Fanny var sämre nu. Hon hamnade på en sal med tre andra och fick sängen närmast dörren. Kvinnorna i dom andra sängarna var gamla, säkert över åttio. Hon bredvid var helt blind och på dagarna låg hon mest under den gula filten och lyssnade på radio och talböcker i ett par svarta tunna hörlurar. Flera gånger i timmen, särskilt efter måltiderna, släppte hon sig okontrollerat. Fisarna var långa och ekade högt genom rummet. – Men vad gör du Maud? Så där kan du väl inte hålla på? sa hon förvånat till sig själv varje gång och fnissade, ögonen stirrade orörligt rakt ut i luften och verkade alltid vänta en stund på att Fanny eller någon av dom andra skulle fnissa dom också i ett hjälpligt försök att släta över det hela. Men ingen gjorde något, snarare låtsades alla som det regnade och rörde inte en fena varje gång Maud släppte en brakskit. Mauds telefon satt fast på kanten av sängbordet och när det ringde tog det många signaler innan hon famlat fram med händerna och hittat luren. Fanny förundrades över hur varmt och vitalt Mauds röst porlade fram när hon talade. Rösten var så behaglig och omtänksam och lät ung och glad trots att hon både var sjuk och blind och intorkad som en vindruva. – Tänk om vi kunde gå på fest eller gå ut i skogen, sa Maud in i luren. Jag har inte varit i skogen på tio år. Fanny hörde svagt hur en röst skrattade hjärtligt på andra sidan luren innan den fortsatte. Ja, det gör vi, svarade Maud uppspelt. Och så tar vi med oss portvinet också, tycker du inte det? Den andra kvinnan hette Berit och hade sängen rakt framför Fanny. Hon talade med bred grov göteborgska och hade svårt att andas. Hon stånkade och pustade runt sänggaveln med rullatorn och istället för att bara andas ut inandningsluften blåste hon hårt med läpparna och pressade ut den varje gång hon tog ett steg. Handfatet vid dörren hade Berit lagt beslag på själv och vid kranen låg en rosa tvål blötlagd i en ljuslila tvålkopp och bredvid den en röd hårborste. På andra sidan stod en glittrig rund flaska med parfym och intill handfatet, på en liten hylla där personalen förvarande tvättlappar och ytdesinfektionsmedel, hade hon klämt in sin vinröda necessär och en pumpflaska med handkräm som hon ofta smorde in händerna med. När hon kom fram till handfatet med rullatorn var hon alltid helt slut av sitt hårda blåsande och vilade sig en stund med händerna mot porslinet innan hon tog upp läppstiftet. Spegeln hängde ovanför och hon förde ansiktet nära glaset och målade läpparna i en tjock pärlemorrosa färg. Håret var mörkgrått med bångstyriga grova lockar och hon fluffade i dom med fingrarna innan hon tog tag i handtagen igen och återvände till sängen. Flera gånger om dagen upprepade hon läppstiftsmålandet och fluffandet och när hon stånkat tillbaka till sängen satte hon på sig sina stora glasögon igen och fortsatte bläddradet i sin svarta telefonbok. Det var ett fasligt ringande. Berit gjorde långa beklagliga samtal där hon intensivt sökte sympatier från vänner och bekanta. Varje morgon efter ronden påbörjade hon ringandet där hon uppdaterade alla om nya detaljer angående hennes tillstånd. Berit hade faktiskt varit på sjukhuset en hel vecka nu och gjort alla tänkbara undersökningar för att komma fram till varför andningen var så besvärlig. Alla värden var normala och hon var så trött på att ligga kvar skulle dom veta. – Det är ju ingen som gör någonting på det här stället. Du skulle se flickebarnet här framför mig, hon är så blek och mager så. Äter gör hon inte och inget hår har hon heller, klagade hon i luren. Ja, det är