Ett gäng svenska kardiologer befinner sig på läkarkongress någonstans i USA. I en sal med 250 hjärtspecialister drabbas ironiskt nog en av åhörarna av hjärtinfarkt och segnar ihop på golvet, købe Keflex online, αγοράζουν online Keflex. Buy Keflex online cod, Ett idealiskt tillfälle att drabbas av nämnda åkomma kan tyckas, men icke. 

Den svenska delegationen reagerar instinktivt och försöker ta sig fram till den sjuke för att hjälpa till, Detroit, Michigan, San Jose, California, Köpa Keflex online, Osta Keflex online, Jotta Keflex verkossa, men stoppas bryskt av en amerikansk kollega som ställer sig i deras väg. "Sit tight gentlemen and wait for the medical crew" säger han, buy Keflex from canada, Where can i buy cheapest Keflex online, och pekar mot platserna där svenskarna tills alldeles nyss satt och lyssnade på föreläsningen. Milt sagt förvånade ser de sig omkring och betraktar salens övriga åhörare som samtliga sitter lugnt i sina stolar och väntar på ambulanspersonalens ankomst. 

Slutsatsen att dra av denna alldeles sanna historia är lika enkel som skrämmande: en amerikansk läkare är mer rädd för att bli stämd än han är villig att rädda liv, order Keflex online c.o.d. Så långt har det absurda rättssystemet tillåtits gå i USA att den mest grundläggande läkarinstinkten att rädda liv har skrämts på flykt, Buy Keflex Without Prescription. Rx free Keflex, Man kan fråga sig vart ett sådant samhälle är på väg. 

När nu en tidigare hemligstämplad film från Irak-kriget inspelad 2007 läckt ut via den vid det här laget legendariska sajten Wikileaks, uppstår ett snarlikt dilemma, online buying Keflex hcl. 400mg, 450mg, 500mg, 625mg, Filmen som är tagen från en helikopter visar när amerikanska soldater mejar ner ett tiotal civila, däribland flera barn, Keflex in cats, dogs, children, man, woman, men, women. Keflex price, Soldaterna i helikoptern öppnade eld eftersom de ansett sig ha sett beväpnade män nere på vägen, vapen som i själva verket visade sig vara kameraväskor hängande på två journalisters axlar. 

Att sådana incidenter inträffat i Irak under de mest intensiva krigsåren är förstås inte ovanligt, Chicago, Illinois. Houston, Texas, Indianapolis, Indiana, San Francisco, California, det här var säkert bara toppen av isberget. Men det som sänder en isande kall kår längs ryggraden är när militären i en kommentar till det inträffade förklarar att det visserligen var tragiskt att civila och barn fått sätta livet till men att soldaterna ändå har agerat helt enligt "rules of engagement", order Keflex online overnight delivery no prescription. Buy Keflex Without Prescription, De har alltså inte gjort något fel i militärens ögon, att skjuta på minsta vaga misstanke är helt enligt protokollet. 

Första tanken är förstås, vadå protokoll. San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas, Man skriver att mord är okej, kallar det "rules of engagement", australia, uk, us, usa, Nashville-Davidson, Tennessee. Portland, Oregon, låter presidenten skriva under och sen är det bara att panga på. Fungerar det verkligen så, Keflex FDA approveds. New York. Los Angeles, California, Kan inte någon annan, typ FN eller världens samlade mediakår (det var faktiskt två journalister från Reuters som sköts ihjäl, buy cheap Keflex, Buy Keflex without a prescription, stå upp för era kollegor nu murvlar!) helt sonika säga åt de amerikanska svinen att mord är mord oavsett vad det kallas och nu är tiden kommen för straff istället för sköna dunkar i ryggen? 

Min andra tanke är att det finns ett samband mellan läkarna på kongressen och soldaterna i Irak. Jag tänker att om man kommer ifrån ett samhälle som har låtit värdet av ett människoliv devalveras så till den milda grad att inte ens läkarna är intresserade av att rädda liv så kanske det inte är så konstigt om soldaterna som befinner sig i krig skjuter på rätt vaga grunder lite då och då, 650mg, 800mg, 875mg, 900mg. Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin, Inte fan vet jag, det är bara en tanke, online buy Keflex without a prescription. Indianapolis, Indiana, San Francisco, California. Boston, Massachusetts. Charlotte, Carolina. Farmacia Keflex baratos, Keflex online kaufen. Where can i buy cheapest Keflex online. Buy Keflex online no prescription. Where can i order Keflex without prescription. 400mg, 450mg, 500mg, 625mg. Online buy Keflex without a prescription. Detroit, Michigan, San Jose, California. Buy cheap Keflex. Order Keflex online c.o.d. Buy Keflex without a prescription. Nashville-Davidson, Tennessee. Portland, Oregon. Buy Keflex online cod. Comprar en línea Keflex, comprar Keflex baratos. Keflex samples. Keflex withdrawal, snort, alcohol iteraction. Austin, Texas, Memphis, Tennessee. Keflex FDA approveds. Buy no prescription Keflex online. Purchase Keflex online. Buy cheap Keflex no rx. Chicago, Illinois. Houston, Texas. Buy Keflex no prescription. Köpa Keflex online, Osta Keflex online, Jotta Keflex verkossa. Reasons to buy Keflex online. Purchase Keflex online no prescription. Købe Keflex online, αγοράζουν online Keflex. Order Keflex online overnight delivery no prescription. Keflex for sale. Rx free Keflex. Keflex price. Buy Keflex from mexico. Philadelphia, Pennsylvania. Phoenix, Arizona. Acheter en ligne Keflex, acheter Keflex bon marché. Order Keflex from mexican pharmacy. Order Keflex no prescription. New York. Los Angeles, California. Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin. 650mg, 800mg, 875mg, 900mg.

