Det är snart sommar. Himlen har fått en djupare färg på kvällarna. Solen är på väg ned och himlen glöder över sjön. Jens står i vardagsrummet med armarna korsade över bröstet. Han stirrar ut genom fönstret, och hör inte när mamma kommer in i rummet. När hon lägger armarna om honom bakifrån rycker han till och blir först stel som en pinne. Sedan slappnar han av och det känns som om han ska dö, men greppet runt honom hårdnar. Han vill gråta, men det kommer inga tårar.

Dagen då det hände var Jens på hockeyträning efter plugget. Han brukade vara vid rinken tre eftermiddagar i veckan. Jens är anfallare och en av de bästa i laget. Nu har han inte spelat på flera veckor. Och om han inte hade tränat just den där eftermiddagen så kanske det inte hade hänt. Om han kunde vridan tillbaka klockan, så skulle de sitta vid matbordet, och Jens skulle ägna all uppmärksamhet åt sin lillebror. De skulle se en film ihop, och sedan skulle de gå och lägga sig och prata hela natten. Jens skulle berätta om hockeyn och om Tove som brukade hänga vid rinken på kvällarna. Han skulle berätta om den där gången i skolan när de släppte en vattenballong på hemkunskapsläraren från andra våningen.
Jens vet att hans bror skulle älska såna historier. Hans bror skulle förresten ha älskat att bara få vara med sin storebror. Han beundrade Jens. Men Jens brydde sig inte om honom. Fast de delade sovrum, så pratade de knappt med varandra. Jens såg honom tvärs över rummet, lite tystare och tunnare för varje dag. Men allt han kunde tänka på då, var att han ville ha ett eget rum. Att han var för stor för att dela rum med lillbrorsan.
Nu när han ligger på kvällarna och tittar på den tomma sängen, så skulle han kunna göra vad som helst för att få se sin bror igen.

Jens vet att lillbrorsan inte hade det lätt. Och han vet också att han enkelt hade kunnat göra något - Jens var både större och starkare, men han föraktade den svaghet som brodern var inlindad i. Han var så jävla vek. Han sa aldrig ifrån och han steg åt sidan när det blev bråk. Men så fick han alltid stryk också, till och med tjejerna gav sig på honom. Jens ville inte bli förknippad med det, ville inte bli smittad av sin brors menlöshet. Hans bror var undfallenhet och rädsla, sådant som rovdjur luktar sig till. Och Jens såg hellre bort när de gav sig på honom.

När han kom hem från ishallen den där kvällen så var det tomt och tyst i lägenheten. Det var konstigt, för hans bror brukade vara hemma. Kvällarna flöt alltid på i samma mönster; Jens kom hem från träningen och värmde middagen som mamma ställt i kylskåpet, och de åt tillsammans, under tystnad eller framför teven. Sedan gick Jens upp och spelade gitarr, och brodern såg på TV eller gjorde sina läxor. Den här kvällen åt Jens själv, och sedan somnade han framför teven och vaknade sent på kvällen när mamma kom hem.
Polisen och hemvärnet gick skallgång nästa dag. Det dröjde till morgonen därpå innan de hittade honom. Jens minns bara sin mammas jämrande rop från den dagen.

Nu kan han inte sova. Klockan på nattduksbordet tickar allt högre. Genom det öppna fönstret hörs nattfåglarnas rop. Gardinerna vajar fram och tillbaka.
Efter en stund går Jens och lägger sig i den andra sängen. Det finns kvar en svag doft av lillebror i lakanen. Jens tänker att när den försvunnit så är hans bror borta för alltid. Han drar in lukten och känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. De tror att han inte vet detaljerna, men han läser tidningarna som alla andra. Jens vet allt, och det spelar ingen roll att han försöker tänka på annat, för vetskapen om detaljerna fyller honom med en sådan gränslös skam och vånda att det äter upp honom.

Senare drömmer Jens om rinken. Men det är inte Tove som hänger på räcket, det är Jonathan. Han ler sitt blyga och osäkra leende, och Jens åker fram och lägger armen om honom och säger till de andra: “Det här är min lillebrorsa. Rör ni honom så dör ni.”

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jonathan rör sig sakta från rum till rum. Luften i lägenheten står stilla. Mellan de vinklade persiennerna skiner solstrålar från en av de första vårdagarna. I ljuset syns dammkorn, som stjärnor i ett universum. Jonathan går in i vardagsrummet och sätter sig i den svarta skinnsoffan. Han sitter där en stund, och sedan stiger han upp och börjar gå från rum till rum igen.

Det är vår, och luften är klar och solen har börjat värma. Det spretiga gula gräset på allmänningen bortanför villakvarteren har börjat skifta i grönt. Efter ängen kommer sjön, och bortom sjön kommer världen. Runt Jonathans hals hänger ett smutsigt, vitt tygband med en nyckel. När mamma jobbar ska han kunna vara hemma själv. Jonathan har ätit mellanmål, och nu går han längs en grusväg, förbi en åker och en övergiven tennisbana.

En bit bort syns ett gult tegelhus utan fönster, det är ett reningsverk. Förra året klättrade Jonathan upp på taket längs stupröret, han hade sett en lucka i takplåten och ville veta vad som fanns där inne. Men när han kom upp på taket frös han till is. Det kändes mycket högre upp än det såg ut från marken, och Jonathan vågade inte titta ned. Han blev skräckslagen när han tänkte tanken på att ligga med magen över kanten och treva med fötterna efter stupröret. Det slutade med att han satt på taket och grät och ropade på hjälp. Efter en stund kom en gubbe från stugbyn i närheten. Han gick efter en stege, och under tiden samlades det skrattande barn nedanför. Jonathan skämdes över sina tårar. Det skulle han få anledning att återkomma till, för ryktet om händelsen spreds snabbt i området.

