Det är några veckor före valborg. Via en mycket komplicerad ordergång i flera led ska det inhandlas sprit. Pengar byter ägare med löfte om att drickat ska finnas tillgängligt i god tid innan den stora dagen. Sedan går det några veckor. Ingenting hörs. Årets stora helg svävar i något slags dunkelt limbo.
Det blir en fin kväll. Vädret är vackert och himlen klar. Dimmorna har skingrats - spriten är levererad. Allt detta bådar gott inför kvällen.
Dagen innan satt jag på ungdomsfiket vid skolan och ritade. Bilden föreställde en ung man som kräktes våldsamt efter för mycket alkohol. Ungdomsledaren slängde en blick på bilden och kommenterade nedlåtande: “Moget”. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog hållit med. Så jag ryckte bara på axlarna, utan insikt om att bilden var en vision av mig själv lite mer än ett dygn senare.
Men nu är det äntligen Valborg och jag har nyss fyllt sjutton år. Jag går gatan upp mot Tonys villa. Planen för kvällen är först en förfest hemma hos honom, och att vi sedan ska ta bussen till en plats i närheten där djungeltelegrafen angivit att det riktiga öset ska vara.
Tony bor bara två hus upp, men tomterna är stora och husen ligger glest. På avstånd hörs basen. Tony bygger egna överdimensionerade högtalare, amatörmässigt utförda, men trycket är det inget fel på. Han har egen ytterdörr och nu står den på vid gavel och människor är på väg in och ut ur huset. Tonys styvmor sitter och trycker i sitt rum, hon har ingen kontroll över situationen. Festen har redan tagit över villan.
Men det vet jag ingenting om då jag går genom tvättstugan, förbi bastun och in i Tonys sovrum. Cigarettröken ligger tung, och italodiscon pumpar. Det är folk överallt. Jag hälsar och slår mig ned i en brun läderfåtölj.
Efter en stund kommer Olof in genom dörren. Mannen vi alla väntat på: leverantören! Han öppnar sin väska och jag tar med darrande händer emot min påse.
Här ska vi nu pausa en sekund. Man bör ha i åtanke att detta utspelade sig under en tid då Sverige ännu inte förlorat sin sista oskuld. Lördagsöppet på systemet var en utopi. Alkoholreklam i dagspressen var lika osannolikt som om kungen skulle marschera omkring på lejonbacken iförd nazistuniform, och EU med sina närmast astronomiska införselkvoter hette EG och var något diffust som pågick någon annanstans.
Således var min erfarenhet av alkohol något knapphändig. Jag hade förstås druckit ett par folköl, kanske tullat lite på morsans hemkörda plommonvin - vilket var en så vidrig substans att det så här med facit i hand framstår som närmast desperat att dricka, vilket det förstås också var. Därtill hade jag gjort en och annan häxa på samma ovetande förälders Lord Calvert och Vermouth (alltså morsan, märkte du aldrig att whiskeyn smakade mer och mer vatten?)
Men två saker mindes jag. Att jag under språkresan på Gibraltar druckit en grön mintlikör, Crème de Menthe, och att jag fått smaka Skåne Akvavit vid middagsbordet någon enstaka gång. Endast detta kan förklara den förmodligen helt unika kombination av sprit som snart skulle ha mig i sitt våld.
Efter att jag fått min godispåse så kan kvällen och natten delas in i ett antal hållplatser. Tiden däremellan består av ett töcken, ett icketillstånd utan vare sig minnen eller känslor.
Minnesbild 1:
Min hand som sluter sig kring halsen på flaskan med Crème de Menthe, och det karaktäristiska ljudet då kapsylen skruvas upp. Jag dricker direkt ur buteljen.
Minnesbild 2:
Min hand som skruvar upp korken på flaskan med Skåne Akvavit. Mintlikören har gått ned utan problem, och det gick rätt fort också. Jag befinner mig i det lyckliga tillstånd som kallas salongsberusning; ett i detta fall mycket skenbart tillstånd, för strax ska det åtföljas av tidernas brakfylla och därpå - förhoppningsvis - min livstids mest vidriga bakfylla.
Minnesbild 3:
Jag blir släpad genom ett hus och kräks under tiden.
Minnesbild 4:
Jag ligger på rygg i min kompis Johans säng. En person i någon slags reflexväst tittar ned på mig. Personen säger: “Det verkar ok. Låt honom inte somna bara. Somnar han så får ni åka in!”
Därpå minns jag hur Johans pappa tittar ned på mig. Han har ett snällt ansikte. Jag försöker resa mig upp men blir nedbrottad i sängen, och får då något slags utbrott. Sedan blir det svart igen.
Minnesbild 5:
Farsan som ruskar mig, och orden “Matte! Matte! Du får inte somna. Matte!”
Jag är världens tröttaste människa, och det som pågår är tortyr. Jag kan tänka mig att det är sådant de pysslade med på Guantánamobasen. Detta fortgick större delen av natten, och jag skulle kunna ha erkänt vad som helst för att få sluta ögonen en stund.
Minnesbild 6:
Jag, naken på ett badrumsgolv med en filt som knapphändigt skyler kroppen, med huvudet djupt begravt i vattenklosettens inre. Jag ägnar mig åt att krampkräkas. Det är ett tillstånd då man har fått ur sig allt gift men kroppen inte riktigt har fattat galoppen. Så man fortsätter kräkas men spyr bara galla.
De följande tre dagarna låg jag till sängs med den mest monstruösa huvudvärk jag någonsin haft. Under tiden fick jag höra historien om hur mina vänner, som de små fega as de var, släpat mig ned till allmänningens lekplats, och där lämnat mig i en sandlåda. De ville inte riskera att missa festen genom att ta mig hem. Istället rekryterade de en förbipasserande tjej att gå och larma någon i grannskapet, vilket hon också gjorde. Närmare bestämt Johans föräldrar, som råkade vara hemma den kvällen. Tjejens historia gick i korthet ut på att hon hittat mig i sandlådan av en slump, men under lite press fick berättelsen så många luckor att den inte var särskilt svår att nysta upp. På så vis fick jag ett kvitto på vad tolv års vänskap betydde för de som kallade sig mina bästa vänner.
Tvärtemot vad man kan tro så vill jag faktiskt unna alla nyfikna tonåringar en sådan här dödsfylla. Det var där jag lärde mig min gräns, och jag fick också insikt i vilka som var mina riktiga vänner (eller åtminstone vilka som inte var det). Därtill drack jag inte en droppe på ett helt år - jag kunde faktiskt spontankräkas bara jag tänkte på mintlikör.
Det var förstås en dyrköpt erfarenhet. Jag hade lika gärna kunnat dö, och halva uppsättningen hjärnceller blev säkert utplånade denna tidiga vårkväll, men jag har i alla fall aldrig spytt av fylla sedan dess. Och jag har lärt mig ett och annat om vänskap.