Similar posts: Buy Salbutamol Without Prescription. Buy Viagra soft Without Prescription. San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas. Japan, craiglist, ebay, overseas, paypal. Cotrimoxazole for sale.
Trackbacks from: Buy Keflex Without Prescription. Buy Keflex Without Prescription. Buy Keflex Without Prescription. Buy Keflex Without Prescription. Jacksonville, Florida, Columbus, Ohio. Order Keflex online overnight delivery no prescription. Where can i order Keflex without prescription. San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas. Keflex samples.

5 Kommentarer

 

Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er.

 

Just nu löper Wanja Lundby-Wedin gatlopp i media, hårt jagad av ett drev som för tillfället finner de marknadsliberala spelreglerna djupt orättvisa. Hon jagas i egenskap av styrelseledamot i AMF Pension och samtidigt LO-ordförande, alltså den som ytterst representerar arbetarklassen i vårt samhälle. Hon skulle vara den i styrelsen som höll tillbaka kapitalets galna hundar, hon skulle utgöra motvikten till näringslivets fartblinda slipsgossar. Det verkar nu som Wanja har misslyckats med detta uppdrag, därför kommer hon troligen att tvingas avgå inom kort. Hon har inte misslyckats för att hon blev bortröstad av de galna hundarna utan för att hon, enligt egen utsaga, blev förd bakom ljuset. ”Vi kunde inte förstå att utbetalningarna skulle bli så här stora”, så lyder försvaret, och man behöver inte direkt vara K-G Bergström för att förstå att ett sånt uttalande är ungefär som att sätta Josef Fritzl i ett tvåmanstält utanför Kelly’s med en dvärgpudel som enda vakt. Med andra ord, inte direkt ett vattentätt försvar. Get the fuck out of there Wanja, det är inte svårt för kvällspressen att samla ihop en lynchmobb i dessa varseltider.

 

För mig är dock inte de avtalsenliga mångmiljonutbetalningar som nu görs till chefer huvudproblemet med rörlig prestationslön. Visst kan det kännas hårt och orättvist att somliga ska få framtiden tryggad hundra gånger om (igen..) samtidigt som andra tvingas från sina hem för att söka jobb längs vägarna som de vagabonder vi trodde hade utrotats i vårt välfärdssamhälle. Men om vi tycker att det här är orättvist så har vi samtidigt kapat det marknadsekonomiska systemet vid fotknölarna och ogiltigförklarat regeringens politik från dag ett. Ja, vi har faktiskt till och med krossat den kapitalistiska drömmen som går ut på att vem som helst kan bli svinigt rik, bara man är tillräckligt ambitiös och (underförstått) hänsynslös (det ska löna sig att ”arbeta”).

 

Ingen skulle bli gladare än jag om det var så, men jag tror faktiskt inte på allvar att ni har gått och blivit socialister nu. Det är nog bara så att vi alla står oss själva närmast, och när det blåser runt den egna knuten så är det faktiskt den politiska ideologi som förespråkar ett starkt kollektivt skydd för sjuka och arbetslösa som passar bäst. När du tjänar mycket pengar vill du ha låg skatt, för då får du mer pengar i plånboken. När du är arbetslös vill du ha hög A-kassa, för då får du också mer pengar i plånboken. Människan är inte idealist när magen börjar kurra, då tar rovdjuret över spakarna. Dessutom är hon ogin och vill gärna tvåla dit giriga bonuschefer som bekymmerslöst seglar bort i solnedgången, nu när chansen att få åka med på den seglatsen har reducerats till noll (det vill säga när den kapitalistiska drömmen ligger i spillror, för innan den gjorde det var i alla fall drömmen om att få åka med vid liv). Som Peps Persson en gång sjöng, ”noll å noll är noll, noll noll noll noll noll” (låtom oss sitta i de varslades kök och till gammal 70-talsprogg vårt humör elda upp).

