- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Det är framför allt förväntningar, popcorn och bål som jag associerar till musiken. Mellanstadiedisco i Grimstaskolans matsal. Knallgul uppkavlad skjorta, rödrutiga byxor, seglarskor och en överdos av syrrans hårspray i luggen. Tjejerna studsade fram över dansgolvet till Madonna och Michael Jackson. Killarna stod och glodde längst väggen och försökte hålla sig nära just den de ville dansa med när det var dags för tryckare.

Michael och Madonna var ju tjejernas musik. Vi var antingen inne på hårdrock eller synth, men det gick inte att dansa till - ansåg tjejerna. De gånger man faktiskt lyckades övertala Mickes storebrorsa - som var flitigt inhyrd dj - att spela Smokin in the boys room med Mötley Crue tömdes dansgolvet på två sekunder för allmän toarast eller påfyllning vid bålskålen. Sedan stod man där och försökte hålla takten och önskade att låten skulle ta slut så att tjejerna kunde återvända till dansgolvet och man själv till väggen med en näve chips i handen och blicken på de studsande minigasellerna på dansgolvet.

För att ligga på pluskontot var det en bra idé att undvika att nämna bilderna på Madonnas tidigare ”modellkarriär” eller det märkliga i att en vuxen man hade en schimpans som bästa vän. Det var förnekelse och förståelse som gällde. Empati stod högt i kurs under rådande We are the world-tider.

- Bubbles är den enda som förstår Michael.
- Men Bubbles är ju en apa?
- Och? Om min hamster kan känna av när jag är ledsen kan väl en apa förstå en neger.
- Ja, det så klart.
- Var inte så fördomsfull.
- Förlåt.

Det fanns andra som Tina Turner, Prince och Springsteen, men ingen kom ens nära Madonna och Michael. De var så integrerade i det allmänna medvetandet hos Sveriges tioåringar att de var lika självklara som Bamse, Carola och blodpudding. De bara fanns där - för alltid och i evinnerlig tid.

För egen del var det inte förrän artister som Run-DMC och Public Enemy fick mig att plocka ner posters på nitar och låtsasblod och inse att verklig hårdhet hade väldigt lite med fladdermöss att göra som jag tog till mig den afroamerikanska musiken med något annat än självklarhet. Det var ju egentligen ingen som tänkte på Michael som ”neger” eller svart efter 1985. Det krävdes inget ställningstagande. Vilket också gjorde honom unik innan Bill Cosby strax därpå följde i samma spår.

”Elvis was a hero to most/ But he never meant shit to me”, sa Chuck D. Och jag skulle kunna säga samma sak om Michael Jackson. Men precis som Chuck D inte kunde komma runt Elvis när han växte upp utanför New York under 60-70-talet gick det inte att komma runt Mickael Jackson tio år senare. Inte ens i Upplands Väsby.

Alla hade en. Till och med Lundis. Det var en av de där sakerna som man upptäckte när man kom tillbaka efter sommarlovet. Plötsligt hade varenda unge en egen eremitkräfta. Jag minns inte vad det var som satte igång det hela. Kanske ett tv-program. Det här var på den tiden då det fortfarande bara fanns två kanaler och lite strategisk exponering i sommarmorgon kunde skicka hela landets ungar till leksaksaffären eller som i det här fallet: djurbutiken i Väsby centrum.

Inte för att Lundis hade köpt sin kräfta. Han hade fått den i betalning för en graffitimålning han gjort på en yngre killes ryggsäck. Egentligen skulle han få femtio kronor, men när killen kom förbi för att hämta ryggsäcken började han gråta när han såg vad Lundis gjort med den. Lundis hade målat ett torn med någon form av spöke eller ande som flög ut genom ett fönster och ovanför svävade mörka moln med killens initialer. Det kanske låter lite lagom häftigt för kille i lågstadiet. Men inte ens en nioåring går att lura hur som helst. Faktum är att Lundis klotter fick den tecknade figuren ”Tummen” att framstå som stor konst. Även om han hade en känsla för passande motiv hade han helt enkelt inte handlaget för att driva igenom sina visioner. Det blev inga femtio kronor för Lundis. I stället erbjöd killen honom sin eremitkräfta om han målade över klottret med vanlig blå färg. Lundis blev så klart förolämpad, men han hade sinne för affärer och insåg att en eremitkräfta var bättre än ingenting.

