Moderaterna har under ledning av übertrion Reinfeldt/Schlingman/Borg kommit att bli det parti som slutligen och förmodligen oåterkalleligen övergivit ideologi för en alltigenom pragmatisk hållning till sin politik. Man sladdar hejvilt från höger till vänster på den sjufiliga motorvägen (big up för den simpla men målande liknelsen), för varje ny fråga som dyker upp verkar man ta ett litet pow-wow och sen får man helt enkelt se vad som kommer ut av det. Kanske röker man på lite och bjuder in Filippa, sätter sig runt ett bord och fnittrar så att det blir precis som i That 70’s show. Ibland undrar man faktiskt.

 

Ena stunden är man snudd på socialister, som Borg när han ilsket uppmanar folket att ringa sina banker och fråga vad fan de håller på med, för att sen göra en hundraåtti och bli så där uppenbart högersnofsiga när man föreslår att det ska kosta pengar att studera på högskola och universitet. Det ska ni förstå, att övervintrade studenter som aldrig får arslet ur sina studier i medeltidsryska sticker vår ledartrojka alldeles speciellt i ögonen. Så där kan man inte hålla på, säger Schlingman, de måste ju jobba. Vi har faktiskt en jobblinje! Då får alltså alla som vill ägna sig åt eftergymnasiala studier betala, vilket är ungefär lika dumt som att ge alla Sveriges bilister fortkörningsböter eftersom några kör för fort. Det är lika bra att betala, säger Reinfeldt, förr eller senare kör du ju för fort så det är helt rättvist.

 

Att föreslå något dylikt är inte bara likställt med att bitchslappa hela arbetarrörelsen så att kinderna (skinkorna) rodnar, den arbetarrörelse som har kämpat länge och väl under 1900-talet för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla (så att så kallade klassresor kan möjliggöras och klyftor minskas). Nej det är väl faktiskt ett förslag som vrider tillbaka klockan 50 år i tiden, om man ska vara ärlig. Där ser vi alltså en tydlig ideologisk grund i ett moderatförslag, fast ingen egentligen vill tala om ideologi längre. Och det är mycket oroande att man inte vill det, för utan den historiska förklaringen förstår man kanske inte varför Schlingman borde ha körförbud just nu.

 

För en gammal stofil som vill stå med åtminstone en fot i den ideologiska myllan, om inte annat så just för att förstå vad som händer ur ett historiskt perspektiv, ter sig denna pragmatiska vingeldans smått kriminell. Men jag har också förstått att en ny generation väljare växer upp som svampar i skogen och att dessa väljare ser mycket mer till sakfrågor än gammal tråkig ideologi. Att moderaternas politik tycks sakna en röd (blå) tråd över hela linjen bekymrar inte dessa ynglingar, de röstar utifrån sina behov just där de står och går. Som en ”kompis kompis” en gång sa: ”När det kommer till politik så tänker jag uteslutande på vad som är bäst för mig själv”. Behöver jag förtydliga att han röstade på moderaterna?

 

Nu är inte moderaterna ensamma om att utöva en politik som kantrar över åt det pragmatiska hållet. Snart nog vartenda riksdagsparti har ju gjort avbön i åtminstone en gammal helig fråga, en sån där fråga som liksom var själva fundamentet för partiets existens en gång i tiden. Det hela började kanske rentav när Vänsterpartiet skippade K-et härom året (till Ohlys stora besvikelse, han är ju faktiskt fortfarande kommunist men får inte gå runt och säga det). Sen började Kristdemokraterna kompromissa med abortfrågan (vilket var en av anledningarna till att partiet startades en gång i tiden) och står idag inför ett oundvikligt accepterande av homoäktenskap. Centerpartiet kan tydligen tänka sig kärnkraft igen. Har man sett. Och Folkpartiet.. nej, jag vet nog inte ens var jag ska börja med Folkpartiet. Låt oss bara konstatera att ingen ser dem som liberaler längre, vilket de faktiskt påstod att de var en gång i tiden.

 

Och det där med namnet är intressant. Namnet på partiet alltså. Här har moderaterna för länge sedan fattat att det gäller att inte knyta partinamnet hårt mot en vedertagen ideologi (stackars Vänsterpartiet, det kostar kosing att byta namn ska ni veta). Jag menar, Moderata samlingspartiet.. va? Det säger ju ingenting. Vi ska samla oss och vi ska vara moderata? Vi är en samling och det som är viktigt för oss en att anta en moderat hållning till allt som sker omkring oss? Ja du ser, man kan ju tolka det där lite som man vill och det passar ju vår sladdande trojka alldeles perfekt. Fast med tanke på att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet, trampar varandra på tårna i jakten på mittens rike (Vänsterpartiets relativa position som det vänstraste riksdagspartiet placerar dem någon centimeter utanför epicentrum) torde väl ändå detta vara det vinnande namnet i svensk politik idag: Centerpartiet - vi som alltid står i mitten. Så förtjusande enkelt.

