Skolminister Björklund värnar om den lilla klick svenska elever som har det absolut lättast för sig i skolan, det är ju nästan rörande sött. Han har tagit sig en titt i våra klassrum och sett dessa överbegåvade stackare sitta och rulla tummarna. Denna outnyttjade kapacitet som slumrar in i dvala, sinkad av medelmåttorna. Det är ju skandal! Inte undra på att vi hamnar långt ner i internationella mätningar, tänker Björklund där han vankar av och an som professor Balthazar i sökandet efter en lösning. Hur kan vi hjälpa de stackars överbegåvade, säg mig hur?

 

Så plötsligt tänds lampan och Björklund hoppar till av förtjusning inför sitt eget geni. Sverige ska ha elitskolor! Jajamänsann, Sverige ska inte längre plåga dessa stackars savantkandidater med normalbegåvningens olidliga tröghet. Nej nej, inte så länge han sitter vid rodret. Tiden för planlöst tumrullande är förbi, här ska spetskompetens minsann förädlas! Och naturligtvis hoppar oppositionen genast upp ur sina skyttegravar och tar sikte. Vad har du nu hittat på Björklund? Det här är inte i enlighet med vår rättvisemodell där alla har rätt till en bra skola, säger Mona och Ohly i kör. Alltid denne Björklund, tänker de. Tur att vi har honom att skälla på, tänker de sen, Reinfeldt är ju nästan en av oss nu.

 

Björklund, som hatar rättvisemodellen mer än han hatar den liberala grundtanken, bröstar på sedvanligt maner upp sig och säger att så här ska vi ha det nu. Det är nya tider, och ni med era idéer om rättvisa åt alla hör till det förgångna. Jag har dessutom pratat med flera elever och de vill ha elitskolor, sådeså. Eleverna vill ha det, vi vill ha det, alla utom ni vill ha det. Dessutom kommer vi att få bättre resultat i internationella jämförelser, vi ska fanimej gå om Finland för jag har retat mig så in i helvete på att de ligger före oss.

 

Så vad handlar det här egentligen om och vad blir konsekvenserna? I grund och botten föreligger förstås en ideologisk skillnad, det är därför ämnet är populärt att debattera. Sossarna skulle aldrig föreslå att Sverige ska ha elitskolor, det går emot den socialistiska grundtanken (i den mån sossarna fortfarande förlitar sig på denna). Att Björklund vill ha det är däremot helt i linje med dennes skolpolitik, som i korthet går ut på att med enklast möjliga medel få saker och ting att se ut som de är på spår igen. En pragmatikers verklighetsbild går aldrig på djupet, och åtgärderna blir därefter.

 

Nåväl, så låt oss granska saken lite närmare. Kartan ser ur som följer, svenska elever kan delas in i tre kategorier: De normalpresterande, de underpresterande och de överpresterande. De överpresterande delar en egenskap med de underpresterande: de behöver extra stöd. Den ena gruppen behöver stimuleras för att komma ikapp normalgänget, den andra behöver stimuleras för att inte hoppa av hela skiten av ren tristess. Så vad har Björklund gjort för att hjälpa de underpresterande? De som i större utsträckning än eleverna i de andra grupperna sitter på bokstavskombinationer, trassliga hemförhållanden och taskig självkänsla? Jo serru, han har sett till så att lärarna har rätt att kasta ut dem i korridoren. That’ll do the trick. Med stökhögarna ur vägen kan de normalbegåvade i lugn och ro fortsätta sin jakt på ett VG, men det löser inte problemet för de överpresterande. We got rid of the stupid bunch but the geeks are still rolling their thumbs in boredom, my Lord.

 

Här gör Björklunds eviga pragmatiska visdom entré. I förslaget om elitskolor har Björklund identifierat de överpresterande tumrullarna som ett problem som behöver en snar lösning, och jag är ganska säker på att jag inte håller med honom. Är det ens ett problem? Allting är förstås relativt och att jämföra plågor har aldrig lönat sig, men mot bakgrund av hur många underpresterande elever vi har i vår svenska skola så känns det här som ett lyxproblem som kommer väldigt långt ner på prioritetslistan. Sen kan jag förstås tycka att det inte är alls speciellt begåvat att börja rulla tummarna när man löst sina obligatoriska uppgifter. På mitt arbete t ex uppmuntras alltid egna initiativ, det ses som ett tecken på ambition och vilja. Men i skolan, där inte bara lärandet utan också karaktären ska få sig en duvning, där vill Björklund rulla ut röda mattan för de elever som i brist på adekvat utmaning hemfaller åt lata övningar mitt på blanka eftermiddagen. Så var det aldrig i lumpen korpral, där fick man ju hjälpa de som halkade efter om man råkade vinna tävlingen i ålning medels hasning. Jag tyckte det var en ganska fin tanke, en av få i sammanhanget för övrigt.