”Han måste vara här någonstans”, sa Lundis medan vi gick utmed gångvägen med våra blickar riktade ned mot asfalten.

Vi hade varit och gigat på Lundis före detta fritids och det var när vi skulle packa ihop och bege oss därifrån, efter en katastrofal avslutning där Lundis sprungit omkring och jagat de ungar som inte klarade av att sitta still, som han plötsligt upptäckte att eremitkräftan inte låg kvar i jackfickan. Först hade han anklagat de andra ungarna för att ha bestulit honom men efter att fröknarna lagt sig i tvingades han acceptera att ingen kan ha kommit åt kräftan då han hela tiden haft jackan dold bakom det trumset av kuddar vi byggt upp inför giget.

Vi fick helt enkelt ta vår släpkärra och gå hem genom Grimstaby samma väg som vi kommit, med våra blickar sänkta mot asfalten. Klockan var inte mer än halv fem, men det var redan riktigt mörkt ute. För en vecka sedan hade det slagit om till vintertid. Gatljusen skänkte ett visst ljus, men bara hjälpligt.

”Han kommer frysa ihjäl om vi inte hittar honom snart”, sa Lundis.
”Han kanske håller sig varm inne i skalet”, sa jag, mer som uppmuntran än för att jag trodde på det själv.

När vi passerat genom tunneln upp mot Breddenskolan såg vi en kille, som av storleken att döma var något äldre, komma gående mot oss. Han hade en bylsig täckjacka med luva nerdragen över ögonen, men den släpiga gången och fylliga kroppsbyggnaden avslöjade honom.

”Tjenare Lundis. Tjenare blöjrockarn”, sa Andreas.

Andreas bodde tvärs över gatan från Lundis. Han var rödflammig om sina runda kinderna och en glansig rännil av snor rann ner över läppen. Han drog in så mycket snor han kunde genom näsan och skickade iväg en kraftig lobba mot en lycktstolpe. Den träffade och han såg nöjd ut.

”Vart har ni varit?”
”Vi har gigat borta på fritids”, sa Lundis.
”Vadå gigat? Har ni varit och mimat med era låtsasgitarrer sa han och gick fram till vagnen. Han plockade upp min gitarr som min styvfarsa satt ihop av en planka och en tillsågad plywoodskiva som han målat med eldsflammor. Min ögonsten. Jag försökte se oberörd ut väl medveten om att allt annat skulle vara detsamma som att slå den i backen själv.
”Är den här din blöjrockarn?” sa han. Andreas lutade gitarren mot ena låret och härmade gitarrljud samtidigt som han rev av ett imaginärt solo med fingrarna.
”Fan vad töntiga ni är”, sa han och slängde tillbaka gitarren på vagnen.
”Vad spelade ni för låtar då? Bara massa blöjrock med Mötley Crue och Kiss?
”Vi spelade Madam X och Europe också”, sa Lundis.
”Jaså. Ännu mera blöjrock alltså.”

Andreas lyssnade bara på äldre band som Deep Purple och Rainbow. Musik som till och med min styvfarsa kunde spisa när lusten föll på. Tråkig musik med andra ord. Vuxentråkig.

”Vi gillar modern musik”, sa jag, osäker på vad det betydde. Bara att det lät bra.
Andreas stirrade på mig med avsmak och skickade iväg en spottloska mot mina skor. Jag hoppade undan.
”Du borde inte hänga med honom”, sa han till Lundis.

