När jag var åtta år gammal flyttade mitt hushåll, från huvudstaden, till en sossecementerad änglagårdsby med 600 invånare i Närke. Principal var belgiska gruvförtaget Vieille Montagne som bröt zink i grannbyn. I dag kan jag inte förstå varför mina föräldrar valde att flytta dit. (Då brydde jag mig inte mycket – pappa var bäst och varandet begränsat.) Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning. Hot och trakasserier riktades mot hela familjen. Jag klarade mig undan gruppstryk och grov mobbning främst genom att jag var bra på tävlingsidrott. (Ibland hade jag bara fluns, ibland sprang jag kolossalt snabbt. Ibland...) Den lokala idrottsföreningen var en pluttig frihamn där de lokala socialdemokraterna inte hade etthundra procents åsiktsmonopol. Välgången på fotbollsplanen ledde till att jag tolererades men ordnade Unga Örnar knattedisko på Folkets hus ansågs jag inte smälta in. Även den typen av existens blir vardag och, som jag minns det, var det oftast bekymmersfritt. Fast ibland blev det dramatik. Som en vårdag i tredje klass när vi hade lektion i samhällskunskap. Kvällen innan hade jag storögt suttit och lyssnat på pappa när han sladdrat om löntagarfonderna vid middagsbordet. På lektionen bisserade jag vad pappa sagt: ”Inför Palme löntagarfonder kommer Sverige att förstöras”. En av de lokala sossepamparnas ungar, en klasskamrat, började hulka i chock. Aldrig tidigare hade han hört någon orda negativt om Palme. Han och hans två bröder blev för en tid förbjudna att umgås med mig. De andra sossepamparna, med familjer och bekantskapskrets, trakterade mig med statskonstnärliga galonvantar. Livet gick vidare - oftast avsides. På höstterminen i fjärde klass fick vi en skrivuppgift där vi skulle kontakta ett företag, myndighet, förbund, sällskap, organisation eller förening. Alla andra i klassen skickade brev till någon av sina föräldrars jobb. Jag skrev till Olof Palme. Minns inte ackurat varför jag skrev till honom – troligtvis för att sossarna precis vunnit valet. Däremot minns jag att jag inte förväntade mig något genmäle. En månad senare var jag mitt inne i den obligatoriska minifotbollsmatchen som avgjordes under varje lunchrast. Plötsligt ekar vaktmästarens stämma över skolgården: ”HERMANN! KOM HIT!” Alla stannade och tittade mot mig. Jag blev vettskrämd och konstaterade; vaktmästaren, en knallhård knekt, användes bara för att avhämta elever om något riktigt jävligt hänt (säkerhetsåtgärd från skolledningen om man skulle få för sig att lubba eller göra värn.) Golgatavandrande mot vaktmästaren såg jag, ju närmare jag kom, att han var uppjagad men inte härsken. Hoppet tändes. Med samma röstläge som tidigare saluterade han mig: ”PALME HAR SKRIVIT TILL DIG!” I sin hand höll han ett brev. Jag leddes in i lärarrummet där hela skolans personal, inklusive lokalvårdare, skolbespisning och fluortanter, hade samlats. Atmosfären var högtidlig och förväntansfull. Alla väntade på högläsning. Hej! Tack för Ert brev och gratulationerna! Ni vill att jag ska ordna en ungdomsgård i Åmmeberg. Det är inte jag utan det är kommunalpolitikerna i Askersunds kommun som bestämmer om det. Jag skulle vilja föreslå att Ni tar kontakt med en socialdemokrat på orten, nämligen Kjell Hoffman. Han har telefonnummer 340 07 till sin bostad. Ring honom och diskutera Era önskemål! Det är han och de andra politikerna i kommunen som bestämmer om det ska bli någon ungdomsgård. Men då måste de också få höra Era krav. Sedan undrar jag om Ni inte har möjlighet att få vara i skolan ibland om Ni har någon vuxen med Er? Med vänlig hälsning Olof Palme Först öronbedövande silentium. Sedan applåder. Som fortsatte och fortsatte. Det applåderades så länge och ihärdigt att Kim Jong-Il hade blivit imponerad. Innan dygnet var final visste stora delar av södra Närke om att jag fått ett brev från Palme. Sossepamparnas battingar fick leka med mig igen och jag blev bjuden på födelsedagskalas för första gången. Jag till och med vann danstävlingen på Unga Örnars disko, med sötaste bruttan i byn, några veckor senare. Karantänen var tillända. Tack Palme! P.S. Texten ovan bjuder inte in till kommentarer - I know. Det är mest jag som freudar mig i ett absurt barndomsminne. Jag vill ändå väldigt gärna höra från dig som läser. Berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när du fick reda på att Palme blivit mördad. Är du för ung för att minnas men ändå väldigt skrivsugen – berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när Sverige vann över Rumänien i Fotbolls-VM 1994. Trevlig helg. D.S.

24 Kommentarer