Jag är stolt över att vara svensk. Jag älskar Sverige och jag älskar särskilt Stockholm och de södra delarna av stan med förorter. Jag älskar våra svenska traditioner, som midsommar, kräftskivor och första maj. Jag älskar vår historia och mycket av det vi uppnått som folk och nation (förutom en del mörka moln som neutraliteten under andra världskriget). Jag är inte mycket för att åka på semester eller vistas längre perioder utomlands. Jag får hemlängtan efter bara några dagar och höjdpunkten på var resa är att kliva upp ur tunnelbanan vid Folkungagatan och med resväskan släpande efter mig gå hem genom Katarina och Sofia och känna den oförfalskade kärleken till Södermalm och Sverige.

Jag tror inte att sverigedemokraterna, med partiledare Jimmie Åkesson i spetsen, älskar Sverige. De älskar synnerligen inte det Sverige jag älskar och Stockholm verkar de mest känna en kissnödig ängslan inför.

Sverigedemokraterna för en politik grundad på fördomar och rädsla för det främmande. De försöker skapa en aura av gammal svensk hederlighet kring partiet och drar namn som Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf i smutsen genom att sätta likhetstecken mellan sin politik och dessa folkkära författare. De förpackar sina unkna åsikter i ett attraktivt paket av svenska sommarängar och hembygdsidyll och på andra sidan skranket sätter de de andra, invandrare och muslimer. När de gör så fjärmar de sig från något av det svenskaste vi har, nämligen toleransen för olikheter och nyfikenheten på det främmande, egenskaper som hindrat den här typen av partier från att tidigare nå framgång i Sverige till skillnad från i våra grannländer.

På min arbetsplats har jag kolleger med ursprung i Filippinerna, Finland, Italien, Indien, Turkiet och Eritrea, varav flera flyttat till Sverige i vuxen ålder. Ska man tro på sverigedemokraternas retorik borde det vara en kokande kittel av inre motsättningar och samarbetsproblem. Så är givetvis inte fallet. Faktum är att jag inte mött kulturella motsättningar på någon av de arbetsplatser jag befunnit mig på inom vården, där andelen invandrare alltid varit hög.

Det finns liksom så mycket annat att lägga fokus på på en arbetsplats, som gästernas välbefinnande, vem som struntat i att städa köket eller vilka aktiviteter som står på schemat inför helgen. Kulturella skillnader finns såklart. Häromdagen, när jag lagade renskav till middag, fick jag googla fram en bild på en ren för att förvissa en kollega om att renen inte på något sätt är besläktad med grisen. Men förutom den typen av munterheter och en och annan språklig förbistring är det sällan man ens reflekterar över det.

Det är en bild som inte går väl ihop med sverigedemokraternas idégrund där det främmande alltid utgör ett hot och där kulturella olikheter automatsikt leder till konflikter. Jag vet att det inte är så. Jag lever mitt i det mångkulturella samhället. Är delaktig i stället för att stå vid sidan om med armarna i kors.

Vad gör Jimmie Åkesson förutom att spä på fördomar och sprida hat i hembygdsförpackning?

Det tål att sägas igen, sverigedemokraterna bedriver en svenskfientlig politik som, om den vid nästa års val får fotfäste i riksdagen, riskerar att underminera grundläggande svenska värderingar.

Jag vet att jag är sen med den här iakttagelsen, but I just can’t let it slide. 

Ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti - Göran “Fimpen” Hägglund - gjorde i september ett “idépolitiskt utspel” som är något av det mest världsfrånvända och från självkritik befriade uttalande som någon svensk politiker någonsin har åstadkommit. Och det vill inte säga lite det. 

