16 Kommentarer

När jag i slutet av maj 2000 klev på det kneg som skulle ta mig genom sommaren hade jag redan en utarbetad plan. Eller plan, det var väl i sanningens namn mer av en lös tanke, en vag strategi för hur jag skulle förhålla mig till de människor jag skulle komma att tillbringa några månader med. När jag första morgonen klev ut i korridoren på Huddingehäktets restriktionsavdelning och drog frukostvagnen från cell till cell hade jag redan blivit varnad av mina nya kolleger. - De kommer försöka köra med dig. Märker de att du är helt grön kommer de köra över dig totalt. Det bästa är om du bara försöker låtsas som om du gör det här varje dag, som om du kommit upp från en av de andra avdelningarna. Jag nickade och lade mig till med en uttråkad min. Låste upp den första celldörren och tog ett steg tillbaka bakom frukostvagnen. En luggsliten orakad man med dålig tandhygien och axellångt tunt hår som såg ut att sitta fast i en enda tova högt upp på hjässan kom ut i korridoren, klädd i häktets blå byxor och t-shirt. - Tjena. Syster har sagt att det är okej att jag tar några extra påsar socker. Det är väl okej va? sa han. - Eh, ja. Har syster sagt det så är det väl okej, sa jag. En äldre kollega som stod en bit bort i korridoren för att hålla ett öga på att allt gick rätt till bara skakade på huvudet när jag låst celldörren. - Det var ju bara några påsar socker, sa jag. - Det börjar med några påsar socker. I morgon kommer han fråga dig om han inte kan få en extra ostbit också. So fucking what, tänkte jag. Vill någon som tillbringar hela dagarna inlåst på ett häkte och förmodligen inte ens vet hur länge han ska sitta ha en extra ostbit så tänker inte jag vara den som förvägrar honom den. I min plan ingick att jag skulle hålla mig ”neutral” sommaren igenom. Jag skulle inte umgås för mycket med de andra plitarna och dras med i någon form av människoförakt och jag skulle inte intressera mig för vad de som satt där hade gjort. Jag skulle bemöta dem som vem som helst. När jag öppnade nästa dörr steg Tony Olsson ut. Utanför varje cell fans en liten hållare med en lapp där det stod personuppgifter om den som befann satt i cellen. Bland annat stod det vilket brott personen satt häktad för. För att hålla min linje struntade jag kategoriskt att läsa på de där lapparna. Jag ville inte skapa mig några förutfattade meningar och dessutom var de flesta som satt där ännu inte dömda för de brott de var misstänkta för. Det höll i några dagar. Kanske hela första veckan. Ganska snart upptäckte jag att jag på något halvt omedvetet sätt hade börjat dela in internerna i olika grupper. Alla som jag upplevde som trevliga tänkte jag mig inte hade begått något grövre brott eller om det rörde sig om något grovt så var det kanske rån eller något gängrelaterat. Medan de jag uppfattade som dryga och otrevliga måste vara mördarna och våldtäktsmännen. Det gjorde min arbetsdag enklare att tänka så. Jag kunde utan dåligt samvete vara kort mot de dryga och köra en mer vänskaplig ton mot de trevliga. Det var en intern som jag kom särskilt bra överens med. Vi var jämnåriga men han hade redan fru och flera barn. Han berättade att han från och till livnärt sig som hantverkare men att han för det mesta försörjde sig genom brott. Han visade bilder på sina ungar och drog underhållande historier där han bjöd starkt på sig själv. Han var en person som var lätt att tycka om. - Du, Ärlemalm, vet du vad din nyfunna polare som du ser ut att ha så trevligt tillsammans med har gjort? Frågade en kollega som suttit och iakttagit en av våra konversationer i korridoren från kontrollrummet. - Nej, och det intresserar mig inte, sa jag. - Han och hans fem polare, varav två till också sitter här, våldtog en tolvårig flicka upprepade gånger under ett års tid, sa min kollega. - Flickan får nu bo på hemlig ort på grund av hotbilden inför rättegången, fortsatte han. Din polare där ute har till och med fått kärleksbrev från henne. Han våldtog henne och lät sina vänner göra samma sak. Hon berättade inte får någon eftersom hon var kär i honom. Det hela uppdagades när hennes pappa hittade hennes dagbok. Han såg nöjd ut när han lade märke till hur hårt kraften av hans ord träffade. Jag svarade inte utan gick ut och satte mig i soffan i personalrummet och bläddrade planlöst i en tidning medan tankarna for omkring i huvudet. En månad senare satt jag med på rättegången, som vakt, och hörde en av männens solbrända och permanentade advokat tala om den tolvåriga flickan som ”lättfotad”. Mannen och hans vänner menade ju att det var tolvåringen som tagit initiativ till sex och att de bara ”ställt upp”. De var alla 20-30 år gamla. Några var sedan tidigare kriminellt belastade men överlag gav de ett rätt alldagligt intryck. Kanske lite omogna, som förväxta tonåringar, vilket knappast något ovanligt ens år 2000. De var grannen du hejar på i trappuppgången eller den där roliga kollegan på jobbet. Monster skapas med avstånd. Josef Fritzl – där har du det moderna monstret. Men Fritzl är undantaget. Monster är sällan bara monster. De är ofta goda fäder, bra kompisar och trevliga arbetskamrater. Det handlar om små avvikelser, det som gör en man till mördare eller våldtäktsman och en annan till hjälparbetare för Sida. Och ibland finns allt det där i samma person. Det är den världen vi lever i. Det är den verkligheten vi har att förhålla oss till. (Fortsätt gärna svara på frågorna i inlägget under. Vi uppskattar verkligen era svar)

