Över somliga artister vilar den starka debutens förbannelse extra tung, ett grymt öde för en kreativ själ. Tänk dig en höjdhoppare som hoppar 2.40 i sin första tävling och sen aldrig tar sig över 2.35 under resten av sin karriär, vi skulle tycka bra synd om den höjdhopparen. En av dessa artister med osedvanligt stark debut är tveklöst Ryan Adams. Det spelar egentligen ingen roll vad karln släppt ifrån sig under åren, kritikerkåren brukar vara rörande enig om att så bra som det en gång var på Heartbreaker, så bra lär det aldrig bli igen. Det kan inte vara speciellt roligt för Ryan att ständigt mötas av en demon han själv skapat, säkert har han fler än en gång svurit ve och förbannelse över den där jävla skivan som alla tjatar om. Om kritikerna har rätt? Jo.. helt fel ute är de iallafall inte. Den som känner till Ryan Adams karriär vet att han har satt ner sina musikaliska bopålar i ett område där New York-inspirerad spretrock och traditionell valstaktscountry utgör de yttersta gränserna. I mittfåran på hans domäner huserar klassisk americana (gubbrock skulle väl somliga säga) a la Jackson Browne med flera stänk Neil Young, samt små lågmälda pärlor som vi närmast kan kalla lägereldsballader. En och annan rockabillyrökare brukar också kunna dyka upp där man minst anar det, även om det tyvärr har blivit mindre av den varan på senare år (utifall någon hängiven läsare vill rätta mig på den punkten vill jag säga direkt att jag inte har hört Cardinology, det kan ju förstås drälla av rockabilly på den plattan utan att jag vet om det). Summa summarum, artisten brukar, rätt eller fel, sorteras in under alternative country. Har man följt honom genom åren vet man också att ”produktiv” och ”krånglig” är ord som kännetecknar hans artisteri. Krånglig, eller bångstyrig, är man om man dyker upp packad i tid och otid till spelningar och intervjuer, eller helt enkelt inte dyker upp alls. Krånglig är man nog också, åtminstone i skivbolagets ögon, om man insisterar på att göra tre skivsläpp under ett och samma år. Och det är här produktiviteten kommer in i bilden, den produktivitet som peakade och nådde nästan löjliga höjder under 2005 med dubbelalbumet Cold Roses, countryrökaren Jacksonville City Nights och den introverta dagboksfärden 29 (plus alla andra projekt och konstellationer som han samtidigt var involverad i). Om dessa tre kan mycket sägas, speciellt de två förstnämnda, men det här är egentligen ingen recension så jag nöjer mig med att sammanfatta skivorna här. Om Cold Roses hade komprimerats till en vanlig CD med tolv till fjorton spår hade den sniffat Heartbreaker i hälarna, ja kanske till och med hyllats som dess like, men som det nu blev grumlas helhetsintrycket av vissa låtar som känns allt för svaga. Det musikaliska avtrycket blir inte lika knivskarpt perfekt som det blev efter Heartbreaker, där ingenting upplevs som överflödigt. Kanske är det här en producentfråga, i såna fall är det Ethan Johns vi ska tacka, eller så var det David Rawlings och Gillian Welch som svängde sitt magiska spö och fick Ryan att sansa sig (jag är nämligen övertygad om att han kom dragandes med en helvetes massa låtar till inspelningen av Heartbreaker men att någon sa stopp). Hur som helst, tipset för att njuta maxialt av Cold Roses är att ladda ner skivan på datorn och bränna en egen spellista, där spåren Magnolia Mountain, Sweet Illusions, Beautiful Sorta och inte minst Cherry Lane är ett måste enligt mig. För den som gillar när Ryan går mer åt country än gubbrock är Jacksonville City Nights ett måste. I briljant bonniga The End får du till exempel följa med tillbaka till hans barndom i Jacksonville, där bomullsfälten vajade i maklig tretakt. En helt igenom fantastisk låt som på inget sätt hade dragit vanära över den hyllade Heartbreaker. Duetten Dear John med Norah Jones