På avstånd ser Jonathan tre pojkar som kommer gående på vägen. Han känner inte igen dem. Det ser ut som om de har en livlig diskussion med varandra. Jonathan vill helst gå åt sidan, in i skogen, men tänker att det kanske kommer se konstigt ut. Han vill inte ha ett nytt rykte som tar vid där det gamla har börjat blekna. Så han fortsätter. När de går förbi varandra tittar Jonathan ned i marken. Pojkarna är tysta. Efter ett par meter hörs en röst:
“Hördu, stanna. Kom hit en stund!”
Jonathan fortsätter gå. Han känner hur ett kallt spjut skjuter iväg från skrevet och upp i magen. Benen förvandlas till gelé.
“Hallå, jag snackar med dig!”
Jonathan vänder sig om och ser spelat förvånad ut. Vem, jag? Han står stilla, tvekar. Det känns inte bra.
“Hör du dåligt? Kom hit, sa jag!”
Det är den längste av dem som kommenderar. Han har ljust hår och ser hård och självsäker ut. Till vänster står en tjock pojke och till höger en med svart hår. Den tjocke ser snällare ut, han har smilgropar och fräknar. Den svarthårige kan inte Jonathan läsa alls. Han börjar tveksamt röra sig mot dem.

“Vi ska bara snacka lite”, säger den långe. Jonathan är tyst, han vill helst av allt springa därifrån.
“Vad gör du här? Var ska du nånstans?”
“Ingenstans”, säger Jonathan. “Jag är bara ute och går.” Han hör själv hur vek och rädd han låter.
“Ingenstans”, härmar den långe pipigt, och de andra skrattar.
“Ska du träffa någon? Din kille kanske? För du är bög, eller hur? Ska ni ut i skogen och böga lite?”
De skrattar. Jonathan vet inte vad han ska säga.
“Fan, jag HATAR bögar!”, säger den långe och plötsligt blixtrar det till. Jonathan förstår först inte vad som hände. Han blinkar och sedan känner han att det gör ont i ansiktet.
“Snyggt”, flinar den svarthårige.

Jonathan torkar blodblandat snor från näsan. Han stirrar, först på handen, och sedan från den ena till den andra.
“Vad fan glor du på?” säger pojken med svart hår.
“Vad ska vi göra med han?” undrar den tjocka. Det blir några sekunders tystnad.
“Vi ska binda han”, säger den långe. “Fixa rep.” Den tjocka killen nickar och går iväg.

Jonathan står som fastfrusen. Han skulle kunna springa, men han vågar inte. Han är krass nog att förstå att om han inte hinner undan så kommer det bara bli värre. Så han står kvar, som en rädd hund. Pojken med svart hår flinar, och sedan gör han en lång harkling och spottar Jonathan rakt i ansiktet. Jonathan känner hur den sega loskan rinner ned för kinden och hur det svider under ögonlocken. Sedan svämmar tårarna över.
De skrattar.
“Jävla bög, lipar som en tjej!”
Den långe slår honom igen, i magen, och Jonathan viker sig dubbel. Då blir han omkullknuffad. Sedan hörs ett rop, det är den tjocke som är tillbaka.
“Det fanns nät kvar borta vid tennisbanorna.”
“Bra. Vänd på han!”

När de vänder honom på mage så sprattlar Jonathan till. Han lyckas ta sig ur den svarthåriges grepp, kommer på fötter och gör en ansats att fly, men ledaren är snabbt där och sparkar undan hans ben. Jonathan dunsar i marken igen, den här gången så hårt att han tappar andan. Han ligger på sidan och hulkar, och de rullar runt honom och bänder upp armarna bakom ryggen. Jonathan kvider till, men är för svag för att göra motstånd. Pojken som bestämmer sätter ett knä i ryggen på honom och drar upp hans huvud bakåt, i håret. Den låga rösten i hans öra är lugn: “Din fega lilla bögjävel. Gör du om det där så dör du.” Jonathan blir livrädd, han har hört den sortens iskalla röst förut.

Jonathan ligger på mage i dammet med händerna hårt bundna bakom ryggen och kinden mot en vass sten. Han vågar inte rör sig. Pojkarna står en bit ifrån, de diskuterar lågmält och ibland tittar de bort mot honom. Sedan verkar de ha kommit överens, för den svarthårige kommer tillbaka och drar upp honom på fötter.
“Vi ska bara gå lite. Om du håller dig lugn så släpper vi dig sen.”
“Ni kan få pengar… “, säger Jonathan med darrig röst. Istället för svar får han en hård knuff i ryggen.
“Bind för ögonen”, säger den långe.

Det är svårt att hålla balansen med ögonbindel och händerna bakom ryggen. Jonathan går försiktigt och försöker känna efter var han sätter fötterna. Då och då får han en knuff så han stapplar framåt. Ledaren går i täten och de två andra bakom honom. Pojkarna är tysta. De viker av från grusvägen och in på en stig. Ljudet förändras, blir liksom tätare. Fåglarnas sång hörs närmare - de är i en skog. Efter en stund blir marken sank och våt, gräset börjar forma sig till stora runda tuvor. De är på väg mot vattnet. Jonathan känner på ljudet och luften att de är ute ur skogen. Han försöker lista ut var de är, men det är omöjligt.
“Okej”, hörs ledarens röst. “Sätt fast honom vid trädet”.

När ögonbindeln tas av känner Jonathan igen sig. Han har själv varit här flera gånger. Det är som en hemlig ö vid vattnet, med en smal förbindelse till land. För att komma dit måste man gå en bit genom skogen och över allmänningen. Det är ett ställe som ingen egentligen passerar. När Jonathan tänker på det så blir han ännu räddare.

Pojkarna sätter sig ned på ett par stenbumlingar. Den långe tar upp ett paket cigaretter, de tänder varsin och börjar sedan prata om allt möjligt. Om tjejer, någon lärare de tycker illa om, vad som ska hända på sommarlovet. De verkar helt ha glömt bort Jonathan som står fastbunden vid trädet. Luften har blivit svalare, det kommer en kall bris från sjön. Den täta vassen prasslar och frasar.