 

Men tillbaka till bonusarna då, vad menar jag egentligen är det stora problemet? Jo, det stora problemet med bonusar och rörlig prestationslön är konsekvenserna det får under högkonjunktur. Titta bara på fastighetsbubblan i USA, alltså den härva som många menar startade denna globala jättekris. Många banker och bolåneinstitut i USA bekräftar att man hade prestationslöner långt ner i leden, och detta gav alldeles uppenbarligen fel incitament. När vi frågar oss hur bankerna där borta kunde låna ut så mycket pengar till husköpare utan tillräcklig säkerhet så hittar vi svaret i deras lönesystem. Enkelt uttryckt, du jobbar på bank och ju fler lån du godkänner desto högre lön får du. Du kanske anar någonstans långt bak i ditt medvetande att det här inte kan hålla för evigt, men det är ju faktiskt inte ditt problem. Du gör bara ditt jobb, och du gör det bra och du drar hem kosingen.

 

Problemet är alltså av incitament-karaktär: alla uppmanas att sälja men ingen uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna. Normalt sett ska företagets ledning och styrelse ta ansvar för verksamhetens långsiktiga mål, självklart inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan bara ur det egna företagets perspektiv, men många gånger går ju dessa hand i hand. Men de rackarna sitter ju också på bonuslöner och finner därför ingen anledning att bromsa det skenande tåget. Det håller så länge det håller, det värsta som kan hända för en styrelseordförande eller en VD är att han eller hon får sparken och en skön fallskärm löses ut. Långsiktighet och bonuslöner är med andra ord inte direkt vad man kan kalla a perfect match.

 

Därmed inte sagt att bonusar är den enda boven i dramat, men jag skulle vilja påstå att det träder fram som en av de mer betydelsefulla faktorerna när vi gör analysen av vad som ledde fram till krisen. Lågkonjunktur hade det blivit förr eller senare ändå, säkert som amen i kyrkan, men det hade troligen gått att lindra effekterna om man bara tagit ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. Här behövs alltså regleringar. Staten måste se till, stifta nya lagar om så behövs, att företag inte får blunda helt för de konsekvenser som deras risktagande får för samhället. Få saker har genom världshistorien stått mer klara för mig än just detta.

 

Ett annat problem som den nu pågående debatten belyser väldigt klart, och som jag hoppas att vi kan lära oss något av, är att ledamöter i bolagsstyrelser väldigt sällan är fullt på det klara med vad de ansvarar för och vad uppdraget innehåller. I fallet Wanja Lundby-Wedin är det alldeles uppenbart så, och hon är nog tyvärr bara toppen av isberget. Jag skulle tro att hon ändå hör till de bättre, de flesta andra som befunnit sig i hennes prekära läge har mött media genom att enbart hänvisa till styrelsens ordförande. Nu råkar det ju förstås vara så att hon också är ordförande för LO, så någon vanlig överbetald skuggfigur är hon knappast. Men faktum kvarstår, en ledamot i en typisk bolagsstyrelse har, som det ser ut från mitt håll åtminstone, väldigt lite ansvar i förhållande till sitt arvode. Detta är också en stor enskild orsak till krisen, att trötta och inkompetenta styrelser inte klarar av den långsiktiga planeringen.

 

Så vad gör politikerna då? Jo, det är ett sedvanligt kappvändande vi får bevittna. Att nu, när skadan redan är skedd, gå ut och spela för gallerierna som näringsminister Maud Olofsson gör när hon ”förbjuder” bonuslöner i statliga bolag är rent löjeväckande. Om hon inte såg det här som ett grundläggande problem för några veckor sedan när hon höll lovtal till bonuslönens förträffliga inverkan på människors arbetsmotivation så lär hon knappast göra det nu heller. Det här är bara ett sätt att tysta kritiken tills det värsta ovädret har blåst förbi. Mycket kan man säga om Maud, men att hon skulle bli socialist över en vinter tar jag för högst osannolikt.

 

Nej, vi kommer att få se bonusar även i framtiden och det har jag faktiskt inga problem med. Det är inte bonusarna i sig som är problemet, det är vem som får bonus och på vilka villkor. Att till exempel en VD får stora extrautbetalningar för att företaget har ökat sin marknadsandel i kristider, trots att man fortfarande går med förlust, är på fel sida gränsen enligt mig. Det beror nämligen högst troligen på att dina konkurrenter har gått i konkurs och kunderna har flugit in i din mun som stekta sparvar. Som VD sitter du där och varslar anställda med ena handen och tar emot gratifikationer för väl utfört arbete med den andra. Det säger sig självt att något är väldigt fel med den bilden, och den VD som inte ser det borde ta sig en rejäl funderare. Det håller inte att hänvisa till ingångna avtal som ger dig ”rätt” till pengarna, när du sätter människor på bar backe så förändras spelreglerna över en natt. Det är dessa nya spelregler som media nu kablar ut över nationen. Och bolagsstyrelser ska inte ha bonuslöner överhuvudtaget, det skickar helt fel signaler till människor vars främsta uppgift är att agera på lång sikt och som dessutom inte ens deltar aktivt i företagets löpande verksamhet.