11 Kommentarer

 

 

En kompis besökte nyligen en thailändsk massagestudio i Gävle. Han hade känt sig hängig ett tag och axlarna värkte från monotont arbete, en uppfriskande massage kunde kanske göra susen. Från det stora utbudet av massageskolor valde han mer eller mindre på måfå att prova den thailändska. Han hade hört att en äkta thailändsk massage kunde göra underverk för stela leder och ömma muskler, och underverk är alltid ett välkommet inslag i vardagen.

 

Behandlingen började precis som han hade förväntat sig. Han fick klä av sig till kalsongerna och ombads sedan att lägga sig på mage på en massagebänk. Massösen oljade in sina händer och skred till verket: en välgörande helkroppsmassage till priset av trehundra kronor var vad min kompis hade betalat för och det var precis vad han fick. När massagen började närma sig sitt slut, åtminstone såvitt han själv kunde bedöma, lade massösen plötsligt och utan förvarning sin hand på hans kalsonger. Med ett fast grepp runt hans penis frågade hon på knagglig engelska ”You want massage here too?” Totalt överrumplad som han var lyckades han enbart få ur sig något slags gutturalt läte, ett läte som massösen uppenbarligen tolkade som ett nej eftersom hon släppte greppet om familjepaketet och förklarade behandlingen som slutförd.

 

Min kompis berättade att hela händelsen kändes overklig, så pass overklig att han ett tag misstänkte att han i någon slags halvkoma hade drömt fram det hela. Men det hade faktiskt hänt, han var tvungen att inse det till slut. I sitt förvirrade tillstånd lyckades han ändå ta sig hem och började genast göra efterforskningar på nätet: hade han missat något här? Fanns det något outtalat men ändå självklart tecken som han hade missat, ett tecken som förklarade att viss thailändsk massage bara är vanlig massage medan annan thailändsk massage även innehåller erotiska inslag? Och i Gävle! Hur kan det finnas ett företag i Gävle, med F-skattesedel och hela balunsen, som erbjuder att runka av sina kunder?

 

Här kanske du vill invända att runka inte är samma sak som att massera, att syftena med dessa respektive aktiviteter skiljer sig åt. Och det kan man kanske hålla med om, fast å andra sidan hävdar jag att effekten blir i stort sett densamma: killen får stånd och blir sexuellt upphetsad. Skillnaden mellan syfte och effekt kan i detta fall mycket väl komma att bli det som lyfts fram i domstol som huvudbevis av massagestudions försvarsadvokat, men bara så du vet.. det håller inte i domstol.