Både jag och Lundis visste att det egentligen var precis tvärt om. Det var jag som inte borde hänga med honom. Lundis hade alltid varit avvikande. I perioder på gränsen till mobbad. Många ansåg att han var konstig och ibland gjorde han rätt märkliga saker. Som den gången han hotade en yngre tjej med stryk och tvingade henne att blotta sig för de andra ungarna på lekplatsen eller när han retade Lisse, en tjock tjej som gick i hans klass, så mycket att hon till slut vägrade gå till skolan. Vilket slutade med att hennes betydligt äldre storebror kom till skolan en dag, hängde upp Lundis på en klädkrok i kapprummet, och gav honom riktigt ordentligt med stryk medan han sprattlade med armar och ben och tjutande bad om nåd.

Men det fanns andra sidor. Sidor som jag lärt mig uppskatta och som gjorde att vi periodvis hängde efter skolan. Lundis var väldigt företagsam, han fixade spelningar åt vårt ”band” och tillverkade mängder av låtsasinstrument ute i sin farsas garage. Jag upptäckte att när man umgicks lagom mycket med honom kunde han vara den roligaste kompis man kunde tänka sig. Men efter ett tag var det som om en annan sida tog över. Från att vara inställsam och nästan löjligt entusiastisk kunde han bli provokativ och elak, som från ingenstans.

En helg precis i början av hösten hade han följt med mig och min styvfarsa ut i en husvagn som vi lånat. Vi skulle upp till Dalarna för att hälsa på ett äldre par som min styvfarsa tillbringade några somrar hos som barn. På natten skrek Lundis i sömnen. Det var inte något lågt jämmer som från en mardröm utan han skrek verkligen rakt ut. Ett förtvivlat ångestfullt skrik. När vi kom tillbaka sa min styvfarsa åt mig att inte berätta om det för någon och en kväll hörde jag honom diskutera det med morsan i köket, medan jag låg i sängen och försökte somna.

Det var någonting som inte stämde. Och det kände andra ungar av.

”Vi letar efter min eremitkräfta”, sa Lundis. ”Jag har tappat den.”
”Eremitkräfta? Sånt larv”, sa Andreas.
”Jag fick den i betalning för att jag målade en väska”, sa Lundis. Som om det skulle göra det mer godtagbart.
”Jaha, var tappade du den då”, sa Andreas och började spana på marken omkring sig som om han skulle finna den precis där han stod.
”Jag vet inte. Men förmodligen här någonstans. Det måste ha varit minst en hel timme sedan för jag tappade den när vi var på väg till giget”, sa Lundis och pekade bakåt som för att visa att vi sökt hela vägen tillbaka.
”Den kan ha blivit överkörd av en cykel eller krupit av vägen”, sa Andreas.
”Eller så är det någon som har hittat den och plockat upp den”, sa jag.
Andreas tittade på mig. Sedan började han spana utmed vägkanten igen.
”Han kan ha rätt”, sa han, utan att kalla mig blöjrockare.

Jag slappnade av. Det var ett litet men viktigt erkännande. På något sätt visste jag att vi var vänner nu - i alla fall för stunden. Sökandet hade engagerat honom och nu gjorde vi det tillsammans. Som ett uppdrag.

Andreas gick utmed vägkanten och drog försiktigt med skon i det låga fuktiga gräset.

Ett lätt duggregn hade börjat falla. Vi såg hur bilarna ute på vägen, blev fler och fler. Från att ha varit någon enstaka som åkte förbi eller svängde in mor Grimstaby kom det nu nya hela tiden. Ljuskäglor som tog av från vägen och svängde in mot de gula radhusen vid Sjukyrkobergets fot.

”Snart måste jag dra hem”, sa Andreas och lät blicken följa ljusen som långsamt drog förbi.

Jag hade sett att Andreas ofta satt på ett elskåp som låg bara nedför gatan från huset där han bodde. Jag hade alltid trott att han satt där för att hålla uppsikt över kvarteret efter skolan och för att jävlas med oss som skyndade förbi. Nu började jag ana att han var precis som jag. Att han inte vågade vara ensam hemma. Att ensamheten och de konstiga suckande ljuden från rören i radhusen fick honom att tänka konstiga tankar om monster och mördare. Konstiga tankar som gjorde de sista stegen på väg hem från skolan väldigt långsamma. Konstiga tankar som gjorde att man på sin höjd slängde in väskan innanför dörren och skyndsamt bredde sig en macka i köket med ytterdörren öppen innan man gick ut och satte sig i carporten och väntade på att någon, syskon eller föräldrar, skulle komma hem.