får en alldeles speciell klang när Ryan tar den höga och wailande stämman medan Norah håller sig till melodin med sin behagligt mörka röst (han gjorde något liknande med dåvarande flickvännen Beth Orton på covern av Brown Sugar för några år sedan, har han möjligen en hangup på tjejer med mörka röster?). Dear John är något av det mest finstämda som kommit fram under 2000-talet, även för de som, liksom jag, aldrig har hookat på Norah Jones. Missa heller inte covern på Always on my Mind (tror det är ett extraspår på vissa utgåvor), där en högst uttjatad låt får nytt fräscht blod. Om 29 vet jag inte riktigt vad jag ska säga, förutom att kritikerna naturligtvis förutspådde att en av dessa tre skivor som kom ut 2005 skulle låta skit och att 29 har fått bära detta hundhuvud. Jag ska inte säga att den är dålig, men jämfört med de andra två känns den som ett hafsverk (saknaden efter det förträffliga kompbandet The Cardinals är här stor). Ta den för vad den troligen är, en av Ryans terapisessioner. Går man bakåt i tiden närmar man sig med andakt debuten via en rätt så missförstådd pärla (Love is Hell), en bespottad snedspark (2003 års Rock ’n Roll, som dessutom drog med sig Love is Hell ner i skiten på grund av en utgåva med båda skivorna i samma paket), en ganska intetsägande tredjeplatta (Demolition) och en hyfsat lovprisad uppföljare (Gold). Av dessa vill jag speciellt lyfta fram Love is Hell, en skiva som av vissa skarpsynta kritiker har pekats ut som en ny startpunkt för Ryans fortsatta karriär. Före Love is Hell var en platta med Ryan Adams ganska glad och upplyftande, medan det efter nämnda verk har gått alltmer åt det mörka hållet. Länge länge satt den här skivan i min bilstereo under en period då jag ofta pendlade till Stockholm. Det mest uppmärksammade spåret är troligen den suggestiva och briljanta covern på Oasis Wonderwall, men jag fastnade ännu mer för det mäktigt flytande men samtidigt sköra ljudlandskap som erbjuds i låten Shadowlands. Låt mig bara snudda vid Gold också, eftersom jag vet att många faktiskt håller denna som sin favorit. Musikaliskt placerade sig Ryan här i sin egen mittfåra, det blev med andra ord lite väl mycket trallig americana för min del, och även om La Cienega Just Smiled är och förblir en av mina absoluta favoriter i den genren så kan jag inte bortse ifrån att plattan som helhet känns lite tillrättalagd och ”safe”. Jag tror låtskrivandet led just av det faktum att en succédebut skulle följas upp, och eftersom jag föredrar countryn och rockabillyn i repertoaren håller jag Gold ganska lågt men för dem av er som tycker att americana är precis vad Ryan borde hålla på med är den här och den senare Easy Tiger troligen rätt medicin. Slutligen lite kuriosa i sammanhanget: när jag började skriva denna text kände jag faktiskt inte till att Ryan gått ut med beskedet att han slutar med musik på grund av en öronsjukdom. Varför jag plötsligt igår natt klockan halv tre bestämde mig för att veckans text ska sammanfatta Ryan Adams solokarriär vet jag inte, men så här med facit i hand känns det nästan lite kusligt. Riktigt säker kan man nu inte vara med den mannen, han är som sagt högst oberäknelig så det skulle inte förvåna mig om han dyker upp igen. Dock, om det blir som han säger, så kommer han att få leva med epitetet ”killen som aldrig lyckades överträffa sin egen debut”. Och chansen att många kommer att dra fram nedanstående låt som bevisbörda är stor, för att inte säga överhängande. Enjoy!

PS.

Har du ett konsertminne av Ryan Adams? Dela gärna med dig! Mitt är från Globen Annexet, tror det var 2002. Ryan stämmer gitarren mellan två låtar, det blir lite dötid så att säga, då en kille i publiken plötsligt ropar "Play summer of '69!". Ryan blev förbannad, på riktigt alltså, vilket gjorde hela episoden ännu roligare.

25 Kommentarer