 

Hans efterforskningar visade snart att själva oljan var nyckelordet som han hade missat. Utan olja ingen hand på skrevet, med olja så kan däremot detta förbluffande inslag tydligen dyka upp. Vid en egen googling hittade jag till exempel vissa resesajter som varnar kvinnor som ska åka till Thailand att inte ta en oljemassage om man inte är väldigt ”openminded”. En massagestudio i Stockholm känner sig tydligen nödgade att poängtera specifikt på sin hemsida att deras oljemassage inte innehåller några sexuella inslag, vilket förstås bevisar att det finns en hund begraven här. Eller rättare sagt, det finns en thailändsk tradition som bjuder att könsorgan ingår i konceptet "helkropp", vilket väl säkert varenda svensk vet vid det här laget eftersom så många reser till just Thailand och bekantar sig med den kulturella kontexten, men min kompis hade inte ens tänkt tanken. ”Ja det är mycket man ska hålla reda på” konstaterade jag lite lakoniskt efter min kompis berättelse, men frågan är förstås om man ska behöva hålla reda på sånt här.

 

Nästa tanke som infann sig i mitt huvud känns lite allvarligare: hur kan det komma sig att en massagestudio i Gävle, eller vilken svensk stad som helst, kan erbjuda dessa tjänster utan att bli avslöjade och ställda inför rätta? Det är ju faktiskt olagligt att sälja sexuella tjänster, oavsett om man tycker att gemene man borde känna till sanningen bakom oljemassage. Om man leker med tanken, vilket kanske några av er redan gör, att rollerna varit omvända, alltså en manlig massör som lägger handen på en kvinnas skrev och frågar ”You want massage here too?”, så har vi naturligtvis och helt i sin ordning ett sexuellt ofredande på polisens bord. Alltså ett klockrent avslöjande med rättsliga påföljder, åtminstone hoppas jag att det är vad som skulle hända. Men när män ”utsätts” för samma behandling kan det hela alltså fortgå i smyg. Ja helvete, jag kan nog faktiskt gå i god för att somliga män till och med skulle känna sig nöjda med sig själva om de hade varit med om det min kompis berättade. Detta eftersom de stoiskt lyckats stå emot frestelsen att svara ja på massösens fråga.

 

Vad denna historia berättar med all önskvärd tydlighet, åtminstone för mig, är att när män och kvinnor utsätts för vad som på papperet kan rubriceras lika så är det ändå så fantastiskt olika. Ja det är så pass olika att jag funderar över huruvida en man i realiteten ens kan utsättas för sexuellt ofredande. Åtminstone inte i den mening som är fallet när en kvinna utsätts för det. Förvåning, mild chock och kanske till och med kränkning är ord som jag vid lite eftertanke kan förknippa med min kompis historia, men knappast rädsla. En kvinna som lägger sin hand på mitt skrev utgör inget hot, jag behöver inte vara rädd för henne. En man kan däremot skrämma slag på vilket kvinna som helst genom att göra samma sak. Speciellt bakom en låst dörr i en massagestudio där hon aldrig förr har satt sin fot.

 

En man kan vandra ut från det där rummet med en fräck historia att berätta för sina polare, medan en kvinna, i värsta fall, vandrar ut från samma rum och är psykiskt skadad för en lång tid framöver. Och jodå, kära läsare, visst fattar jag att det finns undantag. Naturligtvis finns det män som i motsvarande situation skulle lida psykisk skada och kvinnor som bara kunde ruska av sig det hela och berätta om den lilla lustigheten för sina polare över en öl. Och det är ju som bekant många som vill lyfta fram undantagen i debatten, som vill hävda att män minsann också kan våldtas och ofredas och så vidare. Men med stöd av 95/5-regeln (95 procent av de som utsätts är kvinnor, och nu räknar jag ändå lågt) förklarar jag härmed att det är ren jävla bullshit att börja jiddra om undantagen i debatten om våldtäkt och sexuellt ofredande.