Ni känner antagligen till herr Hägglunds artikel i DN där han utnämner sig själv till språkrör för “verklighetens folk”, eller “vanligt folk”, vilket också är en fin gammal klassiker som förekommer i texten. Hägglund pekar ut en (vänster)radikal kulturelit som största hotet mot vår fina demokrati (och jag som trodde det var FRA och annat övervåld på demokratin i terroristskräckens kölvatten). Den radikala eliten lägger sig i hur vanligt folk lever sina liv, och det ska de ju rakt ge blanka fan i, skulle kanske Hägglund ha sagt om han fick svära för mamma. De lägger sig i så till den milda grad att de inte ens tillåter folk att gilla föreställande konst, det har Hägglund på något märkligt sätt tagit reda på (FRA-spaning?). Han avslutar artikeln med att ropa på sunt förnuft i svensk politisk debatt och “inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är”. Lite väl magstarkt kan jag tycka när det kommer från homofobins högborg, men bögar är antagligen inte vanligt folk. Bögar är väl vänsterradikal kulturelit hela högen. Jaså du är bög? Du vet väl att det nu för tiden är en politisk ståndpunkt och inte en sexuell läggning? 

Allvarligt talat Göran, vad håller du på med egentligen?! Nej, du behöver inte svara, jag tänker göra det åt dig. I din eviga jakt på den där gäckande målgruppen som kan rädda dig kvar i riksdagen har du nu alltså tänkt att du ska ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Man kan inte gärna se spektaklet på något annat sätt, du snor ju deras retorik rakt av. Så okej, du ska alltså döda två flugor i en smäll här har du tänkt? Få bort SD och samtidigt rädda kvar KD? Jojo, att det alliansparti som befinner sig längst ut till höger tar det här på sin lott är väl kanske inte så förvånande, ni står ju faktiskt närmast SD rent ideologiskt, men snälla Göran.. oavsett om väljarna röstar på er eller på SD så lever de ju lik förbannat kvar i en mörk håla så länge du pratar precis som Jimmie Åkesson. 

Jag menar, vadå vanligt folk? Hur blir man vanligt folk? Finns det något antagningsprov? Jag tittar på Idol och Ensam mamma söker, äter fiskpinnar ibland och läser en och annan deckare mellan mina finlitterära ansatser. Räcker det?  Och den andra eliten då, den ekonomiska, den från Täby med omnejd som dikterar villkoren för vem som får ta del av kakan och vem som får stå utanför, är det inte i själva verket den eliten som har haft överlägset störst negativ inverkan på ditt vanliga folks chans att klara brödfödan? Vrid på huvudet Göran, de sitter bredvid dig i regeringen. Sträcker du bara ut armen så kan du till och med röra vid demokratins största hot år 2009, han heter Fredrik och är kompis med Anders och Per. Komma här och jiddra om kulturelit när det brinner i plånboken på halva Sveriges arbetande befolkning, du borde fan skämmas Göran! 

Du utnämner dig själv till den vanliga människans företrädare, och det är faktiskt rentav skrattretande. Du som inte vill att bögar ska få gifta sig i kyrkan, du som fram till ganska nyligen hade en högst tveksam syn på kvinnors rätt till abort, du som har tagit till ditt hjärta att värna om de få välbeställda kärnfamiljer som har råd att låta den ena föräldern vara hemma med ett vårdnadsbidrag på några tusen.

Du Göran Hägglund, som har satt upp en kall hand i nyllet på tusentals vanliga människor med den politik du driver, ska nog inte ens börja harkla dig när tjänsten som vanligt folks språkrör utlyses. Jag fruktar lynchstämning om du fortsätter på det här spåret.

Det ironiska i sammanhanget är att det inte på något sätt är den av Hägglund utpekade vänsterradikala kultureliten som besväras mest av det här spektaklet. Nej det är de stackars liberalerna som tvingas samregera med Göran som återigen börjar skruva på sig i sina stolar. Liberala krönikörer, som Hadley Kamptz, börjar nu på allvar tappa tålamodet (kära Isobel, ni liberaler får gärna fly vänsterut, vi kommer att ta väl hand om er). Okej att man tvingas till vissa eftergifter på maktens altare, det har ju liberalerna verkligen fått lära sig den hårda vägen när Reinfeldt & co kört över dem med ångvält, men att tvingas sitta bredvid Jimmie Åkessons välkammade brorsa och hålla god min stod det nog inget om i broschyren. 

