Genom träningsbutikens stora skyltfönster tittar jag på allehanda träningsutrustning. Där finns löpbanden, de lösa vikterna, skivstängerna och sandsäckarna. Min blick fastnar vid boxningsutrustningen. Vad jag saknar att verkligen få gå lös på en säck. Jag saknar att dansa runt säcken, känna kontrollen över min egen kropp och absorbera stöten i armen från varje slag. Det är så skönt när svetten rinner men tröttheten saknas då adrenalinet tagit överhanden. Bland det bästa med träning är när man kommer in i andra andningen och känner att man kan hålla på hur länge som helst. Likt Rocky som mot alla odds reser sig innan tio och med en återvunnen kraft besegrar sin antagonist. I fönstret kan jag även se min egen spegelbild. Det är en trind och nedgången man jag tittar på. Åren och det osunda levernet har tagit ut sin rätt. Det tunna håret på hjässan är näst intill obefintligt och håret på sidorna är skinande vitt. De förut så intensiva blå ögonen har krupit in och gömmer sig bakom svarta ringar och rynkor. Dubbelhakan är tydlig även om den försökt döljas med skäggstubb. Kroppens mittparti är en stor degig klump som ringlar sig runt midjan. Ölmagen är lika stor och rund som grannfruns mage – och hon är i sjunde månaden. Det är en syn som äcklar mig. Det är motbjudande att vara gammal och fet. Alla vill vara unga och attraktiva. En sexuellt attraktiv kropp är ung och vältrimmad. Åldern kan man inte kämpa emot. Alla blir äldre. Att jag är skallig är ingenting jag kan göra något åt men en rakad skalle kanske inte är helt fel. Grå tinningar och fina streck vid ögonen kan ses som sexigt och ett tecken på livserfarenhet och vishet. De svarta ringarna runt ögonen går säkert att avhjälpa med bättre kost och ordentlig sömn. Då återstår bara den här satans övervikten. Den går att bli av med även om det känns omöjligt. Det är egentligen ganska enkelt – i alla fall för någon som är fysiskt frisk. Botemedlet mot överflödigt fett heter träning. För mig skulle det vara väldigt enkelt. Gymkortet är redan betalt och säckhandskarna ligger i garderoben. Det är fan bara att ta tag i det. Det är fan bara att gå och träna. Men gör jag det? Nej, jag smiter in på närmaste bar för att ta en öl och kroppens förfall fortsätter.

13 Kommentarer

För några år sedan så lyckades en vän av det täcka könet övertyga mig om förträffligheten med att gå på pass på gymmet. Vi testade box och det var ju sannerligen roligt, då simulativt våld i de flesta former faktiskt är rätt så underhållande och även ett bra sätt att göra sig av med aggressioner. Jag är en person som har gjort "gå sin egen väg" till en konstform och allting som kan uppfattas som inne och hajpat ser jag på med illa dold förakt (nu kan det vara så att min "min väg" egentligen är en mainstream-variant av själva företeelsen då jag fortfarande tvättar mina kläder och inte bor i en koja mitt ute i skogen, men det är en helt annan historia). Nu var ju själva grejen att det var gratis. Boråsare och gratis är som tjocka barn och tårta. We love it like a fat kid loves cake. En dag så tyckte min vän att det skulle gås på step-pass. Det är när man ska trampa på en pall. "Det kan ju inte vara svårt", tänkte jag. "Jag har ju hyfsad koordination", tänkte jag också. "Det finns säkert andra killar där". Trodde jag. Jag kom in. "Är det några nya här?" frågade den (hysteriskt) käcka personen framme vid scenen. Jag (dum som jag är) räckte glatt upp handen och där satte jag första spiken i mongokistan. "Vad kul!" utbrast den käcka personen (det hon menade egentligen var att det skulle bli roligt att skratta åt mig). Sen började hon och det var inte så svårt i början (de första tre sekunderna) . Step-step-step-step... (hey, jag fattar galoppen!) Step-step-step-step-skutt... (vad fan var det där för något?!) Step-step-step-step... (det här känner jag igen...) Step-step-step-"vänster!" Step-step-skutt (för helvete! Kan du inte hålla dig till step-step-step-step, det fixar ju jag!) Step-"upp med knät" - step-skutta-runt-pallen (det heter stepbräda men jag kallar det för en jävligt låg pall) - klappa händerna (vid det här laget får min hjärna kortslutning och jag håller på att sparka iväg pallen över halva salen då mitt koordinationscenter totalhavererar.) Är glad för att jag är i hörnet lägst bort från scenen. DÅ: Step-step-vridning (alla i salen tittar åt mitt håll där jag står där i hörnet som en imitation av en chimpans med grav epilepsi) - skutta-på-stället (och titta på chimpansen). Så gick det på i en halvtimme. Där kom jag in bland minst tjugo snygga tjejer, den finska Michelingubben, och ska flasha mina moves... de här damerna skulle kunna baka en sockerkaka, doktorera i historia, prata i mobiltelefon och skutta runt på en jävligt låg pall... SAMTIDIGT! OCh där står jag, som ramlar framstupa i trappor om jag inte spottar ut tuggummit. Jag var dödlig. Mina krumbukter skulle resulterat i allvarliga skador om någon skulle kommit inom sfären av knän/fötter/armar där jag flaxade runt som Johan Olov Koss. Med motorik som en väderkvarn, koordination som en gödselspridare och vig som ett kassaskåp stod jag där som en flodhäst bland fjärilar... Om jag skulle göra det igen? Aldrig. Jag ställer mig hellre i ett hockeymål. Naken. // Kaptenen

7 Kommentarer