Jag har nyligen blivit kallad för vuxenmobbare i en av kommentarerna till min pruttkonstpamflett. Som om det vore någon skillnad på mobbare och mobbare. Det tog en liten stund innan det sjönk in. Kanske är det sant, kanske beter jag mig som en mobbare i vagt skydd av den nästan-anonymitet som inlägg signerade utan efternamn skapar. Kanske jag gick onödigt hårt fram (nu vet jag ju förstås inte om föremålet i fråga tagit åt sig – dels har bloggen än så länge begränsad spridning och dels har jag förstått att min åsikt ändå saknar värde eftersom jag inte är professor i konstvetenskap). Men kanske är det ändå bättre att ge sig på företeelser än enstaka personer, hur mycket man än retar upp sig över dem. Etiketten lämnar nämligen en besk eftersmak. När jag var liten var jag också en tunnis, men levde ändå ett behagligt liv i strålglansen från storebror, vars (oförtjänta) rykte som kicker turligt nog smittade av sig på mig. Minns att åttiotalet var Stockholmsnattland. Var man onaturligt vig och kunde få in en hoppspark på en lampa två och en halv meter upp i en skolkorridor full med gapande elever, var man i princip en Kung Fu-mästare. Jag var därmed oantastlig. Detta innebar att jag levde ett hyfsat skyddat liv, säker för större och farligare personer omkring mig. Alla visste vem brorsan var, och det låg i deras högst personliga intresse att veta vilka som stod under hans beskydd. Detta gjorde att jag för det mesta klarade mig undan stryk från äldre. I sjuan var det en kille i nian som mot bättre vetande var på mig nästan varje rast. I början försökte jag bara fly undan, men till slut gick jag till brorsan och förklarade läget. Han åkte då från gymnasiet en dag, letade upp den här killen, tog med honom ut på skolgården och berättade vem som var hans lillebror, vad som skulle hända med killen om han fortsatte bråka med mig och tillade, i bästa mafiosostil, att han även fick som uppdrag att se till att ingen annan var på mig. Om någon så mycket som petade på mig skulle brorsan komma tillbaka och slå honom sönder och samman. Den här killen var huvudet längre och säkert starkare än min bror, men rykten och inbillningsförmåga är starka bundsförvanter till den som är kaxig och har gott självförtroende. Efter det blev det också mycket lugnt. Ett tag. Så småningom avtog nämligen brorsans inflytande över mitt väl och ve. Intresset också, kan man tänka. Han gick i gymnasium i stan och hans frånvaro från ön där vi växte upp gjorde att ryktet så småningom svalnade. Jag fick helt enkelt börja stå på egna ben, en situation jag inte riktigt var van vid. Jag satt hellre inne och läste än lirade fotboll eller spelade hockey. Jag var obekväm i fysiska sammanhang, och saknade i stort sett tävlingsinstinkt. Jag hade inga problem med kompisar, men det finns alltid de som är större, och i skolan råder som bekant djungelns lag. Har man inte muskler som avskräcker fysisk konfrontation, gäller det att hitta andra vägar. Antingen tar man sikte på att smälta in i tapeten, eller också får man skapa allianser. Hormonerna hade börjat spela och jag hade ingen lust att sitta och uggla i biblioteket längre. Tjejer var då som tjejer är nu, de dras till de killar som märks. Det gällde alltså att synas och att vara någon. Därför allierade jag mig med folk som var kaxigare och hårdare än jag själv - men priset var att anpassa sig efter spelreglerna. Och i det spelet ingick det som en oskriven regel att inte visa någon pardon mot de som var svaga, fula eller hade något annat lyte som man kunde racka ned på; ett överbett, ett medfött handikapp, en snaskig familjesituation. Det här var förstås ingen utstuderad plan eller medveten strategi, men jag anpassade mig efter rådande förhållanden och det var mindre riskabelt att vara medlöpare