Och kanske kommer det rentav att vara en intern revolution inom Folkpartiet och inte en stark rödgrön allians som avgör nästa års val. Jag tror faktiskt att om inte Björklund börjar bli lite mer lyhörd för missnöjet inom sitt parti snart så kommer Sahlin & co bara behöva sitta och titta på när den borgerliga pakten imploderar, och när detta sker så vet ni förstås vem alla kommer att skylla på va? Jodå, det blir nog allt Göran “nu plockar jag upp SD-spåret” Hägglund som får återse sitt kära köksbord snarare än han hade önskat. Fast så speciellt vanlig lär han nog aldrig bli, därtill är riksdagsmännes fallskärmar alldeles för väl tilltagna. Nej Göran, du får nog acceptera att du är för evigt dömd till ett liv utanför din egen påhittade norm, för när allt kommer omkring så är det faktiskt inte somliga människors syn på Hötorgskonst som skapar reella klyftor i samhället, det är makt och pengar. Valutor som du, till skillnad från vanligt folk, inte lider minsta brist på.

WTAI, fredag 12/6 2009.

När vi släntrar in genom entrén i våra gummistövlar och regnkläder har festivalen pågått ett tag. Jag tar sikte mot den scen där någonting står och låter, det visar sig vara Florence Valentin i full färd med att demonstrera ett bottenlöst Håkan Hellström-komplex. På vägen dit sneglar jag på de lockande öltälten som finns både till höger och vänster om mig. Lite senare kanske, kan tänka, kommer man att få i sig något i den vägen (jodå).

Bredvid mixerbordet, där någon alltså har fått den otacksamma uppgiften att ratta ljudet åt nämnda band, stöter jag på en musikskribent från en av Gävles lokaltidningar. Vi har druckit öl ihop några gånger, det finns någon gemensam bekant. Han sneglar finurligt på mig och säger ”Du är här för Neil va?” ”Jo..” svarar jag, ”jag är här för Neil”. Vi har väl konstaterat det båda två, bara genom en snabb titt på spelschemat, att den här kvällen bjuder på en fantastisk huvudakt och ett antal bleka förband. Musikskribenten är där i jobbet, han säger att han inte ens tänker bry sig om att skriva om Florence Valentin. Ouch.

Efter en och en halv låt bestämmer vi oss för att det har blivit dags för öl. Genom något som ser ut som en kohage, komplett med stängsel och allt, banar vi oss fram till de hägrande plastmuggarna. Femti spänn, det kunde varit värre. Det regnar nästan inte heller, det kunde sannerligen varit värre med den saken också.

Något börjar låta från en annan scen, vi dricker ur och går dit. International Noise Conspiracy med Dennis Lyxzén i spetsen skuttar omkring och sprattlar å det grövsta, det ser ganska roligt ut. Rent konceptuellt har jag aldrig förstått mig på det här bandet, de låter som en blek kopia av Primal Scream anno 1994 och ser ut som en korsning mellan pudelrockare och dansband. Det är visserligen ganska underhållande men inte direkt stringent. Vad vill de? Mellan två låtar börjar Lyxzén basha Piratpartiet, han kallar dem idioter och säger att de som röstat på dem (också idioter enligt Lyxzén) lika gärna kunde ha röstat på Sverigedemokraterna. Det var väl att ta i kanske, men det framgår åtminstone väldigt tydligt var han står i frågan om upphovsrätt ”och allt det där”.

Tillbaka till öltältet, nya plastmuggar inhandlas. Från inhägnaden ser jag Pixies, vilket jag idag ångrar lite. Jag borde ha engagerat mig lite mer där, men Pixies år 2009 är bra mycket roligare på papperet än i verkligheten. Förlåt Kim Deal.. du är otroligt cool men det måste sägas.

Lite senare, ett par öl senare, väcker en nervös Olle Ljungström i rullstol mina faderskänslor. Pojken kommer inte in rätt på en enda låt och tonmässigt.. ja.. han har ju aldrig varit någon Pavarotti, den saken är klar. Jag står och gör mina behov inne i en bajamaja när jag hör honom säga att den här dagen inte har varit någon bra dag. Man undrar om Olle har några bra dagar alls nu för tiden, men publiken älskar honom. Det är svårt att låta bli att älska honom, men det är den där sortens kärlek som man känner till ett illa medfaret daghemsbarn i Rumänien. En medmänsklig kärlek som inte har ett skit med musik att göra. För det ska ni veta kära läsare, det lät jävlar i mig inte bra, vilket är otroligt synd eftersom han har gjort några riktigt bra låtar genom åren.

