Debattören Johan Norberg har skrivit en bok i vilken han påstår att lycka kan köpas för pengar. Om du offrar kärleken för karriären ska du ha 50 000 mer i månaden, hävdar han. Det ska förstås vara en gammal Timbro-hjärna till att sätta ett marknadsvärde på kärlek. Dags alltså för alla arbetsnarkomaner med pajade familjer att slå näven i bordet och kräva en rejäl löneförhöjning, kan man tro.  En lika världsfrånvänd replik kommer från någon pappabloggare som heter Daniel Pernikliski. Han hävdar att han anpassar sin arbetstid efter hur mycket pengar han behöver, och naturligtvis är han en duktig pappa som prioriterar tid med barnen och därför släntrar iväg till jobbet typ tre dagar i veckan. "Jag har ingen platt-TV" säger Daniel, och förklarar med denna enkla mening hur hans privatekonomi går ihop. Ja det var väl kul för dig Daniel, du har nu förklarat för oss att du har flexibla arbetstider och lyckades i samma veva ingjuta ännu lite mer dåligt samvete i några hundra tusen hårt arbetande föräldrar som försöker få ihop skiten.  Båda dessa killar säger egentligen samma sak, att det inte är speciellt smart att offra familjelivet för karriären. Se där, ännu en spark mot en redan inslagen dörr. Den ene (Norberg) sa det först på sitt marknadsliberala sätt, och den andre (Pernikliski) fattade egentligen inte vad han sa och missade målet med ungefär fem mil. Att sätta ett pris på lycka är förstås bara ett enkelt knep för att väcka uppmärksamhet kring boken, det fattar nog alla utom somliga pappabloggare med bild by line på Aftonbladet. Tar man sig förbi den där första Timbro-rubriken så framstår nämligen innehållet som helt vanligt livscoach-flum. Du ska ägna dig åt saker som är utmanande (lär dig till exempel en ny sport, tipsar Norberg), du ska fundera över vad du gillar och vad du är tacksam över, och du ska söka upp gamla fiender och röka fredspipa. Å hej å hå, behövde vi verkligen en till sådan bok?  Nej, vi behöver inte en till sådan bok. Och jag vänder mig till Aftonbladet nu när jag säger att det får fan bli lite bättre nivå på både det ena och det andra. För det första, varför ger ni gratis reklam till den här gamla Timbro-tossingen när han ger sig in i livscoach-branschen? Ni kan väl åtminstone låta Expressen sköta den typen av avsugningar. För det andra, får vilken gymnasieelev som helst skriva pappablogg hos er? Hej för fan, här finns en grinig jävel med fem ungar som skriver för glatta livet. Ge mig en pappablogg så lovar jag att ni får ta del av lite andra funderingar än de era puttinuttfarsor hasplar ur sig.  Vi kan börja med hur man ska hantera en femtonåring som hamnar hos rektorn efter att ha kallat sin gympamajje för bög. Sen kan vi lägga till tvååringen som vaknar och skriker som ett brandlarm tolv gånger per natt eftersom han sover med en skena på grund av klumpfot. Och låt oss för allt i världen inte glömma treåringens fullt utblommade trots, den är fin. Sen ska vi fundera runt hur man i det tillståndet ska kunna vara konstruktiv i samtalet med både femtonåringen och gympamajjen som, oss emellan, inte direkt är den skarpaste kniven i lådan (men så får man ju inte säga). Vem är det egentligen jag ska röka fredspipa med här? Ska jag kanske i det här läget passa på att lära mig vattenpolo? Fundera över vad jag gillar.. ja jag gillar att sova. Kan du göra något åt det Norberg? Jag vet! Jag säger åt min arbetsgivare att jag vill börja jobba tre dagar i veckan, det kommer säkert att stärka mina aktier nu när de säger upp folk till höger och vänster. Nej då, jag klagar inte. Jag vill bara göra Aftonbladets redaktion uppmärksam på att det finns andra pappor där ute, pappor som också prioriterar sina barn före allt annat men som har ett annat läge att tampas med, så att säga. Så ring mig vet jag, om ni vill ha en pappablogg med lite torrt krut i. Jag vill ha 50 000 i månaden och det kommer att vara en bra affär för er.

