om de legat inne i stan, till ve och vånda för... 3. ...barnfamiljerna, som naturligtvis är Gröna Lunds huvudsakliga målgrupp. Följaktligen kryllar stället av ungar, vilket borde vara en grällt blinkande varningslampa för alla som själva saknar barn. För med barn kommer föräldrar, och på ett nöjesfält är föräldrar ett mycket besynnerligt släkte. Kanske för att de plötsligt blir en form av debil version av sig själva, där de med tom blick armbågar sig fram till första vagnen i Jetline, eller för att de så småningom förvandlas till håglösa zombies som släpar sig fram mellan attraktionerna för att vinka av lille Hugo eller Josefin som försvinner upp i luften med g-krafterna hos ett stridsplan. Det måste för övrigt vara en mardröm för dagens säkerhetstörstande föräldrar att gå på Gröna Lund. Stället måste kännas som ett minfält för de som inte kan låta sina barn ta ett steg utan att hänga i hasorna, redo med plåster och tröstande kramar. När jag var snorunge gick farsan och morsan på Tyrol och tog sig en välförtjänt öl medan jag och brorsan sprang benen av oss hela kvällen, men 2000-talets föräldrar måste vara med hela tiden, som någon slags idealmodell över det deltagande föräldraskapet. Vilka losers! Nåja. Prick klockan elva slocknar Grönan och en sammanlagd tusenlapp fattigare gör vi sorti genom ett mörklagt nöjesfält. Vi står utanför i den ljumma sommarkvällen och väntar på Djurgårdsfärjan med ett vemodigt mollackord i kroppen. Nattfjärilar och knott dansar mot strålkastaren vid kajen. Staden ligger och glittrar på andra sidan vattnet. Vi lämnar Gröna Lund med en känsla av saknad. Inte av barnfamiljerna och de ironiskt klämkäcka tonåringar som jobbar där, utan en saknad av en tid som inte längre finns, en saknad av ett hisnande Gröna Lund sett ur grodperspektiv. Och kanske i synnerhet en saknad av att någon annan betalar notan.

9 Kommentarer

Det finns ett hak i Vasastan som jag alltid hamnar på. Det är en blandning av ett okej ställe och ett sunkhak. Det är inte särskilt billigt, maten är ibland bra och emellanåt fullständigt katastrofal. Bartendern har stått där sedan de slog upp portarna - då något mindre voluminös och sliten. När han får för sig att ingen ser tar han sig en jävel i baren. På väggarna hänger ekivoka fotografier, och de flesta gästerna verkar vara stammisar. Medelåldern är hög och klientelet blandat, men med ett överslag åt det bedagade hållet, och det råder någon slags munter men rå stämning mellan de äldre manliga stammisarna som halkar fram med käpp och de seniga servitriser som försöker få dem att gå efter för många öl. Det här stället ingår i en triangel av barer som jag och en kompis alltid slår in på, oavsett årstid, humör eller plånboksinnehåll. Det har ingenting med någonting att göra, egentligen. Det är bara ett ställe som ligger som en sista utpost på Torsgatan innan Röda bergens mörker tar vid, och som man kan halka in på innan man går den tomma och tråkiga Karlbergsvägen upp till Tranan. En synnerligen kulen kväll när vi slog upp porten och klämde oss in i värmen, syntes ett bekant ansikte i mängden. Det var en plakatpackad Camilla Henemark som sprang omkring och var speedat högljudd mellan borden. Det verkade inte som första gången hon var packad just där, eftersom hon såg ut att vara rätt bundis med stammisarna. Men trots raketfyllan och några extra år var hon fortfarande förbannat snygg. En kort återblick: Som tjugonånting upptäcktes Camilla Henemark på en modevisning på Beckmans och gjorde karriär som fotomodell. Hon drev en egen agentur ett tag - "ZOO - People & Models", och blev senare frontfigur för den firade hedonistiska popgruppen Army of Lovers. Hon bör alltså ha ägnat ett inte helt försumbart antal timmar sippandes champagne på fräsiga ställen som står på den diametralt motsatta sidan av krogskalan jämfört med stället vi befann oss på. Sedan blev hon, mig veterligen, utsparkad ur gruppen, säkert efter någon schism med Illiterati-Bard. Efter det känns det som om hon försvann från radarn som ett sjunkande skepp om natten. Nu ställer jag mig ärligt frågande. Från fotomodell och champagne till... kvarterssyltan i Vasastan!? Vad var det egentligen som hände mellan utträdet ur Army of Lovers och restaurang Rabarber på Karlbergsvägen? Vägen tycks så oändligt lång, fast den förmodligen är smärtsamt kort. Jag vill minnas någon skandal ("det var inte mitt hasch") på en krog i Linköping för några år sedan, ett olämpligt uppträdande under en flygresa samt ett reportage i pressen om hemlöshet. Men var började det - och varför? Egentligen vet jag inte riktigt varför jag bryr mig, men det är något som är så tragiskt över det hela, lite som hela den här sorgliga såpan kring Leila K. Kanske för att bägge var framgångsrika och vackra kvinnor som passerade den tunna gränsen och sedan inte hittade tillbaka.

13 Kommentarer