 

Orsaken till detta skeneuforiska tillstånd av politiskt handlingsutrymme är förstås lätt att spåra. Det går en vältrampad stig tillbaka till 1989, vi har vant oss vid att dela in världshistorien i före och efter murens fall. Utan kalla kriget, utan den självklara skurken kommunism, står vi alla på samma sida. Ovanför all ideologi flyter en tjock trög gegga av olja, spekulationer, svågrar och slipsar, som effektivt kväver folkets varje försök att kravla sig upp på barrikaderna igen. Vi är alla lydiga konsumenter i det kapitalistiska systemet och tillber den heliga tillväxten. Väldrillade medborgare som i högkonjunktur beordras att konsumera mera och i lågkonjunktur beskylls för att ha levt över sina tillgångar. Det är alltid vårt eget fel att vi blir av med jobben, ändå revolterar vi aldrig. Jag förstår det inte, men sådan är tydligen kapitalismens logik. Detta system som i skrivande stund har en förmåga att trycka ner våra arslen i stövelskaften uppvisar ibland en slående likhet med kommunismen. Men vi är alla på samma sida, för alla vill ju ha det bra. Eller hur?

 

Men tro nu för allt i världen inte att jag önskar världen tillbaka till kalla kriget eller sitter här och längtar efter lite kommunistiskt struktur i vardagen. Nej helvete, jag är ingen kommunistromantiker. Långt ifrån. Jag läser just nu ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling (rekommenderas) och boken är bara ännu ett bevis på vilken fasansfull period detta var. Men grejen är ju den va, som en kompis brukar säga, att Kampuchea var 1975 till 1979 och i kommunismens namn, och Darfur är idag och i något annat namn. Maktelitens gränslösa girighet är lika blodig och hänsynslös oavsett vilket namn den bär, men vem bekämpar kapitalismens maktelit när vi alla står på samma sida?

 

Det kanske, jag säger bara kanske, skulle kunna vara bra med lite riktigt köttiga motståndare ibland. Någon som ställer kritiska frågor när hjulen bara automatiskt rullar på eftersom ingenting står i vägen. En smågrinig jävel som inte krusar och har sig, någon som.. Birger Schlaug. Ja faktiskt, jag saknar Birger Schlaug. Sluta tramsa i TV-soffor och kom tillbaka nu Birger, jag behöver dig!

11 Kommentarer

Låt mig göra en sak klar redan nu: du får gärna kalla mig sosse, men jag tycker inte att Mona Sahlin är en skarp politiker. Hon är otydlig som ledare och en medelmåttig debattör. Märk väl att detta ingalunda är en hastigt påkommen aversion i kölvattnet bakom den senaste tidens opinionssiffror. Nej nej, jag minns Mona sedan minst tjugo år tillbaka i tiden. Hon har liksom alltid funnits där (förutom några år efter Toblerone-skandalen då hon "provade på en civil karriär"), snett bakom först Ingvar Carlsson och sedan ordförande Persson, men aldrig någonsin har hon lyckats vinna mitt förtroende.