än idealist. Eller feg, som det heter med ett annat ord. Ska jag vara lite ärlig mot mig själv så var jag ingen regelbunden eller särskilt driven mobbare. Jag var möjligtvis lite osäkrare och lite mer opportunistisk än vissa andra. Det blev några situationer här och några där för att upprätthålla min del av avtalet. Jag var inte den utstuderat sadistiska och oempatiska typen som finner nöje i att metodiskt plåga andra, men jag kunde vara rätt slängd i käften, och ord kan som bekant vara värre än ett slag över munnen. Så jag kunde stå bredvid och titta på och ibland kasta bensin på elden med ett par väl valda ord. Jag kunde hitta ömma punkter som jag tryckte in ett hårt finger i, och vissa tillmälen fick säkert vingar och levde vidare. Två barn i skolan försökte ta sig ur situationen på det sätt som utmärker de som helt tappat hoppet: en flicka i parallellklassen satte en sommarkväll i sig en hel burk sömntabletter och en flaska sprit. Vad jag kan minnas hade hon - av helt obegripliga skäl - varit systematiskt mobbad sedan vi gick på fritids. Hon hittades och överlevde. Den andra, en pojke i åttan, hade inte lika stor tur. När han hittades var han redan död: hängd i trappan till villans övervåning. Det är svårt att föreställa sig hur nedbruten den här killen måste ha varit. Att vara så knäckt att man vid fjorton års ålder tar sitt liv... det är för jävligt att det ens kan hända. Jag hade då slutat högstadiet och gick i gymnasiet, men jag har ett skarpt minne av den lilla killen med det blyga och osäkra leendet. Även jag bär skuld. Det mest äckliga av allt är att de här scenerna utspelade sig på en högstadieskola som hade gjort sig riksbekant med innehållslöst skryt om att vara den enda skolan i Sverige där mobbing som begrepp inte existerade. Men bakom kulisserna, i de korridorer där de vuxna bara var vaga skuggor som ingenting såg och som alltid var på väg någon annanstans, där var det förstås ett annat läge. Det var oerhört mycket mobbing och övergrepp. Men ämnet är ju så svårt att få fatt i - det är inget som låter sig snackas bort under ett par studiedagar. Då är det enklare att efter avslutad lektion smita iväg till en nedsutten soffa i lärarrummet och titta ned i kaffekoppen tills det ringer in igen. De här och en del andra situationer har etsat sig fast i minnet, trots att jag gjort mitt bästa för att förtränga dem. De ger mig en stor klump i magen i vuxen ålder - jag skäms helt enkelt något så in i helvete för hur jag kunde bete mig. Tyvärr hjälper det inte att jag sitter här och våndas tjugo år senare, de utsatta är stora idag - de har fått leva sina liv med minnen av en mörk barndom och de har helt säkert följt dem i tillvaron även i vuxen ålder. Det finns ingenting jag kan göra för dem nu. Däremot kan jag tänka på hur jag beter mig idag. Med detta som bakgrund så tar jag faktiskt åt mig när jag blir kallad för mobbare. Jag, som med stigande ilska, indignation och illa dolda skuldkänslor läser om mobbing i tidningen och som - faktiskt - gör mitt bästa för att i vanliga vardagen inte längre vara en sån där, jag inser att jag ändå kanske gått över gränsen. Man behöver inte gilla allt, men det betyder inte att man kan skriva vad som helst. Därför hoppas jag att konstnären av den händelse hon känner sig nedtryckt inte tar allt för illa vid sig för min stundom raljerande ton. Detsamma gäller för övrigt även mitt förra inlägg. Trots att det faktiskt inte var avsikten och även fast jag inte vet vilken status Camilla befinner sig i, så kan man uppfatta det som en spark nedåt! På bara två månader har jag alltså lyckats göra en Alex Schulman, och det är en obehaglig tendens som inte alls känns särskilt bra. Därmed inte sagt att jag överger mina åsikter angående pruttkonsten.

13 Kommentarer