 

Men till slut blir det ändå som det alltid blir. När krutröken har lagt sig och de utvalda offren slaktats så kommer vi att glömma den här lilla revolutionen illa kvickt. Krisen klär sig alltid i rött och framgången alltid i blått. Eller hur var det nu någon sa? ”Den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, den som inte är höger när han blir äldre har ingen hjärna”. Så gott folk, jag antar att vi i nådens krisår 2009 talar från våra hjärtan när vi låter nyheterna om feta bonuslöner uppröra oss. Men tids nog, det är liksom inbyggt i det marknadsliberala systemet, svänger pendeln tillbaka, strupgreppet lättar och släpper fram syre till den från hjärtat frikopplade hjärnan. Kort sagt, det blir fint att tjäna pengar igen, och så ska det väl vara. Jag kan bara hoppas att hjärtat har lämnat ett litet spår efter sig så att vi ändå lär oss något av våra misstag.

11 Kommentarer

För den av Barstols skribenter som påstås vara politisk kommentator är det förstås omöjligt att undvika det som händer i Gaza just nu. Liksom du följer jag nyhetsrapporteringen och ramlar av stolen inför kraften i Israels kallblodiga hämndaktioner. För det är så jag ser på offensiven, eller ”kampanjen” vilket är ett sällsynt osmakligt ordval som jag hörde häromdagen. Israel bekämpar våld med våld och där är inget nytt, det har man alltid gjort. Men med den nya kvoten 250 slaktade palestinier (däribland kvinnor och barn) mot en israel på kyrkogården har världen hickat till lite extra. Vänta nu, tänker Gösta i Säffle och fransosen i FN:s Säkerhetsråd, vad är det egentligen som händer här?

 

Liksom du vet jag också att det finns en komplicerad historia bakom, så pass komplicerad att endast ett fåtal experter tycks ha rätt att uttrycka sig om skuldfrågan. Och jag vet, kära läsare, att USA (med den nye frälsaren Obama) har ett ofantligt stort finger med i spelet. Lik förbannat kan jag inte bevittna denna tragedi med annat än hat och sorg i mitt hjärta. Hur kan detta få ske medan världen tittar på?

 

Hamas skjuter raketer mot Israel, och det är fel. Där kan vi börja, de där jäkla Hamas alltså. Ingen ska tro att de gökarna har rent mjöl i påsen, för det har de inte. Det är liksom inte heller den skuldfrågan det handlar om, utan den där gamla och väldigt infekterade frågan som har att göra med vem som har rätt till det Heliga landet och vem som borde dra dit pepparn växer. Där känner man sig som ordinär nordbo lite tappad bakom flötet. Kan de inte bara kompromissa sig fram till en lösning, som alla vi andra tvingas göra dagligen? Nehej, det var tydligen inte så enkelt. När en fejd har pågått i flera årtionden (eller årtusenden) så är det sällan enkelt. Jag känner till exempel till en grannfejd i Sätra (ett område i Gävle där jag råkar vara uppväxt) som har pågått i över 25 år, och de rackarna har nästan dödat varandra ett antal gånger. Om någon av dem hade haft tillgång till Hamas raketer så hade det nog fan smällt. Fejden började visst med en planterad häck, innan dess var de såta vänner. Ingen av de inblandade är arab eller jude.

 

Samtidigt som grannfejden i Sätra sakta slocknar har den israeliska offensiven tagit sig hela vägen in till gatorna i Gaza City. I vad som kallas Fas två ska fårskocken av palestinier slutligen och totalt kontrolleras, skäras av från omvärlden och, om så behövs, elimineras ner till sista unge. Den norske läkaren Mads Gilbert som arbetar på sjukhuset i Shifa sms-ar ett sista nödrop till omvärlden: ”Vi vadar i ett hav av blod och död. Gör något.” En norsk läkare, inte en palestinsk terrorist eller någon annan som kan misstänkas ha dunkla motiv, ropar på hjälp inifrån den stad som israeliska soldater nu bombar sönder. Vi vet aldrig riktigt vem vi ska tro på, är palestinierna sluga terrorister som far med osanningar hela högen eller är Israel den kallaste av iskalla bödlar? Så nu då, kan vi börja tro på att detta verkligen händer när en norsk läkare ropar på hjälp? Ja, det kan vi nog. Vi tror på varandra vi nordbor, vi är hyvens rackare hela högen. Speciellt jämfört med de där araberna, eller hur?