”Tycker du det är läskigt att vara ensam hemma?” sa jag.
Andreas ögon smalnade.
”Är du helt jävla dum i huvet, blöjrockarn” sa han och gav mig en hård knuff i bröstet.
”Snacka inte mer med mig nu, inte ett jäkla ord, för då mular jag dig med en hundskit. Fattar du det!”

Jag tog några steg bakåt, vände mig om och låtsades fortsätta leta efter eremitkräftan. Men egentligen var jag fullt upptagen av en enda tanke: Skulle han göra det, skulle han verkligen mula mig med en hundskit? Om jag inte höll käften. Skulle han det?

”Fan, jävla skit, helvete”, hörde jag Lundis vråla och jag såg hur han gick till våldsam attack mot en lycktstolpe med en serie klumpiga sparkar. Efter att ha snubblat till och halkat reste han sig upp och slog till stolpen ned näven. Han skrek till av smärta, höll sig om handen och tog sedan en av sina egentillverkade gitarrer från vagnen och fortsatte sitt anfall.
Lampan blinkade till och slocknade.
Gitarren gick av bit för bit tills bara halsen återstod. Då lutade han den mot stolpen och stampade av den på mitten,
Jag och Andreas bara stod där och tittade på honom.
Lundis sjönk ner på knä och började gråta. Jag tänkte att hela scenen påminde om något ur en film eller tv-serie jag hade sett, men jag kunde inte komma på vilken.

”Hur är det?” sa jag.
Lundis snörvlade och pekade mot en punkt på gatan. Jag och Andres gick fram och tittade. Vi fick huka oss ner för att se vad det var han menade. Där i mörkret låg resterna av en överkörd snigel.
”Det är en snigel Lundis, bara en snigel”, sa Andreas och dunkade honom på ryggen.
”Va?”
”Ja. Kom och titta!”
Lundis reste sig upp, torkade bort snor och tårar med jackärmen, och gick över till där jag stod hukad vid sidan av den krossade snigeln.
”Är det säkert att det är en snigel?” sa han.
”Skärp dig. Det ligger ju krossade sniglar över hela Grimsta. Kanske inte så här sent på hösten, men han var väl en seg rackare”, sa Andreas och petade på snigelröran med en pinne.
”Vi borde begrava den”, sa Lundis och torkade bort ytterligare lite snor med jackärmen.
”Skämtar du eller? Skulle vi börja begrava sniglar skulle vi inte göra annat”, sa Andreas.
”Det känns bara som om vi borde begrava något”, sa Lundis och reste sig upp.
”Okej, bara du inte börjar tjura igen”, sa Andreas. ”Vi kan hämta en spade i mitt garage.”

Marken var halvt frusen och hård i skogsdungen bakom Andreas radhus. Andreas fick ställa sig på spaden och gunga för att den skulle sjunka ner i jorden. Ett spadtag räckte. Lundis lade ner snigelresterna och bladen han skrapat upp dem på i hålet. Andreas vände tillbaka jorden.
Lundis tog spaden och hamrade ned den trasiga gitarrhalsen som ett kors.

”Vi borde ge honom ett namn”, sa Lundis.
”Va då för?” sa Andreas.
”Ingen ska begravas utan namn. Det har jag hört”, sa Lundis.
”Jag tycker vi döper honom till John Norum”, sa jag.
”Nej, för fan”, sa Andreas. ”Vi döper honom till Carmine Appice.”
Lundis tog fram en fällkniv ur fickan och karvade in ”CA” på gitarrhalsen.

Vi tog ett steg tillbaka och inspekterade graven. Lundis verkade ha glömt bort eremitkräftan. Det var väl som han sa: Bara vi fick begrava något.