Måndagens avgrundsdjup ligger i slagskugga från söndagens högresta pelare, fortfarande svagt rödfärgad. Sedan följer en lätt stigning fram till fredagen, och där; en skrovlig granitvägg. Du klättrar upp i helgen och står åter på söndagen med klarblå himmel över huvudet och gult gräs som försiktigt vajar i vinden. Där kan du speja tillbaka över tiden som gått, men ser bara en sjaskig dimma. Det är bleknande minnen med små avvikande toppar, som svarta fyrar i ett grått hav. Svek, hårda ord, tårar. Vassa små pilar som satt sig och stelnat.

Koppla dessa veckor efter varandra och de bildar ett oändligt set som skiftar från mörkgrått till rött. Tåget ringlar genom ditt liv, 416 brokiga vagnar med en last som väger för mycket. Liksom det fyrkantiga berglandskapet har också du genomgått en evolution, tyvärr ingen vidare vacker sådan. Du skulle vilja kunna säga att du lärt dig något, att du förändrats och blivit en vackrare och bättre person. “Jag har lärt mig min läxa. Det kommer bli bra nu, den där dimman är inte längre jag”. Du skulle vilja säga detta, och lägga armen bakom hennes rygg och klättra upp för fredagsväggen och sedan skulle ni sitta där och dingla med benen ovanför måndagens djupa schackt och se framåt med en befriande känsla av nu och glädje.

Men i stället sitter du kvar i stolen, den som format sig efter din kropp. För sanningen är att du har stelnat. Hjärtat slår svagt, spritter till ibland men sjunker sedan resignerat tillbaka in i det sovande köttet. Handen håller hårt kring tabletterna. Betablockerare, sömntabletter, lyckopiller - överlevnadskit för en medelålders man anno 2010.
Ett yngre jag skulle ha föraktat dig.

Viljan simmar förbi som en glittrande fisk, du lyfter händerna men förmår inte gripa tag i den. Så du sitter där som en ödla med hårda fjäll och glor på en värld som rör sig allt snabbare. Och fast dina tankar ännu rör sig kvickt, hotar de att stelna och sjunka till botten som gjutna cementblock.

Och du är rädd, så förfärligt rädd för att inte kunna ta dig upp ur stolen. För att stanna kvar, och bli en vag skugga av allt du önskat och drömt om.