Klockan 22.48 kliver Neil Young ensam in på stora scenen. Han öppnar med From Hank to Hendrix, inom fem sekunder har gubbjäveln mig (och större delen av publiken antar jag) i sitt grepp. Han är 63 år gammal och ser ut som minst 78, men det är inget fel på innanmätet. Hans klara, höga stämma ekar genom skogarna som en älvas rop (det där hittade jag bara på), och den akustiska gitarren låter “så där djupt och mycket som bara en Neil Young-gitarr kan göra” (det där däremot var ett citat från Håkan Steen på Aftonbladet). Det låter alltså förbannat bra. Och det är just en musikalisk upplevelse vi får oss till livs, ingenting annat. Inget jätteparty, ingen visuell orgie, inget annat än ett gäng gamla gubbar (och Peggy) som kan sin grej. Och som de kan sin grej.

Förutom att han sitter på en, törs jag påstå mitt i Springsteen-land, oöverträffad låtskatt (från vilken han denna kväll drar nästan uteslutande klassiker), så är Neil Young en musiker av mycket hög rang. Hans akustiska framträdanden är vida kända, med all rätt, men det som gör honom till en riktigt stor musiker i mina ögon är sättet på vilket han kontrollerar sin elektriska gitarr. En våldsamt överstyrd Gibson Les Paul (såvitt jag vet kör han fortfarande med en Fender 20-wattare körd i botten) tycks växa ut helt naturlig från hans kropp (som ser ut lite som att den skulle kunna vara gjord av mahogny). Han lutar sig framåt och den vrider sig i ångestfyllda konvulsioner, han vaggar fram och tillbaka och den vrålar ut sin kärlek. Jag har aldrig hört en gitarr uttrycka sig med ett så brett känsloregister, och då har jag hört många gitarrer i mina dar ska ni veta.

Jag faller nästan i trans under Neils längre solon, glömmer ibland att applådera mellan låtarna. För mig, som extremt sällan lyckas uppbåda någon som helst entusiasm inför livemusik, är det här en snudd på religiös upplevelse. Jag bara står där, mitt i hans mörka vardagsrum, och känner den gränslösa kärleken till musiken flöda ymnigt omkring mig. För det är musiken vi älskar, den musik som har tröstat, eldat och smekt generation efter generation av hopplösa romantiker. Det finns ingen utvecklad relation mellan personen Neil Young och hans publik, mesta tiden står han faktiskt med ryggen mot oss och ägnar all uppmärksamhet åt bandet och sin egen upplevelse av det hela. Han vill vara ifred och vi låter honom vara. Han är den där mystiske gubben som står mitt på scenen och hypnotiserar oss med sin musik, mer än så behöver vi inte veta. Och vi visste ju det redan innan, att den här kvällen skulle bjuda på en fantastisk huvudakt. Men fan vet om det inte var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på.

Det gror en osund gröda i den svenska myllan. Ett parti vars politik vilar på en svenskfientlig idégrund försöker bita sig fast och infektera den politiska arenan. Detta parti, mina vänner, är sverigedemokraterna, som vi i dagens inlägg ska ta oss en närmare titt på.

Det har alltid funnits en djupt rotad känsla för rättvisa i den svenska folksjälen. Det är något de flesta av oss fått med bröstmjölken och som sedan gått som en röd tråd genom uppväxten. Vilket bidragit till att främlingsfientliga partier aldrig fått någon riktig grogrund i Sverige till skillnad från i våra skandinaviska grannländer. Förutsättningarna har aldrig riktigt funnits.

För ett parti som sverigedemokraterna, som har gjort till sin grej att tala om svenskhet, så kan man tycka att det här inte borde vara någon överraskning. Men det är det tydligen. Sverigedemokraterna försöker genomgående på ett väldigt osvenskt sätt spela på folks fördomar och rädsla för det främmande i sin iver att locka nya anhängare. Slutsatsen är att sverigedemokraterna är ett osvenskt parti som inte står bakom grundläggande värderingar djupt förankrade hos de flesta svenskar.