“Alltså …” säger Jonathan plötsligt. Hans röst spricker. “Alltså … jag har pengar. Ni kan få pengar …”
Pojkarna tystnar och alla tittar på honom.
“Det var ett jävla tjat om pengar”, säger den svarthårige. “Tycker du vi ser fattiga ut? Va?”
Jonathan försöker rycka på axlarna. “Nä”.
“Håll då din jävla käft stängd.”
Den långe flinar. Det uppstår en stunds tankfull tystnad. Sedan säger den svarthårige:
“Jag såg en film en gång där de knäckte kulorna på en kille med en nötknäckare. Nån som har en nötknäckare på sig?” De skrattar. “Ingen?”
“Jag har en tändare”, säger ledaren. Och han tittar på Jonathan med ett leende som får honom att bli alldeles yr av skräck.

“Nej, nej, nej…” gnäller Jonathan medan de drar av honom byxor och kalsonger. Tårarna rinner ned för kinderna.
“Nej, sluta!”
“Var fan är den?”, ropar den långe. “Det var den minsta jag sett, vilket jävla skämt!”
Pojkarna skrattar.
“Snälla … jag har pengar, ni kan få allt!”
“Lugn, det kommer inte märkas någon skillnad!” säger den långe. Den tjocke och den svarthårige tjuter av skratt, men han som bestämmer står bara och tittar på Jonathan med ett kallt och obehagligt leende.
“Håll i hans ben”, säger han sedan och tar fram tändaren. Jonathan, som förstår att det är allvar, börjar kränga vilt, sparka och skrika. Den långe ger honom först en hård örfil, och lägger sedan sin hand över Jonathans mun och stirrar honom vilt i ögonen. “Håll käften, annars petar jag ut ögonen på dig. Håll käften!” Sedan slår han Jonathan i magen så hårt att Jonathan först nästan kräks, och sedan kissar på sig. Det blir tyst. Jonathan hänger med huvudet och snyftar högljutt. Det rinner snor från näsan, han har blodsmak i munnen.
“Fyfan vad äckligt! Jävla pisshora!” Det är den långe igen. De andra skrattar inte längre. Jonathan vågar inte titta upp, vågar inte röra sig. Han törs knappt andas.

“Jag mår fan illa av den där bögjäveln”, säger den tjocke. “Vi drar.”
“Äh, kom ingen nu, det blir kul!”
“Jag måste sticka hem, det är mat snart. Vi lämnar han.”
“Men stick du då, vi klarar oss.”
Det blir tyst en liten stund. Från sjön hörs sjöfåglarnas rop. Någonstans i fjärran knattrar en motorcykel.
“Hur är det nu bögarna gör?” säger den långe plötsligt. “I arslet va?”
När Jonathan lyfter på huvudet så står den långe framför honom med en pinne.

Den tjocka killen går iväg från ön. Först lugnt, men när han är utom synhåll på kärret och hör Jonathans förtvivlade skrik så börjar han rusa. Han snubblar på grästuvorna, faller handlöst i dyn, reser på sig igen och springer allt vad han kan mot skogen. När han kommer ut på grusvägen slår hjärtat vilt i bröstkorgen och han känner hur tårarna brinner i ögonen. Han stannar där, står helt stilla en stund.
Vinden blåser i gräset. Skriken från ön har tystnat. För en sekund känns det nästan som vanligt. Som i går eller som i morgon. Som om ingenting hade hänt.

Klockan är strax efter midnatt. Jag sitter ute i en förort söder om Stockholm och vakar vid en monitor på en vårdinrättning. En förort som under den senaste tiden uppmärksammats i diverse riksmedia på grund av de påstått ökade oroligheterna - vilka tidigare i somras kulminerade i två attentat mot näringsidkare i centrum. Enligt det lokala skvallret rör det sig om en konflikt mellan släktingar som spårat ur.

Polisen påstår att gäng härjar och säger sig nu vilja bli mer synliga på gatorna. Gott så. När jag härom kvällen gick från tunnelbanan funderade jag över om ungarna, som hängde utanför godisaffären i sällskap av en golden retriever, utgör kärnan i något av gänget. Eller kanske fyllbultarna som ockuperar uteserveringen vid den kvarvarande pizzerian – den som inte eldhärjades vid ett av attentaten – och filosoferar över vad som hände med deras gamla hak.

Jag jobbar natt här ute i hodden och det råder ett sövande lugn om kvällarna. Ibland hör jag hur ungarna sparkar boll nere på planen tills klockan slagit sent. Det händer att de svär och för liv och blir osams, som ungar gör när de leker. Och en gång hade vi faktiskt ett inbrottsförsök – en tidig morgon när jag satt i soffan försökte en överförfriskad tonåring rycka upp altandörren. När jag överraskade honom och frågade vad han ville sprang han därifrån. Men vi snackar undantag - vanligtvis är det filbunke.

Trots det säger en av mina kolleger, som bor här ute, att hon ibland känner sig orolig när hon går hem sent om kvällen. Det gjorde hon aldrig tidigare.

Jag blickar upp mot trevåningshusen i tegel som omger vår enplansbyggnad. Det hade kunnat vara vilken förort som helst längst tunnelbanans gröna linje – Kärrtorp, Blackeberg eller Rågsved. Hagsätra ligger sked med den sistnämnda. Bara tio minuters gångväg. Det är därifrån stöket har flyttat, säger polisen.

Nog finns det tillräckligt med social dissonans här ute för att kåta upp en hel Gringoredaktion, men det är inte genom ett allmänt rövarliv det märks. Det är i historierna och levnadsödena. I de små och stora händelser som hänger samman i en märklig väv där trådarna korsar varandra till synes slumpvis men ändå bildar mönster. Lillgrabben som hängde på vår gård förra sommaren och tiggde frukt när han blev hungrig. Pappa låste honom ute under dagarna medan han arbetade. Grabben var kanske sju år. Eller den lokala langare som började med att kränga smuggelcigaretter till mattanterna i grundskolan och härom morgonen avslutade sin karriär med sönderskjutna knäskålar ute på torget. Det blev en TT-notis.

