För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.

Moderaterna har under ledning av übertrion Reinfeldt/Schlingman/Borg kommit att bli det parti som slutligen och förmodligen oåterkalleligen övergivit ideologi för en alltigenom pragmatisk hållning till sin politik. Man sladdar hejvilt från höger till vänster på den sjufiliga motorvägen (big up för den simpla men målande liknelsen), för varje ny fråga som dyker upp verkar man ta ett litet pow-wow och sen får man helt enkelt se vad som kommer ut av det. Kanske röker man på lite och bjuder in Filippa, sätter sig runt ett bord och fnittrar så att det blir precis som i That 70’s show. Ibland undrar man faktiskt.

Ena stunden är man snudd på socialister, som Borg när han ilsket uppmanar folket att ringa sina banker och fråga vad fan de håller på med, för att sen göra en hundraåtti och bli så där uppenbart högersnofsiga när man föreslår att det ska kosta pengar att studera på högskola och universitet. Det ska ni förstå, att övervintrade studenter som aldrig får arslet ur sina studier i medeltidsryska sticker vår ledartrojka alldeles speciellt i ögonen. Så där kan man inte hålla på, säger Schlingman, de måste ju jobba. Vi har faktiskt en jobblinje! Då får alltså alla som vill ägna sig åt eftergymnasiala studier betala, vilket är ungefär lika dumt som att ge alla Sveriges bilister fortkörningsböter eftersom några kör för fort. Det är lika bra att betala, säger Reinfeldt, förr eller senare kör du ju för fort så det är helt rättvist.

Att föreslå något dylikt är inte bara likställt med att bitchslappa hela arbetarrörelsen så att kinderna (skinkorna) rodnar, den arbetarrörelse som har kämpat länge och väl under 1900-talet för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla (så att så kallade klassresor kan möjliggöras och klyftor minskas). Nej det är väl faktiskt ett förslag som vrider tillbaka klockan 50 år i tiden, om man ska vara ärlig. Där ser vi alltså en tydlig ideologisk grund i ett moderatförslag, fast ingen egentligen vill tala om ideologi längre. Och det är mycket oroande att man inte vill det, för utan den historiska förklaringen förstår man kanske inte varför Schlingman borde ha körförbud just nu.

För en gammal stofil som vill stå med åtminstone en fot i den ideologiska myllan, om inte annat så just för att förstå vad som händer ur ett historiskt perspektiv, ter sig denna pragmatiska vingeldans smått kriminell. Men jag har också förstått att en ny generation väljare växer upp som svampar i skogen och att dessa väljare ser mycket mer till sakfrågor än gammal tråkig ideologi. Att moderaternas politik tycks sakna en röd (blå) tråd över hela linjen bekymrar inte dessa ynglingar, de röstar utifrån sina behov just där de står och går. Som en ”kompis kompis” en gång sa: ”När det kommer till politik så tänker jag uteslutande på vad som är bäst för mig själv”. Behöver jag förtydliga att han röstade på moderaterna?

Nu är inte moderaterna ensamma om att utöva en politik som kantrar över åt det pragmatiska hållet. Snart nog vartenda riksdagsparti har ju gjort avbön i åtminstone en gammal helig fråga, en sån där fråga som liksom var själva fundamentet för partiets existens en gång i tiden. Det hela började kanske rentav när Vänsterpartiet skippade K-et härom året (till Ohlys stora besvikelse, han är ju faktiskt fortfarande kommunist men får inte gå runt och säga det). Sen började Kristdemokraterna kompromissa med abortfrågan (vilket var en av anledningarna till att partiet startades en gång i tiden) och står idag inför ett oundvikligt accepterande av homoäktenskap. Centerpartiet kan tydligen tänka sig kärnkraft igen. Har man sett. Och Folkpartiet.. nej, jag vet nog inte ens var jag ska börja med Folkpartiet. Låt oss bara konstatera att ingen ser dem som liberaler längre, vilket de faktiskt påstod att de var en gång i tiden.

Och det där med namnet är intressant. Namnet på partiet alltså. Här har moderaterna för länge sedan fattat att det gäller att inte knyta partinamnet hårt mot en vedertagen ideologi (stackars Vänsterpartiet, det kostar kosing att byta namn ska ni veta). Jag menar, Moderata samlingspartiet.. va? Det säger ju ingenting. Vi ska samla oss och vi ska vara moderata? Vi är en samling och det som är viktigt för oss en att anta en moderat hållning till allt som sker omkring oss? Ja du ser, man kan ju tolka det där lite som man vill och det passar ju vår sladdande trojka alldeles perfekt. Fast med tanke på att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet, trampar varandra på tårna i jakten på mittens rike (Vänsterpartiets relativa position som det vänstraste riksdagspartiet placerar dem någon centimeter utanför epicentrum) torde väl ändå detta vara det vinnande namnet i svensk politik idag: Centerpartiet - vi som alltid står i mitten. Så förtjusande enkelt.

Orsaken till detta skeneuforiska tillstånd av politiskt handlingsutrymme är förstås lätt att spåra. Det går en vältrampad stig tillbaka till 1989, vi har vant oss vid att dela in världshistorien i före och efter murens fall. Utan kalla kriget, utan den självklara skurken kommunism, står vi alla på samma sida. Ovanför all ideologi flyter en tjock trög gegga av olja, spekulationer, svågrar och slipsar, som effektivt kväver folkets varje försök att kravla sig upp på barrikaderna igen. Vi är alla lydiga konsumenter i det kapitalistiska systemet och tillber den heliga tillväxten. Väldrillade medborgare som i högkonjunktur beordras att konsumera mera och i lågkonjunktur beskylls för att ha levt över sina tillgångar. Det är alltid vårt eget fel att vi blir av med jobben, ändå revolterar vi aldrig. Jag förstår det inte, men sådan är tydligen kapitalismens logik. Detta system som i skrivande stund har en förmåga att trycka ner våra arslen i stövelskaften uppvisar ibland en slående likhet med kommunismen. Men vi är alla på samma sida, för alla vill ju ha det bra. Eller hur?

Men tro nu för allt i världen inte att jag önskar världen tillbaka till kalla kriget eller sitter här och längtar efter lite kommunistiskt struktur i vardagen. Nej helvete, jag är ingen kommunistromantiker. Långt ifrån. Jag läser just nu ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling (rekommenderas) och boken är bara ännu ett bevis på vilken fasansfull period detta var. Men grejen är ju den va, som en kompis brukar säga, att Kampuchea var 1975 till 1979 och i kommunismens namn, och Darfur är idag och i något annat namn. Maktelitens gränslösa girighet är lika blodig och hänsynslös oavsett vilket namn den bär, men vem bekämpar kapitalismens maktelit när vi alla står på samma sida?

Det kanske, jag säger bara kanske, skulle kunna vara bra med lite riktigt köttiga motståndare ibland. Någon som ställer kritiska frågor när hjulen bara automatiskt rullar på eftersom ingenting står i vägen. En smågrinig jävel som inte krusar och har sig, någon som.. Birger Schlaug. Ja faktiskt, jag saknar Birger Schlaug. Sluta tramsa i TV-soffor och kom tillbaka nu Birger, jag behöver dig!