Så här var det. Jag var femton år gammal, skulle fylla sexton. Det var sommaren mellan nian och gymnasiet, en ganska tråkig sommar om jag minns saken rätt. Just den här lördagen hade jag och några polare köpt folköl och cigaretter och slagit oss ner i en avlägsen skogsdunge för att försöka bli så fulla vi kunde på den svaga drycken. Det var mygg och jävligt, ingen vidare kväll så långt kunde vi konstatera. Så vi gav oss iväg på våra cyklar i jakt på en fest. Det gick till så att man cyklade först ner till centrum för att kolla om någon av idioterna som satt där kände till någon fest. Om man inte fick napp där så återstod ett evigt trampande runt till the usual suspects. En fem-sex ställen där det brukade kunna vara fest, inom en radie av kanske en mil. 

 

Vi fick inget napp nere i centrum, så vi trampade vidare. Folkölen skumpade i magen och ciggen glödde i mungipan. Det var tidigt sommarlov, juni, ganska varmt och ljust. Efter ett par tre försök hittade vi till slut en fest. Det var hemma hos Björn, en kille som ingen av oss egentligen kände men han hade gått i min brorsas klass så jag gick gå i god för mina polare. Väl inne kunde vi konstatera att tjejerna från vårt gäng var där, vi hade just undrat var de varit hela kvällen. Det normala var att man höll ihop gänget, om någon kände till en fest så skulle alla få chansen att gå. Men här satt tjejerna med de äldre killarna och såg skyldiga ut. Vi pikade dem ett tag, småsura som vi var, men ganska snart fick vi någon slags sprit av Björn och då steg humöret.

 

Jag ska inte redovisa för hela kvällen, det vore både urtrist och dessutom omöjligt eftersom detta var väldigt längesen och jag var trots allt ganska full. Men det var ju det där som hände, en sån där grej som gör att man nyktrar till på bråkdelen av en sekund och sen minns scenariot under resten av sitt liv. Så vi hoppar framåt en stund i handlingen, kanske tre-fyra timmar framåt.

 

"Hon verkar med på noterna" sa polaren, och pekade bort mot K. K var en av tjejerna i vårt gäng, den tjejen som alla ville ha. Hon hade rykte om sig att vara lättfotad på fyllan, du känner säkert till jargongen. Min polare var väldigt drivande, kan man väl säga, i frågor rörande hur man ska få en tjej att släppa till. Han var murbräckan som skickades fram först, snackaren, charmören. Just den här kvällen hade han och jag, som så många gånger förr, pratat en hel del om sex och fantiserat fram olika tänkbara scenarios. Jag var fortfarande oskuld och sex upptog mina tankar till en grad som snuddade vid mani. Tanken på att få ligga med någon överskuggade merparten av det lilla förstånd jag ägde som full femtonåring så jag var också i allra högsta grad med på noterna när polaren vinkade åt mig och sa att vi skulle gå ner i källaren. Han och K gick före mig nerför trappan, vi passerade ett gäng som satt i soffan i gillestugan och söp men de lade knappt märke till att vi gick in i tvättstugan och låste dörren efter oss. K var full, jag var ganska full och det var troligen också polaren.

 

Vi började tafsa och tjata, som vi hade gjort många gånger förut, men den här gången gick det lite längre. Hennes tröja åkte av, fast hon protesterade. Vi hade ju "lekt den här leken" många gånger förut och trodde nog att vi kände till hennes signaler, men det gjorde vi inte. Vi gick för långt, hon protesterade rejält och till slut backade vi. Hon klädde på sig och låste upp dörren, kvar stod vi med skammens rodnad på våra kinder. Inget samlag hade genomförts men det rådde inga tvivel i min hjärna om att vi hade kränkt henne. Vi hade gått för långt.

 

Något senare letade jag upp henne och försökte be om ursäkt, men vid det laget hade ryktet gått på festen. Vi hade försökt våldta henne, så sa man, och jag och min polare blev utsläpade av fem eller sex äldre killar som spöade skiten ur oss. Och jag menar rejält, skiten ur oss. Somliga tyckte väl att det var rätt åt oss. Människor jag betraktade som vänner tittade på när en kille höll i mig och en annan måttade karatesparkar mot mitt huvud, men det är en annan historia.

 

Sensmoral? Ja, jag vet inte ens om jag ska våga mig på något sånt. Men okej, det här är en historia som kanske kan belysa att gränserna är svåra att känna igen ibland. Vi gjorde fel, och sett så här i backspegeln kan man tycka att vi var ett par riktiga jubelidioter som förtjänade vårt kok stryk. Samtidigt minns jag hur jag tänkte då. Vadå, vi hade ju inte gjort nåt?! Så tänkte jag. JAG kände mig kränkt, JAG borde få en ursäkt från HENNE. Hon borde ha rentvått oss, så vi slapp bli halvt ihjälslagna. Inte förrän långt senare, flera år efteråt, kunde jag se den här händelsen ur ett annat perspektiv. Ett perspektiv där vi var skyldiga till att ha kränkt henne. Vi förstod inte det då, vi tyckte att vi hade gjort ungefär samma sak som vi gjort säkert femtio gånger tidigare. Bit för bit hade gränsen suddats ut, steg för steg hade vi närmat oss en punkt där någon kunde ropa "De jävlarna försökte våldta henne!" utan att, i allmänhetens ögon åtminstone, vara helt ute och cykla.

 

Jag har varken förr eller senare varit i närheten av en liknande situation, och jag har naturligtvis försökt lägga bitarna i pusslet för att förstå hur vi kunde hamna där. Vi var två, vi trissade varandra, hon hade sitt rykte, det fanns en historia av tafsande och ömsesidig nyfikenhet på sex. Och ja herregud, vi var unga. Men inget av detta är en ursäkt, det är bara att inse det. Dessa faktorer och liknande går säkert att läsa i många domstolsprotokoll rörande våldtäktsmål, och jag förstår att den här historien liknar vilken annan våldtäktshistoria som helst med det enda undantaget att vi backade undan lite tidigare än vad som brukligt är när åtal väcks. Ett ganska stort undantag iofs, men det vi gjorde var lik förbannat olagligt. Rubriceringen kan kvitta lika.

 

Så när jag säger att vem som helst kan våldta, inte när som helst och inte heller i form av att smyga på okända kvinnor i en mörk park och hoppa fram med en kniv, men under vissa omständigheter, så är det först och främst denna historia jag tänker på. Jag var inte satan själv, jag var ingen demon. Jag var ung, full och jävligt dum. Det kan räcka långt. Jag säger inte heller att alla människor hade agerat som jag i denna situation, förstås, och eftersom ni inte känner mig så säger inte den här historien allt. Ni skulle behöva känna mig, ni skulle behöva höra hennes syn på saken, osv. Men kanske säger den dig ändå någonting. Framför allt kanske den väcker en fråga, var går gränsen för våldtäkt? Feel free to fill in the blanks.