Varje gång jag säger detta får jag ett gäng sossar på mig som hävdar att jag tycker så på grund av att Mona är kvinna, och att jag som man av hävd finner det lämpligt, ja helt enkelt inte kan låta bli, att av denna anledning trycka ner henne i skoplösen. Inte för att det lär ändra någons uppfattning, ni har väl ramat in bilden av mig som kvinnohatare vid det här laget, men jag kan säga att min kandidat till ordförandeposten var Margot Wallström. Sist jag kollade var hon kvinna, och en synnerligen begåvad sådan. Jag tycker mig också hitta visst stöd i min Sahlin-kritik i senaste tidens opinionssiffror. Så länge Mona höll låg profil steg siffrorna stadigt och nådde ett tag rekordhöjder. Bollen låg på straffpunkten, regeringen Reinfeldt låg och kippade efter andan som en strandad val och det var bara att klappa till. Men vad gör Mona då? Jo, först annonserar hon att Vänsterpartiet inte längre är välkomna i kampen mot Alliansen, vilket mycket väl kan vara sossarnas största strategiska blunder i modern tid. Tydligen insåg Mona det också då hon två dagar senare "tog tillbaka" detta uttalande. Grymt tydligt Mona.. Sen ger hon sig in i en serie debatter med Reinfeldt mitt under brinnande finanskris, vilket får mig att misstänka haschfester bland Sahlins rådgivare. Vad händer om man ger sig på den som försöker rädda nationen från yttre hot? Man framstår inte själv som speciellt sympatisk va? Det är en gammal sanning i krig och politik, angrip inte dina egna soldater när fienden anfaller. Sen kan du tycka att regeringen gör ett uselt jobb men det spelar ingen roll, det är timingen det handlar om och jag är övertygad om att Reinfeldt bara tackar och tar emot. Resultatet har heller inte låtit vänta på sig, sossarna backade drygt tre procent i senaste SIFO-undersökningen. Vilken överraskning.. not. Låt oss stanna kvar en stund vid Vänsterpartiets uteslutande eller icke uteslutande ur den röd-gröna klubben, för det är extra intressant. Sahlin hävdar först att Ohly & co inte får vara med på grund av för stora meningsskiljaktigheter i viktiga frågor. En av dessa frågor är skatten. Ohly hymlar inte med att han skulle höja inkomstskatten om han kom till makten, det ligger liksom i partiets centrala linje: större offentlig sektor och mer statlig inblandning kräver högre skatter. Sahlin och skogsmullarna däremot har sagt att det är okej att Alliansen sänkt skatten (den sänkning som de var så otroligt mycket emot i förra valrörelsen), men att man inte tänker sänka den ännu mer. Goddag yxskaft. Vem framstår som tydlig och rak i ryggen i denna fråga? Place your bets, Ohly ger pengarna tillbaka. Väg sen in i bedömningen att Sahlin gör en helvändning och bjuder tillbaka Ohly till bordet, och Alliansen ser på och ler i mjugg. Dessutom, och det här är knappast rocket science ens för gemene soffpropp, består ett så pass stort parti som Socialdemokraterna av olika falanger. En falang lutar mer åt höger, det är den som alltid velat samarbeta med Folkpartiet, och en lutar mer åt vänster, det är den som nu går ut i media och kritiserar Sahlins beslut. Allt eventuellt samarbete med Folkpartiet har omöjliggjorts under överskådlig framtid på grund av partiets Alliansdeltagande, alltså återstår endast den charmiga lilla vindflöjeln Miljöpartiet som partner. Jag skulle inte direkt darra av skräck om jag var Reinfeldt. Själv skulle jag gärna ta med mig trion Sahlin, Wetterstrand & Eriksson (ska vi tro att de kommer att kalla sig SWE under valrörelsen?) på hajk med en mellanstadieklass, men nu handlar det ju om att styra landet liksom. Jag är enormt besviken på Mona för att hon vände Ohly ryggen. I mina ögon är han en skarp, begåvad och klarsynt politiker som vågar stå för de radikala idéer som sossarna för länge sedan tappat bort i den populistiska labyrint de irrat runt i de senaste femton åren. Rent subjektivt, om vi bara tar in själva personen och blundar för politiken, framstår Eriksson och Wetterstrand som korvgrillande scoutledare bredvid denne man. Och även om endast kanske fem procent av Vänsterpartiets idéer skulle få genomslag i regeringssitsen så är det just den vänsterbromsen som Mona behöver för att hålla sig på rätt spår. Nu tror jag inte det är därför hon har tagit tillbaka Ohly, det beror snarare på ett böjande för den massiva kritiken. Rent ideologiskt tror jag fortfarande han är lika ovälkommen i den Sahlinska båten. Och man kan verkligen fråga sig om Sahlin egentligen vill vinna nästa val, eller om hon är mer mån om att forma partiet enligt sina egna ideal. När borgarna bestämde sig för att ge sossarna en rejäl match var det alle man på däck. Liberaler fick samsas med homofoberna i KD (det är svårt att hitta ett större ideologiskt glapp än så), man samlades runt en gemensam fiende och det har ju faktiskt fungerat, de tog makten. När Mona blåser till motangrepp hotar hon med att lämna vänsterflanken hemma, vilket i min bok tyder på hybris i en tid då socialdemokrater borde präglas mer av ödmjukhet än något annat. Sossarna sjabblade bort förra valet, man gjorde ett uselt arbete och underskattade motståndet. Vad kan vi lära oss av detta? Jag vet, vi skippar Ohly! Nej nej Mona, du behöver honom mer än någonsin! Av människor som är aktiva i partiet har jag förstått att Sahlin genomfört något av en intern demokratiseringsprocess. Och det här tror jag på allvar att hon är bra på! Det har varit fokusgrupper och workshops, fotfolket har fått säga sitt och efter en era av toppstyrning a la Persson kan jag förstå att partifolket fått ny luft i sina bröstkorgar under Sahlins mjukare styre. Men det ni behöver förstå, ni som är aktiva sossar, är att utifrån sett, där vi vanliga väljare står, framstår detta som ett virrvarr av meningslösa möten utan tydligt ledarskap. Vi är inte med på era möten, ni har låst in er i konferensrummet och ritat fina pilar på whiteboarden medan vi har stått här utanför och undrat när i h-e det ska hända något. Sen hände det något, dvs ni åstadkom det ena taktiska misstaget efter det andra, och många av oss börjar famla efter något att tro på. Efter så lång tid och så många interna möten kom ni alltså fram till att a) Skippa Ohly, och b) angripa Reinfeldt mitt under finanskrisen. Sökes: hjärntrust med socialistiska värderingar. Men hey, ni har säkert mysiga konferenser.

6 Kommentarer