Jag går ut på verandan och insuper den svala sommarnatten. Det ligger en tunn dimma över gården. En ensam syrsa spelar i gräset. Annars tystnad. Inte ett enda fönster lyser från husen runtomkring. Rökte jag hade det varit ett utmärkt tillfälle för en cigarett. Och utsikten att bli överfallen av en blodtörstig vampyr känns större än att bli vittne till ”det ökade gängvåldet”.

Det var en hård smäll. Jag kände att huden sprack och jag föll huvudstupa ned på den grusade gången. Det forsade varmt blod över min nacke. Jag stönade, spottade och lyfte mig sakta upp på knä. Deras hånande skratt ekade genom parken. Jag fruktade nästa smäll men de måste ha trott att jag var satt ur spel. De fortsatte att skratta och upprepade att jag skulle langa över plånboken. Jag kom upp på fötter och vände mig om. Den största killen höll i en glänsande fjäderbatong vilken han måste ha slagit mig i nacken med.
Jag hade underskattat dem. Jag vände mig bara om och forsatte gå när de krävde mig på mina pengar. Jag såg aldrig tillhygget och jag såg aldrig slaget.

Nu var jag riktigt rädd. Hela huvudet pulserade av smärta och blodet slutade inte rinna ner för mina axlar. Jag hade ingen plånbok på mig så jag grävde i min innerficka efter lösa sedlar. Han började skrika och vifta med batongen. Slaget kom. Jag lyckades undvika det med ett snabbt steg åt sidan och möta hans arm med min. I nästa ögonblick vred jag min kropp mot honom med alla min kraft och min armbåge träffade honom rakt över näsan. En skur av blod sprejades ur hans näsa över mitt ansikte och min ljusa skjorta. Jag vred batongen ur hans hand och i ett långt beslutsamt steg var jag framme vid nästa skitstövel. Jag stampade på hans knä och lät batongen falla över hans kropp. Jag kunde höra hur hans nyckelben gick av med en ljudlig smäll och han gav i från sig ett gällt utdraget skrik. Den tredje killen frös för ett ögonblick innan han la benen på ryggen och sprang iväg. Jag vrålade efter honom och kastade batongen som inte ens var i närheten av att träffa honom.
Jag försökte springa, men linkade mest, ut till motorvägen. Inga bilar stannade. De gasade snarare när de såg mig nedblodad och maniskt viftande med armarna. Till slut stannade en polisbil och de försökte stoppa blodflödet från nacken. Osammanhängande förklarade jag vad som hänt. När ambulansen anlänt begav sig poliserna in i parken. Jag fick senare höra att rånarna inte var kvar och någon batong kunde poliserna inte hitta.
Jag fick sju stygn nacken vilket resulterade i ärret som ständigt påminner mig om den skrämmande upplevelsen vid Kolerakyrkogården.

Nej. Så gick det egentligen inte till när jag fick mitt ärr. I verkligheten fick jag det när jag i femårsåldern bråkade med min storasyster och hon slängde mig in i en fönsterbräda. Det kan vara ett av mina första minnen. Inte just smällen i huvudet. Utan mina föräldrars hysteri när de försökte stoppa blodet som sprutade som en liten fontän ur mitt bakhuvud och den förvirrade bilfärden till sjukhuset.

Men när någon kvinna stryker sin hand över min nacke och frågar hur jag fick mitt ärr berättar jag historien om hur jag blev överfallen av tre rånare och oskadliggjorde dem. Det känns lite sexigare än att det var ett vanligt syskonbråk som märkte mig för livet och gav mig ett ärr jag alltid kommer få förklara för folk som undrar.

Om det fungerar? Om tjejer går igång på min historia?

Näe…

När jag var i yngre tonåren fastnade jag i videovåldets förlovade land. Min bästa kompis Ola hade kommit över filmerna Cobra och Commando, som enligt uppgift blivit totalförbjudna av den svenska filmcensuren. Detta var givetvis den största behållningen. Instängda i hans mammas kvalmiga lägenhet satt vi med neddragna persienner och såg de där usla skitfilmerna filmerna säkert tjugo gånger. Kvaliteten var förstås värdelös - när det gäller analoga duplikat blir tjugonde kopian knappast exakt efter förlagan, man får vara glad om man ser någonting annat än en rullande bild med rödblått flimmer. Detta hindrade oss emellertid inte från att tycka att Sly Stallone till ett svajigt soundtrack av åttiotalets sämsta rock var det hårdaste sedan… tja… betong.

Sen kom Staffan Hildebrandt med sin skamlösa reklamfilm för Televerket som misslyckades totalt med sitt syfte och istället fostrade en hel generation att gå ut på gator och torg och sparka på varandra. Och i kölvattnet kom kampsportsvågen. Den hade väl i och för sig redan börjat ett par år tidigare med Karate Kid, men jag inbillar mig att det var först med Stockholmsnatt som hoppsparkarna fick sitt ordentliga uppsving. Plötsligt var man skolans ballaste kille om man hade mjukisbyxor, sa “det är lunch” och kunde gå ner i spagat.

Jag började med jiujitsu, vilket förstås var så tråkigt så att klockorna stannade. Jag tror det var en kompromiss från mina föräldrar som läst i dagspressen om det hemska videovåldet.
I en källare under tidningskvarteret i Marieberg övade man en dag i veckan enligt Durewall-systemet, en vansinnigt tråkig defensiv svensk mellanmjölksvariant. Åtminstone för en tonåring som helst ville lära sig - givetvis i rent självförsvarssyfte - att sparka i huvudhöjd. Det jag minns mest från denna korta parantes är en slibbig instruktör som uteslutande ville visa de aktuella greppen på en storbystad blondin.

