2004 hade Coca Carola sin sista konsert på Fregatten ute i Åkersberga. Jag hade då i dryga 10 års tid varit på i stort sett varenda spelning i Stockholm med omnejd. Under de senare åren hade mitt intresse för svensk trallpunk svalnat och med den avskedsspelning slogs nog sista spiken i kistan. Men en dröm om Coca Carolas återförening har alltid funnits. Nu var det äntligen dags.

För 25 år sedan grundades skivbolaget Beat Butchers av bland annat Mårten som är trummis i Coca Carola. Årsdagen firades på ett slutsålt Kägelbanan 25e september. Hela 14 band stod på scenen varav flera återförenades endast för denna jubileumskonsert. Det blev korta set på 15 minuter per band. Men med snabba punklåtar kan vissa band hinna med många låtar på några minuter.

Mest imponerande i kategorin snabbpunk var Köttgrottorna som körde ett 15 minuters medley med korta stycken från hela deras karriär. Vad gör man inte när man vill plocka det bästa från 10 utgivna skivor och bara har 15 minuter till godo?
Köttgrottorna är fortfarande aktiva. I bandet spelar Guld-Lars från avsomnade kultbandet KSMB. Det är tunnhåriga medelålders män som struttar runt på scenen men med deras pubertala livsåskådning och spelglädje märks åldern inte av. De har verkligen roligt på scen och deras energi smittar av sig till publiken där många är lika gamla. Snart infinner sig samma stämning på Kägelbanan som alltid fanns på Kafé 44(och förhoppningsvis finns där än idag). Folk dansar, eller hoppar mest, i trängseln tills de är dyblöta av svett. Hela lokalen känns som en bastu och kroppsodörerna är påtagliga. Men det är det ingen som bryr sig om. Alla skrattar, är glada och kramar om närmaste övervintrad punkare och utbrister ”Fyfan, vad grymt! De är så jävla bra!”

Spelglädje är något som verkligen utmärker alla banden som spelade den här kvällen. Inget av banden, eller skivbolaget heller för den delen, har gjort några pengar på sin musik. De har spelat på i årtionden, åkt runt och spelat på fritidsgårdar och alternativa festivaler och släppt skivor vid sidan av sina nio till fem jobb. Allt för att det här är det de lever och brinner för.

Gubbarna i Ohlson Har Semester Productions brinner verkligen. De är också ett gäng som fortfarande släpper skivor. Det var härligt att se deras fart på scen när de levererade sin oerhört snabba trallpunk.

Radioaktiva Räker var ett av banden jag mest såg fram emot att återse. Och de gjorde ingen besviken. De spelade precis de låtar man ville höra såsom Bakom Spegeln och En Näve Hat. Räkerna är egentligen det band i Beat Butchers katalog som faller bäst in i facket trallpunk. Trots att det var länge sedan Radioaktiva Räker la av så har de fått en liten revival – och det i Japan. Skivbolaget har blivit tvungna att trycka upp nya exemplar av slutsålda skivor för att skicka till Japan där efterfrågan är stor. Ett japanskt band, Takahashigumi, har till och med släppt en skiva där de sjunger på svenska och gör covers på Radioaktiva Räker.
Räkernas förgrundsfigur Johan Anttila har även släppt en soloskiva under namnet Ensamvarg. Det är till skillnad från punken en skiva i svensk vistradition. Den är väl värd att kolla upp och jag rekommenderar den varmt.

När Coca Carola spelade var euforin total. De spelade i 20 alldeles för korta minuter. De hann inte med en tiondel av alla låtar jag ville höra. De spelade tyvärr ingen låt från min favoritskiva Läckert. Men de glömde såklart inte bort låtar såsom 1000 Dagar, Livet och Jag Går Upp Och Håller Käften. Under de 20 minuterna kändes det som de aldrig hade slutat spela. Det var en nostalgitripp utan dess like. Vi hade förflyttat oss 10 år tillbaka och vi kunde lika gärna ha stått längst fram vid scenen i källaren på Tre Tunnor fast vi nu satt på läktaren som de trötta gamlingar vi är.
Mart Hällgren, sångare i De Lyckliga Kompisarna, sa till mig en gång att Coca Carola aldrig skulle sluta spela tillsammans, de var ett för tight gäng som älskar musiken, kanske de verkliga lyckliga kompisarna. Men så blev det ju – de la av när inspirationen tröt. När de flesta skaffat familj och tiden inte räcker till förstår jag att man inte kan hålla på att repa och åka runt på spelningar. Det är förståeligt men tråkigt fansen. Coca Carola har en lojal fanskara som jag vet kommer vara där på deras nästa återföreningsspelning. Och det kommer jag också. Förhoppningsvis sker den tidigare än på Beat Butchers 30-års kalas.

Efter Coca Carola spelade Rolands Gosskör. Där sjöng Curre innan Coca Carola bildades. Det var första gången jag hörde dem live och de var riktigt bra även om Curre verkade vara en aning på lyset. Han hade säkert hunnit med åtskilliga öl och järn mellan seten. Men vem bryr sig om någon är full? Det är ju punk!