14 Kommentarer

 

I skrivande stund är det investmentbanken Carnegie som tvingas springa gatlopp i media och klä skott för skamlös girighet, orimligt risktagande och nonchalant slarv. Finansinspektionen har varit där och kollat lite, kommit fram till att banken har tummat väl mycket på vissa regler och kommer förmodligen (som förra gången) att utfärda en varning och böter. Aj aj pojkar, gult kort igen. Vad händer efter tre gula kort? Blir man avstängd i nästa match då? Min vilda gissning är att det inte händer ett skit efter tre gula kort, eftersom det är en av samhällets tydligen heligaste institutioner vi pratar om (i brist på religion har vi banker). Kan det möjligen finnas en koppling mellan bankernas svindlerier och det faktum att staten aldrig låter en bank gå i konkurs? Jag skulle kalla det årets mest uppenbara slutsats. Man kanske skulle starta en bank?

 

Så sent som i våras, vid Carnegies bolagsstämma, gick det så himla fint för banken att de anställda fick dela på summa summarum en miljard i bonus. Nu skriver vi hösten 2008, typ ett halvår senare, och den fina institutionen ber om samma summa i lån från staten för att rädda sitt skinn. Jag är bara gymnasieekonom, och det är förstås inte mycket att komma med i sammanhanget. Men jag kan ändå inte låta bli att peka på den alldeles uppenbara lösningen; be samtliga 810 anställda att lämna tillbaka sina bonusar så har ni er miljard. Det kallas risk, något som ni Carnegie påstår är er specialitet. När det går bra får man pengar, när det går dåligt förlorar man pengar. Vi samhällsmedborgare, typ 97 procent av oss, som har investerat våra surt förvärvade penningar i fonder känner väl till reglerna i detta spel (kolla ditt fondbesked nästa gång och hyr sen några gråterskor som följer dig vartän du går, det är läge för sånt nu). Frågar du mig så ska inte Carnegie ha en jävla krona av staten, men jag har å andra sidan aldrig förstått detta daltande med banker.

 

Är då Carnegie den enda banken som har tagit en rövare? Naturligtvis inte, men media behöver tydliga symboler och syndabockar. Jag kan förstås inte påstå att jag tycker synd om Carnegies ledning, hela situationen är uppenbart självförvållad, men jag uppmanar media att fortsätta gräva hos andra banker. Det måste finnas tusentals ton med smutsig byk i den här härvan, och jag vill se hela skiten. Det finns banker som sköter sig bra och det finns andra som är lite skummare, precis som i vilken bransch som helst går det ett par rötägg på dussinet. Skillnaden, och den är fan jävligt viktig, är att banker har en förmåga att kosta samhället en otrolig massa pengar. Därför borde det ställas högre krav på hur banker bedriver sin verksamhet jämfört med låt säga Larsson Mekaniska AB, inte lägre. 

 

Man kan förstås säga mycket om det marknadsliberala ekonomiska systemet, jag är själv (som ni säkert känner till vid det här laget) en skeptiker. Men jag tänker inte gå igenom Naomi Kleins hela manifest i ett desperat försök att göra socialister av er, det tar alldeles för lång tid och ni börjar redan tröttna ser jag (nej, inte en till text om finanskrisen). Jag tänker istället fokusera på endast två saker som jag tycker sticker ut extra mycket när jag betraktar diskrepensen mellan det förespråkarna hävdar och det verkligheten visar oss.