Sedan måste min envetna kampanj givit resultat, för jag fick till slut börja med karate. Jag lyckades hitta en dojo som gav ett seriöst intryck. Det var förstås också en kompromiss, jag hade ju helst velat träna något tuffare som till exempel taekwondo, men det var det förstås inte tal om.
Jag köpte den obligatoriska dräkten och märket med den lilla knutna handen, samt det vita bälte som skulle visa alla vilken gröngöling man var.
Instruktören var en dåre från Australien med psykopatblick och en kropp som förmedlade att han var gjord av granit. Han hade förmodligen haft en tuff uppväxt, för han log aldrig och hade en besynnerlig förkärlek för kropps- och gruppbestraffningar.
Jag hann ta gult bälte innan jag gav upp, de där förbannade katorna gav mig grått hår av leda. Det fanns förstås någonting vettigt i de ständiga upprepningarna, för än idag sitter en del av rörelserna trots att jag inte gjort dem på tjugo år. Men det är förstås högst tveksamt om jag skulle ha någon nytta av en koreograferad dans i skarpt läge.

Sista anhalten i min karriär som våldsman blev på boxningsklubben Balder vid S:t Eriksplan. Vi var ett par stycken från plugget som gick dit på en introduktion. Det var en mörk svettluktande lokal, jag minns den som en grotta, men mitt minne kan förstås vara fördunklat av den behandling som väntade.
Med ansträngd andhämtning och blodsmak i munnen hörde jag som i en dimma instruktionerna matas fram; ner på golvet, trettio armhävningar, femtio situps, kom igen nu, upp och hoppa, höga knän, ner på golvet, trettio armhävningar..!
Uppvärmningen varade hur länge som helst, jag minns inte ens om det blev något annat för min del. Jag var urlakad som en våt trasa, det var det hårdaste träningspass jag någonsin varit med om.
Det var säkert också syftet, att skilja agnarna från vetet. Och jag var bara ett litet tunt fröskal med ett osunt intresse för tjuvrökning, knappast nästa mästare i flugvikt. Kanske var det lika bra, min stora näsa hade förmodligen varit lite för eftertraktad att få bryta av på mitten.

Det är lika bra att inse att kampsportens informella spärrar fungerade, jag blev utspottad bakvägen. Jag var varken fysiskt fit eller tillräckligt disciplinerad för de kunskaper som förmedlades i dess svettimpregnerade lokaler. Allra minst hade jag det tålamod som krävs för att lära sig något till fulländning. Men händelsen gav mig i allafall respekt för boxare. Det räcker ju med att titta på en boxningsmatch för att man ska förstå vilken hård sport det är. Och när man ser ett par boxarbusar som står och frustar i ringen så kan man fundera på om det inte är väldigt bra självförsvar också. Där de tornar upp sig mot varandra som två höghus på kollisionskurs så får jag en känsla av att en välriktad karatespark INTE vore ett tillräckligt hinder.
Om inte annat så är ju stryk något som en boxare lärt sig att ta. Jag skulle inte ha något emot att se min gamla karatetränare inkastad i boxningsringen. Det är ju en sak att slå småungar med en bambupinne när sparkarna är för låga, och något helt annat att se en stenhård röd handske komma farande lite för snabbt i riktning mot näsan.

Jag övergav iallafall drömmarna om en själ i vis asiatisk balans och en vältränad kropp redo att motstå alla de bekymmer man som tonåring utsätts för. Jag fick i stället hålla till godo med det jag är naturligt bra på: att springa jävligt fort.

Nu glömmer vi världen för en stund, detta är en egotripp. Nu ska jag göra upp med det här en gång för alla. Tala om var jag står, hur jag ser på jämställdhet och könsroller. Häng med!

Det finns män som tycker att det är manligt att någon gång då och då, när situationen kräver det, slå en annan man på käften. Män som anser sig vara biologiskt predestinerade att försvara grottan med sina nävar, att det hör till mansrollen. Ni är många där ute, jag vet för jag känner ett antal av er. Jag har inga större problem med er, jag är en tolerant människa. Men det ni behöver förstå är att jag inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli, en av er. Det här betyder inte att vi inte kan vara vänner, det går alldeles utmärkt för oss att komma överens trots detta glapp i uppfattningen om hur en man ska vara. Men för att det ska fungera krävs respekt och förståelse. Jag måste ha överseende med ert beteende och inte kalla er neandertalare, ni måste ha överseende med mitt beteende och inte kalla mig fjolla/bög/mes/kyckling.. you name it, I’ve heard it.

Jag tror på verbala lösningar, samtidigt som jag vet att jag har en våldsam och destruktiv kraft inom mig. Om mina tankar alltid hade omvandlats till handling hade jag varit massmördare vid det här laget, men som tur är börjar inte synden vid tanken för en ateist som jag. Jag försöker motarbeta denna destruktiva kraft varje dag, och jag hoppas att du med nävarna gör samma sak. Jag hoppas att du bara har lyckats lite sämre med din föresats än jag gjort. Tyvärr vet jag nog att du ser den som en naturlig del av ditt biologiska väsen, att du därför inte kämpar som jag gör, och där vill jag säga att jag är besviken på dig.

När jag blev mobbad i mellanstadiet gick jag inte till gymmet och pumpade upp mina muskler, jag såg till att bli rapp i käften istället. Det säger en del om mig, att jag redan då valde den vägen. Vem som helst kan bli muskulös, det är bara att träna. Jag hade en kompis som var ännu smalare än jag var, han hette Kenneth. Han valde den andra vägen, med ryssfemmor och skivstänger. I gymnasiet hade han blivit stor utav bara h-e, såg ut som en klassisk michelingubbe, och somliga respekterade honom för detta. Jag däremot förlorade en kompis, vi gick olika vägar. Jag respekterar hans val, de var jävligt elaka på honom och jag antar att han fick sin revansch när han kom tillbaka med sina jättemuskler, men jag önskar att det aldrig skulle behöva bli så. Han är förstörd idag, fet och trasig. Kanske hade han blivit det ändå, hans farsa var ju alkis och gav honom inte de bästa förutsättningar att lyckas här i livet. Jag hade det lättare på det sättet. Min farsa var schysst, alltså blev jag schysst. Kan det vara så enkelt?