 

Så gör inte det, börja inte jiddra skit. Fokusera istället på bekräfta problemet och bli en del av lösningen. Jag är så evinnerligt trött på män som känner sig kränkta i den här debatten, som tar illa vid sig när någon pratar om kollektiv skuld och män som djur. Det är inte du som är kränkt, förstår du? Försök istället att tänka dig in i den kvinnans situation, hon som sa det där om djur. Försök sätta dig in i hur hon kände det, efter att år efter år ha sett misshandlade kvinnor passera revy, kvinnor misshandlade av män. Tänk dig att du sitter där och blir intervjuad i en TV-dokumentär och känslorna börjar rinna över. Själv har jag ett jävla temperament (vilket jag inte är speciellt stolt över), och när jag tänker mig in i den situationen så tänker jag mig den så här:

 

Jag känner hur hatet börjar välla upp inom mig. Jag tänker på alla idiotiska svin till män som har slagit dessa kvinnor, kvinnor som inte kan göra ett skit för att försvara sig. All denna tortyr, denna psykiska terror som männen utsatt dem för. Det börjar susa i mitt huvud, snart svartnar det. Jag känner att jag måste säga något, få det här ur mig. Det är för sent att stoppa känslorna nu, här kommer hela skiten på en gång och det får min kropp att skaka av hat. Jag lutar mig fram mot reportern, stirrar henne hårt i ögonen och säger "Jag skulle vilja rada upp de jävlarna och skjuta skallen av dem. Nej vänta, först skulle jag skada dem, skjuta sönder knäskålarna eller något, sen skulle de få krypa omkring i sitt eget blod och be om nåd.

 

 

Fotnot.

Jag inser att jag möjligen tappade tråden där, att det gick lite väl brutalt från massage till massmord, men bara så du vet, det var det där sista jag egentligen ville säga.