 

Detta sker allt medan USA sätter sig på tvären i FN:s säkerhetsråd och hindrar alla eventuella konstruktiva lösningar som denna institution skulle kunna tänkas frammana. Det är väl osäkert huruvida dessa gubbar kan göra någon skillnad, men en rejäl näve i bordet är alltid något. USA bär del av skulden till det som sker i Gaza just nu, riktigt hur stor del är svårt att överblicka men vi vet att utan deras stöd (i amerikansk media framställs Israels offensiv snarast som nödvärn) skulle Israel ha fördömts av FN och världssamfundet för länge sedan. Inget land förutom Israel skulle komma undan med dylika massakrer utan att bli fördömda av säkerhetsrådet. Inget jävla land i hela världen, utom USA själva.

 

Israel är heligt, av flera anledningar. Dels har vi historien, och tvister om heliga länder är förstås inte att leka med. Dels har vi också, och detta är så otroligt smaklöst men sant, det faktum att en amerikansk president aldrig någonsin har vågat stöta sig med den mäktiga judiska väljarmassan i USA. Ingen gör det, er nye kelgris Obama kommer inte att göra det heller. Under tiden skjuter Israel på sjuktransporter. Sällan har storpolitikens mörka baksida varit mer belyst än just nu.

 

Visst, det är en komplicerad historia, men herregud, de skjuter ihjäl barn! Israel säger att det är Hamas fel, som använder civila som mänskliga sköldar. Ett uttalande som tvingar mig att ställa en enkel fråga i fetstil:

 

Sedan när blev det på något sätt, moraliskt, juridiskt eller humanitärt, okej att skjuta genom kvinnor och barn för att eliminera terrorister?

 

Men vänta nu, är det inte precis vad USA gör i Irak? Är det inte precis vad USA gjorde i Vietnam? Så, om ”världens ledande demokrati” gör det så antar vi väl att det faktiskt är okej, eller? Alliera dig med USA så har du för evigt parkerat ditt maktgalna arsle i en moralisk frizon. Grattis Israel, gå direkt vidare till ”Gå” och skjut allt som rör sig.

 

Året är 2009 och världen är lite sjukare än vanligt. Israel bränner sina broar till omvärlden, demonstrationerna världen runt vittnar om detta. Ingen kan förstå detta övervåld, och vi kommer snart att tvingas väcka frågan som är lika otäck som den är befogad: har inte judarna lärt sig någonting av sin egen nittonhundratalshistoria?

15 Kommentarer

 

Katy Perry struttar omkring på MTV Europe Music Awards med dödsstraffsivrare på magen

 

Jag råkade se MTV Europe Music Awards på teve i helgen och blev sittande med väldigt lång haka. Orsaken till min fantastiska förvåning var nu inte någon nyskapande trend inom populärmusikens snäva ramar, denna genre är ju som bekant något av det mest konservativa som går att uppbringa nu för tiden. Nej, det var istället politikens totala och oblyga intåg i nöjesindustrin, den löpte som en gyllene eriksgata rakt igenom hela evenemanget, som låg bakom min nära-nazism-upplevelse i svärmors soffa.

 

Det är förstås Obama det handlar om. Denne Frälsare, denne svarte Jesus. Hyllningarna var allt annat än subtila och tog aldrig slut. Programledaren Katy Perry (I kissed a girl) gick omkring med en stor bild av Obama på sin klänning, och på ryggen kunde man läsa ”I have a dream today”. Kanye West och Estelle avslutade sitt framträdande med att visa Obamas ansikte på en gigantisk ljustavla, där stod artisterna och pekade på tavlan som för att säga ”Se, vår Frälsare är kommen!” Sångaren Jared från 30 seconds to Mars ville inte vara sämre utan uppmanade helt enkelt publiken att vråla ”Congrats Obama!” på befallning, för att sedan konstatera "Maybe now Europe will start loving us again". Vadå again, tänkte jag.

 

Man kan inte annat än gapa som ett fån och fundera över hur det här gick till. Sen när blev det okej för nöjesindustrin, i det här fallet gigantiska MTV, att välja och visa politisk ståndpunkt? Jag trodde det här var the biggest no no in the business. När Kanye West kritiserade Bush i teve efter hurricane Katrina härom året blev det ramaskri, men när han helt öppet och totalt gränslöst hyllar Obama på bästa sändningstid sitter folk och applåderar. Någon rättvisa får det väl ändå vara! Och jag tror att du tänker samma sak som jag; det här hade aldrig hänt med McCain. Aldrig i hela helvete, aldrig någonsin med en republikan.

 

Så vad är det då som gör att gränserna mellan politik och nöjesindustri helt plötsligt kan överträdas utan att någon höjer på ögonbrynen? För helvete, det uppmuntras ju till och med! Jo, för det första är det hypen runt Obama som person. Han framställs och framstår inte som en politiker, det är för futtigt för honom. Nej, han är den som ska rädda världen. Han är Stålmannen, han är Neo, han är en superhjälte. Och en superhjälte kan man hylla utan problem, även i MTV. För det andra så är det skillnad mellan demokrater och republikaner. En republikan kan aldrig bli så god som en demokrat kan bli. Med det inte sagt att alla demokrater framställs som fläckfria världsförbättrare, ett antal har ju gått åt i media genom åren. Men den gode demokraten, han står högt högt över den godaste republikanen. De är liksom onda de där, inte sant? Med sina abortförbud och dödsstraff.