Det finns kvinnor som vill att män ska vara manliga på det där konservativa sättet. Med det menar jag i stort sett samma roll som beskrivs här ovan, mannen som försvarar grottan med sina nävar. Dessa kvinnor känner sig trygga med den typen av man vid sin sida, trygga som bevakade små kaninungar i små hål i marken. Jag tror inte tryggheten i första hand handlar om mannens förmåga att agera livvakt åt den svaga kvinnan, jag tror istället det handlar om trygghet i rollen. Den konservativa kvinnan är per definition förändringsobenägen och behöver heller inte förändra sig så länge hon håller sig till män som ställer upp på det spelet. Män som höhö-ar, män som grillar, män som tvättar bilen, män som tar till nävarna när det behövs. Kort sagt, mannen så som han förväntades se ut och agera för ungefär hundra år sedan, eller tusen år sedan (ta bort bilen bara).

Jag kan respektera dessa kvinnor, men jag säger ”kan” för det sitter rätt hårt åt. Om de har valt det själv, sure fine. Jag är inte den typen av jämställdhetsivrare som vill slå något hårt i huvudet på Ann-Kristin från Bengtsfors för att väcka henne ur slummern. Om hon vill leva konservativt med snickarglädje och grottman så tänker jag inte lägga mig i. Problemet är bara, och det vet ni också, att bakom dessa fasader av Tomtebolycka lurar många tragedier. Mannen med nävarna har en viss benägenhet att även använda nävarna mot sin egen kvinna, och sådana män är lägre stående varelser än myggorna de dödar med den där elektriska fräsgrejen de köpt på Rusta. Små världar rämnar snabbare än stora, och dessa mäns världar är så små så små. Fyra väggar har de satt upp, och allt utanför är antingen tjafs, bögerier eller överklassfasoner. När detta sker, att mannen spöar sin egen kvinna (jag hoppas du förstår att jag även innefattar psykisk terror i begreppet spöar), då har den konservativa mansrollen blivit ett gigantiskt problem. Vi har det problemet i Sverige, så vad ska vi göra åt det? Håll den tanken vid liv, jag kommer tillbaka till den.

Det finns andra kvinnor som funnit det för gott att kämpa för sin sak med näbbar och klor. Vi kallar dem feminister och, när de kämpar ännu hårdare, militanta feminister. Jag har av naturliga skäl svårt att sympatisera med människor som påstår att jag är ett djur bara för att jag är man, samtidigt som jag inte kan blunda för statistiken hur hårt jag än försöker. Det är bevisat, utom all rimlig tvivel, att vi män har en kapacitet och benägenhet till våld och destruktivitet som ni kvinnor inte är i närheten av. Så ni har rätt, även om ni uttrycker det på ett medvetet provokativt och tillspetsat sätt. Jag är ett djur, inte just nu och just här, men ge mig rätt (fel) förutsättningar så kan även jag hamna i statistiken. Jag vet att den här inställningen skiljer mig från de allra flesta män jag pratat med. När jag säger att alla män kan våldta, kan våldta, men att de flesta låter bli, blir många förbannade på mig. Men min uppfattning i ämnet står fast.

Ibland leker jag med tanken att jag skulle vara kvinna. Många män gör det, och i grupp med öldrickande på menyn påstår vi då att vi skulle leka med våra bröst hela dagarna. På en mer allvarlig not ställer jag mig själv frågan om jag skulle kunna vara militant feminist om jag var kvinna, och svaret är nog fan ja. Jag är idealist och en passionerad sådan, visst fan finns det rätt grogrund i den här kroppen för lite feministiskt initiativ i den hårdare skolan. Så hur jag än vrider och vänder på det här kan jag inte såga människor som kämpar för sin sak. Med samma logik med vilken världen har romantiserat Che Guevara och gjort honom till poster boy för frihetskamp borde den också kunna skapa motsvarande feministikon färdig för T-shirttryck. Men man känner liksom djupt in i märgen att det är mycket lång tid kvar innan detta blir verklighet. So you go girls, jag stödjer er sak men inte samtliga formuleringar.

Jag uppfostrar både en dotter och flera söner, och visst fan finns det skillnader men, och lyssna nu, likheterna är större. Det här med manligt och kvinnligt, jag ger inte mycket för sånt dravel. För inte så länge sedan bevistade jag en föreläsning där en mycket välrenommerad psykiatriker pratade om vad hon kallade människokunskap. Halvvägs in i föreställningen kom hon in på manligt och kvinnligt beteende, och påstod följande: ”En studie visar att kvinnors puls går upp när de slutar jobbet och åker hem, medan mäns puls går ner.” Där har vi mätbara fakta, så över till slutsatsen: ”Sådana är vi kvinnor”, sa psykiatrikern, ”vi ser hemmet som en plats för arbete medan männen ser hemmet som en plats för avkoppling och rekreation”. Jag väntade febrilt på att någon av åhörarna skulle slå hål på denna idioti, men jag väntade förgäves. Till slut fick jag, som så ofta, ta till orda själv. Jag förklarade, lugnt och sansat, att när jag var ensamstående förälder till två små gossar så gick min puls fan inte ner när jag åkte hem från jobbet, den gick upp utav bara h-e. Detta för att jag visste vad som väntade mig; hämta på dagis, handla, laga mat, städa, få dem i säng, plocka undan alla miljoner saker som ungarna släpat fram och så vidare och så vidare. ”Betyder detta” frågade jag, ”att jag är kvinna, eller kan pulsens frekvens möjligen ha allt att göra med vilken livssituation jag befinner mig i och ingenting att göra med vilket kön jag råkar tillhöra?” Kvinnan, den välrenommerade psykiatrikern, stirrade på mig tyst i flera sekunder innan hon sa: ”Ja, okej då, det har med könsroller att göra”. Nej snälla du, det har att göra med vilken verklighet man befinner sig i.