51 Kommentarer

Filmrecension: The Greatest Silence – Rape in Congo

"Hur många har ni våldtagit?" ”Sju”, svarar kamouflagehatten. ”Fem”, svarar munkjackan ”20”, svarar rödluvan. Alla soldaterna ser totalt oberörda ut när de svarar. Om en dokumentärfilms roll är att chocka, utbilda och få folk att göra något mer än att gråta en skvätt i tevesoffan – kan man lugnt säga dokumentärfilmaren Lisa F Jackson gjort sitt jobb med bravur. Historien hon berättar går omöjligt att vända ryggen. Helt ensam reste hon till det krigsplågade östra Kongo-Kinshasa för att rapportera om den vansinniga våldtäktsepidemi som utvecklats. Våldtäkter har alltid förekommit som ett vapen i krig – oavsett tidsålder, kultur, religion eller kontinent – men situationen i östra Kongo-Kinshasa liknar början på slutet för mänskligheten. Vi får möta offer, våldtäktsmän (soldater), FN-anställda, personal från diverse hjälporganisationer och lokala myndigheter. Väldigt många av de bilder och samtal som Lisa F Jackson – som själv blev utsatt för en gruppvåldtäkt i Washington 1976 där förövarna ännu går fria – visar i filmen går rakt in i märgen. Även om man, som jag, bitvis blundade under filmen (snart kommer du att förstå varför). Kriget i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) är den tragiska fortsättningen på folkmordet i Rwanda 1994. När utrotningsmördandet av tutsier, nästan en miljon föll offer, till slut upphörde var hämndbegäret enormt bland tutsierna och många hutsier var tvungna att fly både rättvisa och lynchmobbar. Den stora merparten (900 000) av hutsierna flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa (som då fortfarande kallades Zaire). Där tog hutsierna snabbt över de flyktingläger som fanns i östra delen av landet och förvandlade dem till hutsiska rebellbaser. Sedan dess har det varit krig i regionen (läs mer här om ni vill veta mera). Trots mängder av förhandlingar, hot och interventioner från grannländer har ingen lösning stått att finna. Konflikten har kallats Afrikas första världskrig på grund av alla nationer - Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan har skickat trupper - som varit inblandade. De fåtaliga fredsavtal som förhandlats fram genom åren har varit lika tåliga som smörpapper i en brasa. Till dags dato har över fem miljoner människor dött på grund av kriget (högtsa dödstalet i ett krig sedan Andra världskriget - snacket om aldrig mer bottnar mycket illa). Efter snart 15 år av apokalyps och hundratals år av Afrikas råaste kolonialstyre (till och med Tintin betedde sig om ett svin när han var i Kongo) har den mänskliga ondskan fått fritt utrymme att frodas. Liksom okunskapen, fattigdomen och stora multinationella företag med ljusskygg agenda. Värst drabbade, förutom de döda, är de hundratusentals kvinnor som våldtagits av soldater. Åldern spelar ingen roll – allt från tvååriga flickor till 80-åriga damer har skändats. Övergreppen har skett utan minsta blygsel eller skam. Våldtäkter anses naturliga och våldtäktsmännen är socialt accepterade. Våldtäkterna har varit mycket brutala och många kvinnor har blivit skadade, för evigt, både på utsidan och på insidan. Gruppvåldtäkter där även vapen använts för penetration – kulsprutemynningar, pistoler, knivar, spikar, långa halmstrån från kvastar… Tjafsade offrena emot för mycket har de mördats... För de offer som överlever väntar ett nästan lika grymt öde. Det flesta kan inte föda barn (om livmodern överlevt lemlästningen är det inte ovanligt med en graviditet som kan kopplas till våldtäkten), de smittas väldigt ofta av HIV och i stort sett alla blir utfrysta av familj och samhälle. Familjerna anser att de är smutsiga och det befintliga rättssystemet är både mycket litet och mycket korrumperat – chansen att förövarna ska straffas är minimal. Det finns en anställd i regionen som jobbar med sexualbrott mot kvinnor (med ett kontor lika stort som en flyttkartong). Skulle någon gripas, vilket mycket sällan händer, kostar det runt två tre dollar att köpa sig fri. FN då? Jo de är plats med 17 000 soldater – vilket är fler än någon annanstans. Men FN är lika korrumperat som Kongo-Kinshasas styre. (Precis alla personer jag talat med, vilket är många, som jobbat på eller i närheten av FN har berättat om den omfattande korruptionen.) FN:s kredibilitet i regionen är extra urholkad på grund av den stora sex- och pedofilskandal som avslöjades 2004. Då misstänktes 19 FN-anställda för utnyttjande av minderåriga sexuellt (läs mer om det mest graverande fallet här). Några av dem är dömda för brotten i dag men långt ifrån alla. Flera processer pågår men FN, tillsammans med regeringarna i länderna därifrån pedofilerna har sitt ursprung, har satt stora hyschhyschavdelningen i arbete. Fanns det inga droppar av Coco Chanel i detta hav av diarre? Jo, en lite droppe av det gamla vanliga faktiskt; Trots allt som hänt har många människor hopp och vill väl. De vill fortsätta att leva och kämpalusten lyser. Jag kan inte summera filmen – frågorna och tankarna poppar fortfarande. Vad ska vi ha för mål med vårt samhälle? Skola, omsorg och ekonomi - allt det där spelar stor roll. Men finns det egentligen inte en väldig vilja att hjälpa? Är det inte sådant här vi bryr oss om? Jesuskomplex? I varje fall lite? Alla är väl inte sorgrunkande hycklare? P.S. Tänk om USA, inklusive knähundar, kört ”Irakprojektet” i Kongo. Med målet att befria kvinnor från våldtäktsepidemin högst på agendan. Vad bra vi hade mått framför CNN med tacos och lådvin. Och Bush hade fått träffa sin Gud redan i porten. D.S. The Greatest Silence – Rape in Congo. Dokumentär. USA. 2008. 76 min. Svensk text. Visas på CANAL+ Drama 04.30 13/10, CANAL+ Drama 16.35 13/10 och CANAL+ First 16.25 15/10.

11 Kommentarer