När jag kom ner på tunnelbaneperrongen var jag djupt försjunken i den gratistidning jag tagit vid spärrarna och jag varken såg eller förväntade mig honom. Hur skulle jag kunna? Samtidigt som det plingade till och speakerrösten förkunnade att tåget mot Odenplan var på väg in kände jag en kraftig stöt i ryggen. Jag stod bara en kort bit från kanten ner till spåret och flög snubblande nära innan jag lyckades återfå balansen. När jag vände mig om såg jag en skallig man i mjukisbyxor och skitig t-shirt, inte särskilt lång, men fet på ett massivt tjurliknande sätt, som mumlande och med nersänkt huvud var på väg från mig. - Vad i helvete gör du! - Käften, håll käften bara, sa han utan att se mig i ögonen och slog sig ner på en bänk. För att genast störta upp igen och försöka komma åt en ung kille i tonåren som såg honom komma och hoppade undan, samtidigt som tåget rullade in på perrongen. Mannen slog sig åter ner på bänken och de som skulle med tåget skyndade in och de som kom ut såg bara en fet lodis på en bänk. Jag stod kvar på perrongen. Tvekade. Dörrarna drog igen. På andra sidan perrongen stod resenärer som sett hela händelseförloppet. Jag försökte etablera ögonkontakt med någon, men alla tittade undan. Mannen satt kvar på bänken och svor för sig själv och rörde ryckigt på huvudet. Saliv droppade från munnen och hans blick var av ett maniskt vansinne. Jag fick ögonkontakt med en man i min egen ålder. Vi höjde på ögonbrynen och nickade åt varandra. Inga ord sades. Vi rörde oss från varsitt håll mot mannen på bänken och när han såg oss komma störtade han upp och började skyndsamt gå längst perrongen. De korta benen rörde sig snabbt under den massiva kroppen och huvudet var nerböjt och mumlande, som om han försökte skaka av sig oss med förbannelser och svordomar. Jag slet tag om hans axel men han slog undan min hand och skyndade vidare med oss efter. I detta då kom två väktare springande och var snabbt över mannen som slängde sig på marken och med en läskigt gäll röst skrek rakt ut. Hade jag kommit ner på perrongen i den stunden hade jag tänkt ett ord: väktarvåld. I stället ville jag ta tillfället i akt och sparka in huvudet på honom där han låg försvarslös och blottad i allt sitt salivfrustande vansinne. Jag ville se honom död och inget väktarvåld i världen var straff nog. Jag blev plötsligt medveten om adrenalinet som pumpade i kroppen och gjorde mig skakig i vetskap om att jag inte skulle få utlopp för det. Resten är suddigt. Jag vet att jag utbytte några ord med väktarna och att de frågade om jag ville stanna kvar och göra en anmälan. Men jag var utan tålamod och visste att jag inte kunde vara kvar på platsen och redogöra för vad som hänt på ett begripligt och sammanhängande sätt. Minuten senare slog tunnelbanedörrarna igen framför mig och jag satte mig ner på en bänk i vagnen bara för att resa mig igen och ställa mig framför dörrarna och spegla mig i glaset och blicka ut mot bergväggen som susade förbi utanför och jag mötte min egen blick och såg vansinnet och frustrationen och jag svor för mig själv och kände en längtan efter att slå och sparka sönder.

15 Kommentarer