Hennes forskning, eller snarare hennes slutsats, utgår ifrån kärnfamiljperspektivet. Om det där kallas genusforskning så är det ingenjörskonst när jag bygger Duplo med yngste sonen. Att dra horribla slutsatser utifrån korrekt data är en konst som jag är säker på att redan de gamla grekerna bemästrade, jag kallar det dålig vetenskap. I det här fallet handlar det om vad man vill fokusera på; skillnaderna eller likheterna. De som vill fokusera på skillnaderna kallar sig biologister. Biologisten skulle t ex utan tvekan svälja psykiatrikerns slutsats att pulsökningen hos kvinnan har en biologisk orsak, svamla något om grottor och eldar och lämna församlingen och sitt eget intellekt i kompakt mörker. Dessa människor driver en linje som jag inte förstår. Om vi har som mål att närma oss varandra och förstå varandra, varför ska vi då hela tiden belysa skillnaderna? De finns där, jag ifrågasätter inte det, men varför inte fokusera på likheterna istället? Utifrån mina egna erfarenheter kan jag t ex påstå att små flickor gräver i sina skrev fan så mycket mer än små pojkar, trodde du att det var sant innan du läste det här? Vakna upp och se dig omkring, världen förändras. Vi lever inte längre i kärnfamiljer där bara mamma är hemma med barnen och pappa bara jobbar, all genusforskning vars slutsatser utgår ifrån detta perspektiv bör skrotas. Tanter med jätteutbildning som försöker slå dessa blå dunster i våra ögon bör också skrotas. Gör upp med era fördomar, människor är så mycket mer komplexa än ni tror. Vi är många som vill ha full jämställdhet mellan könen, och med det menar jag en respekt och ett värde som helt baseras på människan och hennes kompetens och egenskaper och som utelämnar könet (och grottor om man får önska det också).

Det handlar också om den enda rätta vägen framåt, d v s att endast genom att tillförskaffa oss mer information och kunskap kan vi nå målet. Den vägen gäller för jämställdhet, rättvisa och demokrati. De inkrökta männens små världar måste vidgas, murarna måste rivas och vi måste förstå att de har byggt sina murar på grund av rädsla. Rädsla för att inte duga någonting till i den nya moderna världen, rädsla för att man inte har något att erbjuda om de traditionella könsrollerna monteras ned. Vem är jag utan mina nävar och mina cementerade åsikter om fruntimmer, undrar Conny i Laholm, och jag säger att du är människa precis som alla andra. Deal with it, det är 2008 nu. Sen kan du tala om för din neandertalkvinna att det är nya tider nu, ni ska inte spela det där spelet längre. Tala om för henne att du vill vara en hel människa, börja där.

Den rätta vägen är också den långsamma vägen. Tyvärr är det så. Orättvisor föder ilska och till och med hat, och tålamod är inte dessa känslors bästa vän. Därför får vi bevittna väpnade konflikter i världen, därför uppstår motståndsrörelser som vill skynda på utvecklingen med alla till buds stående medel. Jag tror på fullaste allvar att vi då och då behöver kickstarta utvecklingen, få den att hacka framåt rejält när politikerna tillsammans med övriga makthavare (läs näringslivet) har hällt sirap i systemet. Jag tror att nu är en sådan tidpunkt, eftersom siffrorna tyder på att utvecklingen håller på att stanna av. Pappor tar ut färre föräldradagar, styrelserummen befolkas fortfarande av en och annan väldigt ensam kvinna, löneutjämningen går inte i önskad takt. Här kommer politikerna in, de måste kickstarta systemet nu. Tvinga fram förändring, stifta lagar, använda alla till buds stående medel. Tyvärr har vi fel regering för det, men det är en annan debatt. Här kommer också du och jag in. Du och jag, vi borde ställa oss en fråga och fundera ordentligt på svaret: vilken värld vill vi egentligen leva i?

Det skulle vara mycket intressant för mig att höra dina åsikter om det här. Tycker du att jag är ute och cyklar? Vad håller du med om, vad håller du inte med om? Låt oss slå nya rekord, låt oss fortsätta den här debatten i kommentarsfälten. Jag litar på er, sätt igång och tyck!

Jag är en sån där föga spännande typ som i veckorna lydigt går mellan jobbet och hemmet. Väl hemma gör jag inget särskilt. Lagar lite mat, sträcker ut armen efter whiskeyflaskan men drar skamset tillbaka den igen för det är ju bara tisdag. Jag spelar lite spel, plöjer några bloggar, våndas över att livet tycks vara en sträcka mellan vaggan och graven med ett gapande tomrum emellan.

I denna miserabla version av vad som skulle kunna kallas ett liv saknas sannerligen spänningsmoment. Så vad ska man göra om man är typen utan initiativförmåga eller andra intressanta personlighetsdrag som gör vardagslivet mer spännande?

Tja, man får helt enkelt titta på våldsfilm. För en person som i verkliga livet ogärna befinner sig i den våldsammes uppmärksamhetsradie kan lite hittepåvåld paradoxalt nog vara väldigt välgörande. Det finns ju få saker som är så renande som en bra pangpang-rulle. Personligen har jag en favorit i sammanhanget: dubbelpistolsättningen. En rulle där hjälten använder två pistoler på en gång blir sällan tråkig - med Matrix som det givna undantaget.