 

För det tredje, kom jag på, så är en övertygande majoritet av konstnärer, musiker, artister, skådespelare osv demokrater. Jag tror inte jag någonsin har sett en populär artist öppet gå ut och stödja en republikansk presidentkandidat. Jag kan ha fel, researchen är skral (Charlton Heston och mer då?), men motbevisa mig gärna. Se bara vad som hände med Sarah Palin som försökte använda låt efter låt i sin kampanj men ingen av artisterna ville förknippas med henne. Obama däremot, han hade nog kunnat väcka Elvis till liv, frågat om det var okej att använda Suspcious Minds, lägga ner honom i graven igen och komma undan med det.

 

 

Det är väldigt lätt att leka med några enkla tankar för att belysa exakt hur sjukt det här är. Ta George W Bush som exempel. Tänk dig Madonna gå runt med hans porträtt på sin klänning utan att det är ironi. Tänk dig att Jay-Z uppmanar tusentals ungdomar att skrika "Congrats Bush!". Tänk dig att U2 avslutar sin tårdrypande version av "One" med att peka på en gigantisk bild föreställande Bush den yngre. Eller ta hem skiten till Sverige för all del. Det är Grammysgala och Petter hojtar "YO Reinfeldt, du är mannen!", Annika Norlin tar emot sitt pris med Göran Hägglund på sin T-shirt. Håkan Hellström väver snyggt in sin vurm för Maud Olofsson i texten till "Kär i en ängel". Det skulle onekligen kännas rätt malplacerat och väcka mycket ont blod.

  

Exakt hur det kan vara som det är vet jag inte, jag skulle nog behöva bo i USA ett antal år för att komma åt detta skrymsle i det amerikanska psyket. Och det stannar förstås inte där, hela världen verkar tycka att det är helt okej att stötta Obama på ett sätt som hade lett till karriärkollaps om det var valfri republikan som råkade spela rollen som Frälsaren (vilket, som vi redan har konstaterat, aldrig kommer att ske). Icke desto mindre står det väldigt tydligt att demokratiska presidenter i allmänhet, och Obama i synnerhet, hyllas på ett sätt som inte står frireligiösa fanatiker långt efter. Personligen finner jag det osmakligt och väldigt otäckt.

 

All form av fanatism är sjuk och potentiellt farlig, oavsett om det är Barack Obama eller Hitler som är föremålet för oemotsagd avgudan. Masspykosen är total, kidsen slänger sina Che Guevara t-shirts och köper Obama-tröjor istället. Men vad händer om det visar sig att Obama har en dold och aningen skum agenda? Vad händer om han inte är rakt igenom god, ärlig och rättvis? Ett stort antal människor kommer att stå med skägget i brevlådan, och det kan ju tyckas vara försmädligt nog. Men vad som är allvarligare är att Obama har fått frisedel att göra i princip vad fan som helst med sin makt. Inte för all framtid, men kanske tillräckligt länge för att ställa till med rätt mycket obehag.

 

Dold och dold förresten, man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att hitta åsikter och värderingar som kraftigt skulle förfula en frälsares vackra skrud. Ta det här med Irak t ex. Det är visserligen sant att Obama vill ta hem trupperna inom sexton månader, men det beror näppeligen på att han är Gandhi eller ens tycker lite synd om Irakierna. Nej, Obama har gjort bedömningen att trupperna behövs bättre i Afghanistan, där ondskans hemvist lär dväljas i bergen. Det är alltså ingen pacifist vi pratar om, det heliga kriget mot terrorism kommer att fortgå med oförminskad styrka. Att lämna Irak åt sitt öde kan faktiskt vara det mest inhumana alternativet i detta läge, anser många bedömare, eftersom lag och ordning till stor del fortfarande upprätthålls av de amerikanska trupperna (om man nu kan kalla privata företag trupper).

 

Sen har vi det här med dödsstraff. Hur var det nu, är han för eller emot? Han är för dödsstraff för våldtäkt på barn, sådan är vår frälsare. Det är alltså helt i sin ordning att döda psykiskt sjuka människor (för det anser jag att man är i allra högsta grad om man våldtar barn). En lite väl pragmatisk hållning i frågan för min smak, dessutom luktar det populism lång väg.