Ideologisk förvirring

När några reportrar från Sveriges Radios Kaliber under hösten/vintern 2008 utgav sig för att vara sverigedemokrater och besökte deras möten med dold mikrofon fångade de bland annat upp följande uttalanden om muslimer och afrikaner.

”Man undrar varför de inte äter gris. Det var någon som sa att de har haft dem som älskarinnor, och då kan man ju inte äta upp dem sen, för fan.”
- SD-medlem på internt möte i Göteborg.

” Gränsen får absolut inte betrampas av såna här”, säger SD-medlemmen öppet.
”Hade han gjort det hade jag fått byta ut hela golvet”, säger han.
- SD-medlem berättar att han förbjudit sin son att ta hem en somalisk skolkamrat.

När den här typen av uttalanden från sverigedemokrater lyfts fram av media dyker det alltid upp förvirrade kommentarer som försvarar dem. Detta från personer som säger sig vara anhängare av partiet. Samtidigt går sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson ut och tar avstånd från uttalandena och säger att den typen av åsikter inte hör hemma i partiet. Men trots att han tar avstånd så tvekar Åkesson på frågan om det rör sig om rasism.

”Problemet när man spelar in i smyg och plockar ut några sekunder är att man inte får med hela sammanhanget”, säger Jimmie Åkesson till Expressen.

Så du menar att när man talar om att invandrare har sex med grisar kan det finnas omständigheter som gör att det var okej att säga så?

”Jag vill egentligen inte uttala mig om något specifikt. Men visst finns det uttalanden där som är helt oacceptabla, och bedrövliga och som jag har väldigt svårt att tro att någon normalt funtad människa kan försvara”, säger Jimmie Åkesson till Expressen.

Jimmie Åkesson anser alltså att de partianhängare som konsekvent går ut och försvarar den här typen av uttalanden på bloggar och i kommentartrådar inte är ”normalt funtade”. Det verkar onekligen finnas en viss dissonans mellan partiordförande och partiets anhängare kring de här frågorna.

Kriminell ledare

Trots att sverigedemokraterna för en hård kriminalpolitik klarar de inte av att hålla den egna buken ren. Så sent som i början av året blev den wallraffande reportern Caroline Stenman bestulen på sin handväska av Erik Almqvist, ordförande för sverigedemokratisk ungdom, efter att hon blivit avslöjad under en kryssning på Östersjön. Trots att hela händelseförloppet  spelades in på band och att det av inspelningen med all önskvärd tydlighet framgår att Stenman blev fråntvingad sin väska med tvång får den långfingrade Almqvist sitta kvar på sin post.

Som vilken härdad förbrytare som helst nekade Almqvist efter händelsen till all kännedom om någon handväska. Fram till att han blev konfronterad med inspelningen vill säga, då blev minnesbilden med ens mycket klarare. Att det förekommit tvång fortsätter han dock neka till. Trots inspelningens tydliga budskap.

Fritt fall

Glädjande är att sverigedemokraterna backar stort i opinionsmätningar. I augusti förra året redovisade sverigedemokraterna att de låg på för partiet rekordhöga 5.5 procent. Enligt en färsk opinionsmätning från Synovate ligger sverigedemokraterna nu på 3.3 procent. Det betyder att partiet tappat cirka 40 procent av sitt stöd sedan förra sommaren. Fortsätter det här rekordraset lär det snart inte finnas mycket kvar av detta splittrade, ideologiskt förvirrade, svenskfientliga parti.

Det, mina vänner, talar för att vi trots rådande kristider går en ljus vår till mötes.

Jag har fått den otacksamma uppgiften att vikariera för Herr Dill idag. Lite som en 31-årig gråtrunkar-prao. Jag vet inte om det stämmer. Sanningen är nog snarare att jag runkar för ofta, gråter för sällan och att jag aldrig har ägnat mig åt de båda sysselsättningarna samtidigt. En sak är dock helt säker; jag är inte Hermann Dill. So bare with me.