 

Så vi har överpresterande elever, fint. Men vilka är de? Jag kan tänka mig två typer: de som faktiskt är av födseln otroligt begåvade och bara glider genom sina MVG utan större ansträngning. Dessa kan nog räknas på ena handens fingrar. Du har säkert träffat en sådan någon gång och slagits av den totala avsaknaden av social begåvning. Det är kufar vi snackar om, förstår du? Kommer dessa elever att bli mer socialt begåvade när de klumpas ihop med sina gelikar? Nej nej nej, det kommer att bli pinsamt insnöat på min ära. Sen har vi den andra skaran högpresterande elever, som faktiskt egentligen inte är speciellt intelligenta per definition utan snarare når sina MVG genom ambition (vilket förstås är nog så viktigt) och nästan löjligt höga krav på sig själva. Det låter fint men är tyvärr en rätt trasig skara elever som, enligt min gissning, till 95 % procent består av tjejer från akademikerhem. Du kanske har träffat en sådan också? Du vet, den duktiga flickan. Kanske har du då slagits av ungefär samma tankar som jag, att den här flickan skulle må bra av att sänka kraven på sig själv och få lite distans till prestationsångesten? Det känns liksom som att något när som helst kommer att gå sönder i den här flickan, och när det går sönder så kommer det att vara trasigt ganska länge. Kommer elitklasserna att hjälpa duktiga flickan att få distans till sin prestationsångest? Nej, jag skulle tro att effekten blir den motsatta.

 

Att bryta ut och isolera denna grupp elever i behov av stöd är dessutom ett tänk som står i total kontrast till hur vi hittills har valt att hantera den andra gruppen i behov av stöd, de underpresterande. Där har det alltid sagts, med gott forskarstöd, att problemen ska lösas inom den vanliga skolan, att det finns en poäng med att en klass liksom representerar tvärsnittet av befolkningen. Det främjar vad min sambo psykologen kallar ”fluid intelligence”, vilket enkelt översatt betyder förmågan till abstrakt resonemang. Alltså tillämpningen av det du lärt dig, inte upprabblande av fakta. Att människor som tänker olika samlas i grupp och tillsammans når ett resultat som är större de enskilda beståndsdelarnas total är ett fenomen som du kanske kallar mångfald eller lagarbete. Oavsett vad vi kallar det så tror jag att fenomenet ifråga kommer att blåsa förbi elitklasserna på ungefär femtusen meters höjd.

 

Jag tycker alltså att även de överpresterande eleverna ska få rätt stöd och stimulans i den vanliga skolan, och därigenom även få tillgång till den sociala träning som de har rätt till och högst troligen behöver.

 

Så det tål att sägas, att både du och jag vet att det inte alltid är de mest begåvade i skolan som klarar sig bäst i arbetslivet. Sanningen är väl snarare den att exemplen på det motsatta haglar. Vi vet också att de överpresterande, mer än genomsnittet, behöver både social träning och hjälp med att dämpa sin prestationsångest. Men se, det ligger i sakens natur att en elitsatsning lämnar offer bakom sig. I elittänkandet finns inte plats för dem som inte lyckas, bara de som lyckas. Och jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla duktiga flickor som gör ett försök och kraschar. Jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla socialt störda överbegåvningar som i elitklassen får en perfekt grogrund för att odla sin kufiska särart. En särart som inte direkt är högt efterfrågad på arbetsmarknaden. Visst, någon liten promille av dem kommer att träffa exakt rätt och hamna på ett ställe där de passar perfekt, men frågan är om de inte hade hamnat där ändå. Frågan är också om inte priset vi får betala för att denna lilla promille av Sveriges elever ska få rätt stimulans är väl högt att betala.

 

Sen har vi ytterligare en grupp människor som kommer att sorteras bort ännu tidigare och ännu brutalare än idag: the late bloomers. Somliga människor behöver väldigt lång tid på sig för att komma underfund med vad man vill göra, vad man kan tänkas vara bra på. En sådan människa får, tack vare elitskolorna, ytterligare bevis på att de inte duger något till när de misslyckas med att kvalificera sig. Och där någonstans har jag väl slutit cirkeln, då vi är tillbaka vid den ideologiska skillnaden. Somliga ideologier tycker att de svaga bör stärkas, medan andra tycker att de starka bör stärkas. Du har säkert din åsikt i frågan, så var inte rädd att meddela mig denna i kommentarsfältet.

 

 

PS.

Jag var själv en högst medelbegåvad student, vilket säkert inte kommer som någon överraskning för dig. Vad som däremot kanske kan uppfattas som lite kuriosa är det faktum att jag hade otroligt svårt för att skriva uppsatser i svenska. Jag fick alltid våndas med handsvett tiden ut för att klämma ur mig ynka två sidor handskrivet. Just den begåvningen, eller vad man ska kalla det, har med andra ord blommat väldigt sent.

16 Kommentarer