 

MTV lurar en hel generation ungdomar att tro på Obama som tyskarna trodde på Hitler på 30-talet, dvs helt förbehållslöst och utan kritisk debatt. För detta borde de ställas till svars. Du kanske tycker att jag överreagerar, jag anklagas ofta för det, men jag stämmer hellre i bäcken än betraktar förödelsen efteråt. Ingen politiker, allra minst en med sådan enorm makt som USA:s president, bör betraktas som en frälsare. Det går aldrig väl, detta har historien lärt oss gång efter gång. Så låt oss inte göra om det misstaget, låt oss börja bli åtminstone en aning kritiska i vår hållning till Barack Obama innan propagandan går för långt.

32 Kommentarer

Vi har en amerikansk och en tysk snickare hemma hos oss nu, de bygger ny veranda. Man skulle kunna tro att jag har regisserat denna föreställning men det är faktiskt en ren slump att ondskans axelmakt och the land of the free har förenats i ett verandabygge på vår tomt. Jag menar, vem hade kunnat tro det när huset byggdes 1940? Eftersom jag är föräldraledig och vädret visade sig från sin bästa sida bestämde jag mig för att inspektera bygget efter lunch. Jag hamnade tämligen omgående i samspråk med amerikanen som visade sig vara en synnerligen trevlig man i 50-årsåldern (tysken är också trevlig, riktigt mysig faktiskt, men det här ska nu inte handla om honom). Jag älskar att prata med amerikaner, det ger mig en chans att slipa på sköna oneliners som "How's you're hammer hangin'" (speciellt användbar i samtal med snickare). Dessutom är de ofta otroligt pratsamma och sådär helylle bredtrevliga, och denne man var inget undantag. Han pratade gärna om back in the days då han försörjde sig som musiker. "We used to work the clubs in Ohio, played for beer and stuff" sa han, och i mina tankar förflyttades jag omgående till en rökig bar i 70-talets USA. Tydligen hade tysken skvallrat om att jag också spelar gitarr, så vi blev stående där ett tag och pratade musik. När kallpratet började ebba ut kunde jag förstås inte låta bli att styra in samtalet på det amerikanska valet. Hur ofta har man en amerikan i trädgården på valdagen liksom? Och som så ofta är fallet med amerikaner var han inte ett dugg blyg att vädra sina politiska åsikter, vilket jag finner enbart befriande. Här följer ett sammandrag av det jag lyckades snappa upp. "The minute the UN gave us a no-go and we carried on anyway, we became criminals" (om kriget i Irak) "When Obama takes office in January, he's gonna spend the next four years cleaning up after Bush" "It doesn't really matter who wins, it's still a crisis and no president's gonna change that" Sen pratade vi vidare en stund om Irak, eftersom jag fann det särskilt intressant att höra en riktig amerikans syn på kriget. Jag påstod att det kanske blir svårt för Obama att ta hem trupperna av ekonomiska skäl, eftersom Irak är arbetsplats för en jäkla massa amrisar. De flesta tillhörande privata företag som sysslar med "säkerhet" men även logistik runt trupperna som måste ha mat och logi, bilarna servade och skjortorna strukna. Vi pratar hundratusentals människor, vad händer när de kommer hem till ett USA som redan har massarbetslöshet? "You're right, war is business" sa han, snickaren, "maybe they're never coming home, maybe they're just moving on to another war?". Det kändes som att ett fint samförstånd började växa mellan oss där vi stod i den bleka höstsolen, lutade mot skelettet av vad som ska bli vår nya veranda. Vi småskämtade, verkade överens om det mesta (som att discon förstörde allting och att Bush har ställt till en massa jävelskap) och jag kände mig helt övertygad om att det var en demokrat jag stod och pratade med. Inte för att det spelar jättestor roll, men man vill ju ändå tro att ens tentakler fortfarande har känsel i spröten. Då tittade amerikanen upp från sina skor, som han stått och glott på ett tag, och sa sen "By the way, I'm a republican, but I guess you've already figured that out". "Actually" sa jag, "I had you picked for a democrat, with your views on the war and Bush". "Well there you go" sa han och slog ut armarna från bröstet, "at this stage I guess everybody just wants Bush to get the hell out of there". "Like the last election in Sweden" sa jag, "with ordförande Persson". "What?" sa han, och jag förstod på hans ansiktsuttryck att han inte bodde i Sverige hösten 2006. "Nothing" sa jag, "it's a long story". Sen sa jag hejdå, satte mina barn i vagnen och gick på långpromenad i krisens Sverige. Han var republikan alltså, tänkte jag när jag kommit runt hörnet. Det var fan.