 

Nummer ett: Självsanering

Ja det är sagt av Frälsaren själv, Milton Friedman, att ett väl fungerande marknadsekonomiskt system sanerar sig självt och behöver därför inte kontrolleras av staten, eller någon annan klåfingrig överförmyndare heller för den delen. Milton darling, tillåt mig asgarva mitt i all tragedi. Här sitter världens samtliga regeringar i krismöten, Island håller på att kånka och G8-länderna har till och med funnit det nödvändigt att skaka liv i George W Bush för att möta den fritt löpande marknadens gigantiska tsunamivåg av kaos. Självsanering? SJÄLVSANERING?! Den fria marknaden klarar inte ens av att torka sig själv i arslet, den ligger just nu i respirator medan skattebetalarna tvingas pumpa in biljoner (och den här gången är det faktiskt ingen överdrift att säga biljoner) i systemet för att undvika en permanent återgång till jordbrukssamhälle med självhushållning (vilket egentligen kanske inte är en dum idé när man tänker efter). En bevisbörda som torde vara en av världshistoriens starkaste, alla kategorier. Problemet med marknadsliberaler är bara att när man konfronterar dem med dessa fakta glider de som välojlade dildos i röven på en ko och påstår att systemet inte var tillräckligt liberalt och självständigt. Det är alltså, enligt de finliberala så kallade tankesmedjorna, statens fel att det går åt helvete. Jag tror jag ska starta en tankesmedja, den ska heta ”Smeden är förbannad”. Vår paroll ska vara ”När smeden tänker blir städet kallt”. Alla dessa tankar och ändå så mycket elände. Ska ni tänka ännu hårdare nu, ni Timbro-smeder? Eller är det kanske dags för lite självrannsakan och verkstad?  

 

Nummer två: Framförhållning

Ekonomi handlar om kontroll och framförhållning. Åtminstone fick jag lära mig det på Borgarskolan i Gävle back in the days. Enkelt uttryckt kan man säga att ju mer man kan se in i framtiden, desto bättre beslut kan man fatta. Företagsekonomi har därför mer kommit att kallas beslutsstöd på senare år, för det är vad man vill mena att det handlar om. Hur ser man in i framtiden? Det kan man inte, men man kan försöka sig på kvalificerade gissningar. Detta görs med hjälp av budgetar och prognoser. Man sätter upp ett scenario vid årets början över hur man tror att det ska bli, sen stämmer man av utfallet med jämna intervall och justerar den kvalificerade gissningen, detta kallas prognoser. Denna enkla lilla rutin verkar dock ha flugit förbi nationalekonomerna på tiotusen meters höjd. Kanske tycker de att det är för banalt med budgetar och prognoser, kanske tycker de att det är ballare att chansa lite och gå på magkänslan. Hur ska man annars kunna förklara att det FEM MINUTER INNAN FINANSKRISEN SLOG TILL VAR GULD OCH GRÖNA SKOGAR ENLIGT TYP 98 PROCENT AV SAMTLIGA ANALYTIKER?! Ett system som har noll framförhållning är inte bara dysfunktionellt, det är ta mig fan inhumant! Här vaggar man in miljontals låntagare i falsk trygghet, nej nej, ingen ko på isen serru, för att sen rycka undan mattan i samma svepande rörelse som man hoppar in i mercan, startar V8:an och flyr fältet. Kvar står den sista utposten i form av ett antal handfallna politiker som försöker bilda mänsklig kedja för att hindra lynchmobben från att slita bankdirektörerna i stycken. Gång på gång. Jag skulle nog vara rätt förbannad om jag var politiker, finansminister Borgs sits är knappast avundsvärd just nu. Det måste ju vara ett helvete att se mercorna försvinna i horisonten samtidigt som knölpåkarna viner omedelbart ovanför hans huvud. För det är så det fungerar, när (inte om) det marknadsliberala systemet brakar ihop är det alltid politikerna, dvs den förhatliga STATEN, som måste stanna kvar och städa. The players are moving on to the next party.

 

Och jag frågar er, kära medmänniskor, när ska vi lära oss att det här helt enkelt inte är ett fungerande system? Och när vi har lärt oss det, vad ska vi göra då? Global revolution? Rida som hunner över tundran tills vi kommer fram till Wall Street och sätta kniven i monstrets hjärta? Om livet ändå vore en saga istället för en tragedi, det är synd om människorna.

18 Kommentarer