Equilibrium (2002)
Ladda ner / köp

Jag hade inte hört talas om den här filmen när jag såg den första gången. Jag vet inte ens om den gått upp på bio i Sverige.
Equilibrium är iallafall tjusig scifi-action med hög damage per second, åtminstone i filmens senare del. Lite fjantig story som går ut på att vi befinner oss i en dystopisk framtidsvärld där staten - Tetragrammaton - har förbjudit subversiva begrepp som konst och känslor. Medborgarna tvingas att ta sin dagliga dos psykofarma som nollställer sinnet så inga otäcka känslor sipprar fram.

I denna obehagliga Reinfeldt-värld far elitsoldaten John Preston (Christian Bale) fram som ett yrväder i sin nit att trycka ned alla former av uppror - det finns trots allt en liten klick som kämpar mot statens förtryck (lite som FRA-motståndarna idag). Men en dag tar inte Preston sin medicin, och får för första gången uppleva känslor. Detta känns så bra att han inser att han måste förgöra Tetragrammaton. Insikten omsätts till verklighet via den vid det här laget klassiska dubbelpistolsättningen, det vill säga en picka i varje hand, ett stort antal patroner samt ett par mycket hårda nävar. Ett riktigt lyckopiller.

The Crow (1994)
Ladda ner/ Köp

Dyster film som förmodligen inte undgått någon född före 1980. Filmen handlar om den spenslige Eric Draven (Brandon Lee, kanske mest känd för att han dog under mystiska omständigheter i samband med att filmen spelades in) som tillsammans med sin fästmö blir mördad. Ett år efter mordet blir han återuppväckt av en korp och inleder en blodig odyssé för att hämnas på sina banemän.

I sina nya form har Eric fått en svart läderdräkt med matchande sminkning, vilket bör göra filmen högaktuell för landets emokids, trots att premiären var för fjorton år sedan.
I den här filmen råder pangpangfilmens fulländning: en actionhjälte som hämnas en oförätt (som tittaren kan identifiera sig med) genom en orgie i blod och förstörelse. En bitterljuv kombination som gör filmen till en fest!

Rise of the footsoldier (2007)
Ladda ner / Köp

Rise of the footsoldier handlar om huliganpsykopaten Carlton Leach som börjar sin karrirär som läktarmarodör, avancerar till dörrvakt och slår sig där ihop med allehanda elaka typer. Sedan är inte steget långt till den organiserade brottsligheten. Till skillnad från de slicka gansterfigurer man ser i amerikanska filmer så har vi att göra med lönnfeta, galna engelsmän med många extra kilon bakom smockorna.

Snygg kaosfilmning, men inte så mycket vapen utan mer kaskader av råa käftsmällar, skallningar, utslagna tänder, kroppsskador och blod som skvätter ur munnar. Inget för den kräsmagade, faktum är att våldet är för realistiskt - det blir lite äckligt och den där känslan av välbefinnande inför knivskarpt och elegant våld uteblir.

Det är rufft, tufft, skitigt och sjaskigt, det är kriminella tjockisar i träningsoverall som sniffar kokain. Dessutom är det precis såna här vidriga människor som man hatar i verkligheten och eftersom de är lika osympatiska i filmen så knäpper man inte direkt av teven med någon lyckokänsla i kroppen. Men gillar man utslagna tänder så är det ett givet val. Och snyggt är det!

Pusher (1996)
Ladda ner / Köp

Dansk diskbänksrealism om knarklangaren Frank som via en misslyckad knarkaffär snart blir ett villebråd för den lokala juggekranen Milo som han lånat pengar av. Nu gäller det att snabbt skaka ihop stålarna som han är skyldig. Enligt pundarlogiken borde väl det enklaste sättet vara att göra en ny affär med lånat knark…

Filmen är ingen direkt orgie i våld men det vilar något över filmen som får den att vilja explodera. Återigen smyger sig den där vaga känslan av tomhet fram, man inser vilket beklämmande tråkigt liv man lever! Det är dessutom en ganska skön dialog, utan att bli utstuderat Tarantinotjafsig.

Jag vet att klippet är helt obegripligt. Det är danskarnas fel, de kan ju inte snacka så man begriper.

Pusher III (2007)
Ladda ner / Köp

Nu är perspektivet det omvända. Frank är borta och jugoslaven Milo från första filmen är i blickfånget. Det är dags för knarkaffärer igen, men naturligtvis går allt åt pipan och blir invecklat och komplicerat, vilket på kriminellas kännetecknande vis leder vidare till våld och omoraliska handlingar. Inte minst tack vare att den iskalla torpeden Radovan (genialt spelad av Slavko Labovic) är tillbaka, nu som ärlig knegare på restaurangen han gick och drömde om i ettan. Klockers, som Alex Schulman brukar säga.

Last man standing (1996)
Ladda ner / Köp

Den här filmen kanske jag inte skulle rekommendera på ett forum fyllt av filmfantaster, men eftersom det bara är ni här så kör jag på. Det är en remake av Akira Kurosawas Yojimbo, som jag har för mig att jag somnade när jag såg. (Asiatisk film har aldrig tilltalat mig i någon större utsträckning - med få undantag. De har för många märkliga dramaturgiska grepp där man som Hollywoodindoktrinerad västerlänning har svårt att hänga med, de kan liksom inte hålla spänningen igång. Visst, filmerna är snygga och börjar alltid bra, men sedan händer något och det blir alltid pannkaka av allt, lite som en roman av Stephen King.)

Nå. Bruce Willis spelar John Smith, en bilburen revolverman på vift ute i öknen. Han råkar hamna i den lilla byn Jericho som blivit något av en spökstad sedan två rivaliserande gäng skrämt bort vanligt hederligt folk. John ser en chans att spela på båda sidorna, vilket resulterar i en hel del död.

Bruce Willis har aldrig varit någon favorit hos mig, men som den publikfriare han är kommer han med ett ess i skjortärmen - dubbelpistolsättningen! Jippi!

Sådärja. Nu har du ett par timmars tidsfördriv, innan jakten på en meningsfull tillvaro kan fortsätta.