väl änna tetigt? fortsatte hon. Inte ens en sådan där inhalator som du har Georg kan dom ge mig. Det kunde jag väl åtminstone få, tycker du inte det Georg? Tycker du inte det Siv? Tycker du inte det Ulla? Varje eftermiddag kom väninnor på besök och hade med sig tidningar, bakelser och bullar. Berit strålade och Fanny märkte att andningsbesvären helt gick upp som i rök när kvinnan skrattade och skvallrade med sina vänner i några timmar. Nästa morgon när doktorerna gick rond stannade en av läkarna kvar vid kvinnans säng och sa att det skulle komma en psykiater och tala med henne nu när det inte fanns något annat kvar att undersöka. Berit tittade chockat på Fanny efter att läkaren gått ut och satte sedan genast igång att ringa. – Nä, vet du vad Gunnel? sa hon högt när hon fick svar. Det är lika bra att jag åker hem. Det ska jag göra. Vad ska jag göra här? Det är ju inte klokt det här. Jag kan ju knappt andas och dom säger att jag är helt frisk. Har du hört på maken? Och när jag kommer hem då ska minsann jag gå till min husläkare. Så får han skriva ut en sån där inhalator. Den tredje kvinnan snett framför Fanny såg äldst ut. Hennes hår var kortklippt och vitt som ett tunt lager sockervadd. Dom taniga tunna smalbenen stack ut från landstingets mintgröna klänningsrock och på fötterna satt blåa sockiplast så att hon inte skulle halka på golvet. Rullatorn var av blåmetallic aluminium och en kavaljer hon inte klarade sig några längre sträckor utan. Ögonen var bruna, ängsliga och möjligtvis något sorgsna när hon satt ihopsjunken och alldeles stilla på sängkanten och såg ut genom fönstret. På sängbordet i en liten plastpåse med röd klämma låg skalade bruna äppelklyftor. Hon tog en äppelbit ibland och satte tillbaka klämman och gnagde sedan med små tuggor på äppelbiten med framtänderna. Svenskan var nästan felfri men kvinnan bröt på ett språk som Fanny inte kunde placera och om nätterna någon timme efter att kvinnan fått sin sömntablett började hon tala högt och tydligt på sitt modersmål. Fanny hade aldrig hört språket, inte en stavelse lät bekant och kvinnan såg ledsen ut i sömnen med en djup rynka i pannan som skrynklade sig mellan ögonbrynen. Kvinnan talade länge, gjorde pauser och betonade orden som om hon berättade sitt livs historia för någon. Fanny önskade innerligt att hon förstod vad kvinnan sa och iakttog henne länge, ibland i flera timmar på nätterna samtidigt som Maud och Berit sov tungt med öronpropparna långt instuckna i hörselgångarna. Ni har levt så länge, tänkte Fanny. Ni har fått så mycket tid. Hon kunde inte avgöra om det gjorde henne ledsen längre, möjligtvis avundsjuk. Egentligen var det inte viktigt att bli gammal. Hon ansåg att det var viktigare att leva så mycket man kunde och inte så länge man kunde. Men saken var att hon gärna levde lite längre än det hon visste att hon skulle göra. Och insikten om att hon inte skulle göra det gjorde henne sorgsen. Jag vill inte veta, tänkte hon. Jag önskar jag fick ha det så som dom flesta har det, ha det som vanligt. Det är plågsamt att veta, att aldrig kunna bli frisk, att tiden är kort här, mindre, att den snart är slut. Hon såg upp på apparaten som höll hastigheten på näringsdroppet och tryckte sedan ner tummen på knappen till morfinpumpen som vilande i handen. Ett mekaniskt ljud matade fram en dos i slangen och försvann in i blodomloppet. Hon slöt ögonen. Väntade. På att någon av kvinnorna skulle vakna igen. På att morgonsolen skulle sträcka sig längs dom nerdragna persiennerna. På att tiden någon gång skulle ta slut.

4 Kommentarer