Det finns musik som inte berör mig, sen finns det musik jag finner direkt dålig, sen finns Manu Chao. Om radion börjar spela en Manu Chao-låt gastar jag ”ÅH FY FAN!” och kastar mig handlöst på avstängningsknappen med rusande puls. Om jag befinner mig i en butik som börjar spela en Manu Chao-låt släpper jag allt jag har för händerna och flyr hals över huvud tills tonerna inte längre når mina oförlåtande öron.

 

Så här har det varit i några år utan att jag skänkt fenomenet någon större eftertanke. Visst, rent förnuftsmässigt har jag ringat in att det här handlar om något mer än bara hur artistens musik låter, mina reaktioner är ju löjligt överdrivna, men känslomässigt har jag inte tagit tag i det. Jag har låtit Manu Chao vara tandläkaren i mitt liv, en jobbig grej som man undviker till varje pris.

 

Men i söndags nådde jag faktiskt ett genombrott i terapin. Det började visserligen precis som det brukar, jag stod i en klädbutik och väntade på sambon som provade jeans när det förhatliga bloppandet dök upp i högtalarna. ”Blopp.. blipp.. blopp.. me gustas marijuana me gustas tu..”  Inför en förvånad butiksanställd i tjugoårsåldern vräkte jag ur mig mitt vanliga ”ÅH FY FAN!” och började dra barnvagnen mot utgången när jag plötsligt insåg att jag inte kunde lämna sambon hängande i provhytten. Så jag tog kontakt.

 

”Är du klar snart?”

”Nja.. snart å snart, det här kan nog ta ett tag. Hurså?”

”Hör du inte? Det spelas Manu Chao.. MANU CHAO!”

”Jo, jag hör det men du kan väl försöka stå ut ett litet tag till bara, okej?”

”..okej då..”

 

Mellan gnisslande tänder stod jag kvar och gnolade någon annans musik, tillräckligt högt för att överrösta du vet vem men utan att skrämma iväg folk. Exponeringen gick inte lysande, jag var fortfarande tagen av det hela när vi en stund senare slog oss ner på en uteservering för en fika i solen. Efter ett tag, antagligen när hon såg att min puls börjat sjunka till normal nivå, ställde sambon den i sammanhanget oundvikliga frågan: ”Vad är det egentligen med dig och Manu Chao?” Och då kom hela drapan. En sinnesslö monolog hämtad från djupet av mina mörkaste valv som jag här, under rodnad, väljer att sammanfatta enligt nedan.

 

”Det är väl egentligen inte så mycket Manu Chao själv som hans lyssnare jag irriterar mig på.. jag menar vem fan lyssnar på Manu Chao egentligen? 27-åriga brudar från Norrland som har några backpacker-år bakom sig, som alltid ska berätta om sina ääääventyyyr som när de var lite busiga och rökte på i Bolivia och alltid är det någon amerikan med i bilden och Indien är ju sååå himla fascinerande och snart drar de iväg igen för det är ju så himla otroligt utvecklande med människomöten och att.. att.. UPPLEVA ANDRA KULTURER!”

 

Efter att ha stirrat på mig en stund ställde sambon, som för övrigt är gammal backpacker modell svinrutinerad (ett faktum som slog mig just då och alldeles för sent), den andra obligatoriska frågan: ”Och vad är det för fel med det då?” Inte vet jag riktigt varför det sedan blev som det blev, kanske har hon en direktlinje till dunkla vrår i mitt medvetande som jag själv gör mitt yttersta för att undvika, men det blev iallafall årsbästa i grenen ”ärlighet varar längst” Den sjukes insikt om sin egen sjukdom, äntligen och inte en sekund för tidigt. Så här är det gott folk, jag är avundsjuk på Manu Chaoisterna. Jodå, det kan du ge dig fan på. Jag är inte ironisk nu, det lär du snart bli varse.

 

Jag ångrar att jag inte tog chansen att leva det där livet när jag hade den. När jag hade pluggat klart och världen låg öppen, när jag hade kunnat dela en maja med en schysst amerikan i Bolivia och sprungit ikapp tåg i Indien, vad gjorde jag då? Jodu, jag tog fast anställning, köpte lägenhet och bil och tittade på dåliga teveserier tills helgen kom och då drack jag lite mer alkohol än på vardagarna och sen var det måndag igen. Kort sagt, jag förslösade mitt liv genom att bli en (here I come Promoe) Svennebanan. Det är inget fel med att vara Svennebanan, om det är vad man vill. Men jag ljög för mig själv för jag hade ÄLSKAT backpackerlivet, jag fantiserade om det ganska ofta.

 

Det blev alltså tyvärr fantasier som jag aldrig förverkligade. Jag sa till alla kompisar att jag trivdes med mitt liv som det var men det var en lögn. Jag höll på att sakta vittra sönder inifrån, så tråkigt hade jag. Inte fan vet jag, kanske fastnade jag i en tragisk småstadsdvala, jag vet bara att feghet fanns med i bilden. Och allt det här kommer alltså upp till ytan när jag hör en Manu Chao-låt, och det är en motherload of regret som är svår att hantera. Så svår att jag har maskerat den med en påstådd fördom.

 

Det brukar ju sägas att fördomar frodas i okunskapens mylla, och det är så plågsamt sant i det här fallet att jag nästan inte står ut med mig själv. Men jag försöker åtminstone försonas med skammen, och jag har på äldre dar tagit mig ut i världen. Följande tanke kanske är en efterkonstruktion som jag kostar på mig för att få lite självförlåtelse, men jag tror att jag helt enkelt är sån kille som blommar sent när det gäller det mesta. De första tjugofem åren var rätt kassa, det jag siktar på nu är att en dag bli en klok gammal gubbe, en sådan som ändå är hyfsat nöjd med sig själv. Det är en bit kvar, men jag försöker beta av fördomarna en efter en. Fan vet om jag hinner med alla innan klockan klämtar, men vem håller räkningen.

25 Kommentarer