För 11.472 dagar sen föddes jag på ett sjukhus i vad som ofta kallas världens farligaste stad; Bogota, huvudstad i Colombia. Namnet på sjukhuset finns i en bunt dammiga och stämpelprydda dokument i ett bankfack någonstans. Precis som resten av mitt ursprung. Där finns säkert ett pass, namn på barnhem och tidpunkter för incheckning och utcheckning. Och självklart också namnen på de biologiska föräldrarna. Mindre självklart är att uppgifterna stämmer. Sydamerikaner ni vet, korrumperade slarvpellar.

Och det leder oss till dagens ämne: fördomar. Vi/ni svenskar pratar om 90-talet som rasismens tid. En svunnen sådan när landet präglades av blodiga slag i Kungsan den 30 november varje år, Lasermannens inte alls blinda raseri, Carl Bildt som pratade om att ta tillbaka den svenska flaggan från onda grupperingar och självklart: We Shall Overcome.

Anledningen till att jag skriver ”Vi/ni svenskar” är att jag tar mig friheten att anta den rollen som gagnar mig mest för tillfället. I reklambranschen är jag blatte från förorten men i krogkön är jag en svensk med exotiska ögon som är misstänkt kort i rocken.

Ni (jag e blatte ett tag nu) pratar om rasism som något hemskt som besegrades. Men det är inte sant.

Rasismen är lika stark idag. Men den har flyttat ifrån stenkastning och tv-kameror i Kungsan. Den saknar en också en rikskänd våldsverkande galning som gör sitt bästa för att avliva svartskallar. Ingen skriker längre ”Ut med packet” längs gatorna. Expressen har inga löpsedlar med budskapet ”Kör ut dom!”. Ondskan och fördomarna har gått under ytan. Dom finns numera under ditt skinn. Och säkert utan att du har en aning om det.

Jag diskuterade saken med en kompis i fredags. Han är från Chile. Vi pratade om fenomenet att vi alltid får sitta själva extra länge i tunnelbanan. Våra ”fyrkanter” är de sista att fyllas när man åker tub i ”vita” områden. Finns det en plats i en blattefri fyrkant bredvid så väljer folk den utan att tveka. Blatten får sitta själv tills alla andra platser är upptagna. Vissa väljer då att stå istället. Det finns ett undantag som bekräftar regeln och det är alkisar. Dom skiter i vilket.

Nu har vi inte gjort några empiriska studier i ämnet men jag VET att det är sant. Jag gör nämligen likadant själv. Varje gång. Trots att jag också är en svartskalle. Det där är lite skrämmande eftersom det gör mig till rasist. Jag, en importerad Colombian som har bott i både Tensta och Hässelby och umgåtts med andra svartskallar under hela min uppväxt, är alltså rasist. Jag är typ Jackie Arklöv. Tanken svindlar.

Ingen pratar om det här. Ingen skriver en rad om det och ingen på Uppdrag Granskning funderar på att göra ett program om det. Istället fortsätter folk med sin tunnelbaneapartheid. Gör det något då? Spelar det någon som helst roll?

Svaret är såklart: Ja.

Under 90-talets raskrig (mycket populärt ord bland skinnskallarna när det hela begav sig) rådde en tung lågkonjunktur. Folk blev av med jobbet. Ny Demokrati kom in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Flyktingförläggningarna brann i bakgrunden när Ian och Bert pratade om sänkt spritskatt och John Bouvin yrade om att det var bättre förr i Afrika när lejonen minsann stod för en del av den naturliga utgallringen bland negerungarna.

Idag är vi i början av en tung lågkonjunktur. Folk blir av med jobbet. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Frågan är när den första flyktingförläggningen brinner.

Den som kan sin historia vet att i kristider letar den stora massan efter någon att skylla på. 30-talets Tyskland är det extrema exemplet. Men förmodligen kommer ni, precis som jag, att trotsa historien och sätta er svenskt på tunnelbanan även i fortsättningen.

Har ni lust att läsa några andra rader jag skrivit är ni välkomna att besöka http://menvarfor.blogspot.com.