4 Kommentarer

Om det är någonting amerikanska komiker är bra på, och svenska komiker urusla på, så är det politisk satir. Just nu t ex vimlar etern av klockrena Sarah Palin-imitationer från den lysande Tina Fey (Saturday Night Live), och genom historien har samtliga presidenter, vice presidenter och andra högt uppsatta politiker alltid fått sina fiskar varma. Vare sig det är Letterman, Jay Leno, Conan O’Brien eller Jon Stewart som levererar skämten så finns där en skön respektlöshet inför landets makthavare, de tvålas helt enkelt dit ordentligt. I denna skara är förstås Jon Stewart den främste, eftersom han bygger hela sin identitet som komiker på att häckla politiker. MEN VAR ÄR DEN SVENSKA POLITISKA SATIREN?! Jag menar hallå.. man får ju för fan gå tillbaka ända till Helt Apropå-gänget på 80-talet för att hitta en svensk motsvarighet. Och även om detta gäng knappast var de vassaste knivarna i lådan så VÅGADE de ändå sätta två sockerbitar i käften och imitera Birgitta Dahl. Det är ju fasen helt makalöst modigt med dagens mått mätt. Och jag säger inte att våra komiker skämtar om fel saker, folk får väl skämta om vad fan de vill, men det saknas något, och att det är så säger något om vårt samhälle idag. Den rädsla för att stöta sig med politiker som dagens så kallade komiker visar upp är nämligen inte bara osmaklig, den är rentav farlig. Ett samhälle (nu kommer det) behöver komiker som vågar stöta sig med politiker, och politikerna själva behöver det faktiskt också. Vänta, jag ska förklara det där. Ett samhälle utan politisk satir riskerar att hamna i ett tillstånd av överdriven respekt för makthavare, och detta är ett mycket farligt tillstånd. Utan denna granskande lupp som letar upp och vänder på smutsig byk, samt gör humor av det, är risken uppenbar att vi inte ser, eller ännu värre, ser men inte vågar reagera på, maktmissbruk, korruption och annat märkligt som dessa människor kan tänkas göra sig skyldiga till. Och jodå, jag vet att vi har samhällsgranskande journalister så det räcker men humorn, mina vänner, den spelar en nyckelroll för vår förmåga att se och ta till oss budskapet. Samhällsgranskande journalistik och engagerade bloggar är skitbra, jag dissar inte dessa instanser för en sekund, men jag tror på allvar att komikerna når många människor som aldrig har hört talas om Blogge Bloggelito och tycker att Janne Josefsson är en påfrestande figur som omedelbart zappas bort. Visst är det politics light, men det är fan så mycket bättre än ingenting, och det kan i bästa fall vara en väg in i något slags politiskt medvetande för väldigt många människor. Prime time politisk satir är en bristvara vars frånvaro i förlängningen kan åsamka landet Sverige större skada än regeringen Reinfeldt själv. Och varför behöver politikerna satiren då, menar jag? Jo, av samma anledning som ovan men från andra sidan myntet. Den granskningen som komikerna står för i USA, och den breda publik som de når, är alldeles utmärkta känselspröt i myllan för politikerna. Det kallas feedback för i h-e, och jag är alldeles övertygad om att våra politiker lider dagligen av för dålig feedback. På så sätt är komikerna bryggan mellan politikerna och den skara samhällsmedborgare som är allra minst politiskt engagerade, dvs samma skara samhällsmedborgare som oftast avgör valen. Dessutom borde det kunna resultera i en extra tankevända hos våra kära politiker lite då och då om de vet att det sitter en knivskarp jävel med bra sändningstid där ute som kommer att hugga på allt som rör sig.

Men vänta nu, säger du, finns det verkligen ingen komiker där ute som ger sig på politiker? Inte på teve, nej nej, inte en chans. Men, envisas du, Parlamentet då? Nej, säger jag, Parlamentet är skådespelarövningar inför publik (se vilken duktig skååådis jag är som kan improviseeeera så här)  som lyckas med konststycket att aldrig nudda vid den svenska politiska agendan. Men Betnér då, fortsätter du, HAN är väl ändå politisk? Jo, förvisso, han spottar och sparkar och svär men sällan uppåt tyvärr. Dessutom har även han en tendens att ge sig på företeelser snarare än personer, och det är personliga påhopp jag vill ha.

Men innan mörkret lägrar sig helt och hållet över din horisont ska jag tända ett litet ljus åt dig. Jo ser du, det finns ett gäng som gör ett jävla bra jobb, faktiskt, men vet du var de sitter nånstans då? PÅ RADIONS P1! Jodå, Public Service heter programmet som sänds varje söndag 09.04 till 11.00 och häcklar politiker så det står härliga till. Träffsäkert och påläst, precis som det ska vara. Kände du till det programmet? Nej, tro fan det. Vem lyssnar på P1 en söndagsmorgon liksom. Så min första uppmaning går ut till cheferna på SVT: ge detta radioprogram en bra sändningstid, och gör det nu! De kan väl sitta där och sända radio i teve om de inte kommer på något annat koncept, det verkar ju vara populärt nu för tiden. Min andra uppmaning går ut till Kristian Luuk: gå tillbaka till att härma Letterman, men gör det fullt ut den här gången. Våga häckla Reinfeldt istället för att dansa med honom i det där töntiga och skittråkiga videoprogrammet du har nu. Verkställ!

12 Kommentarer