Jag har alltid ogillat att simma. Jag känner mig utsatt och sårbar i vatten - jag är ingen god simmare och jag blir fort trött. Efter bara några simtag känns det som om armarna förvandlats till klumpiga stockar. Jag törs inte simma ut längre än kanske tjugo meter, för jag är rädd för att jag inte ska orka tillbaka igen. Så rysligt genant, att drunkna blott trettio meter från stranden. Men det är inte bara det. Det vilar något över små insjöar och tjärnar, något svart och olycksbådande. Kanske är det för att de så ofta är avstängda, ett friskt inlopp saknas. Skärskådar man vattnet ser det grumligt och sjukt ut. Bara en anomali kan frodas och utvecklas under sådana förhållanden. En het sommardag var jag ute och cyklade i en skog utanför stan. På min väg passerade jag en liten tjärn. Den låg som ett blankt öga som stirrade upp mot himlen. Vattnet var lugnt och stilla, det surrade i luften och vid strandkanten stretade vasstrån som ett buskigt ögonbryn. Jag tog chansen, klädde av mig och hoppade i vattnet. Det var varmt och skönt. Jag låg naken och flöt på rygg en stund, njöt av solskenet och hoppades att ingen skulle komma och störa. Allt var i stort sett perfekt. Och ändå kändes det plötsligt helt fel. Tjärnen var inte stor, och det kanske var just det. Jag var plötsligt så nära mittpunkten, nu var det lika långt åt alla håll. Oväntat sköt en uppbubblande nervositet fram, ett sug i magen som fick mig att haja till och genast börja simma tillbaka mot stranden. I gyttjan på sjöns botten vilade något gammalt och orörligt. Det väcktes ur sin dvala av något som störde. Plaskande ljud, förvrängda och basfyllda genom vattenmassorna, helt olika de som annars fortplantade sig genom vattnet. Långsamt och trögt rörde det sig genom bottenskiktet och tittade upp mot vattenytan med en bleksiktig blick. Såg efter om det var värt besväret. Det var länge sedan nu. Så länge sedan. När den satte sig i rörelse virvlade slammet upp som små bruna mandelflarn. Gasfyllda bubblor steg mot ytan som sköra dykarklockor. De tunna hårtestarna böljade efter kroppen. Alger och slemliknande trådar föll av och gled ned mot botten igen. Lemmarna vilade ut med sidorna, men när den närmade sig ytan sträcktes en knotig hand uppåt. En trög, ovan rörelse. Stel och knyckig efter att ha varit stilla så länge. Jag såg mig själv med andra ögon. En klumpig och långsam figur, gulaktig i det gröndunkla ljuset, med rörelser som speglade den tilltagande paniken. Löjliga fantasier, förstås. För mycket Stephen King i unga år. Det enda som simmar omkring med slemöverdragna ögon i den där sjön är små mörtar. Ändå andades jag lättat ut då jag nådde strandkanten och flåsande satte mig i gräset. Jag såg på den lilla tjärnen, tänkte hastigt på de hemligheter dess mörka och uråldriga vatten dolde. Jag brydde mig inte om att torka, utan drog på mig kläderna och cyklade snabbt iväg med en obehagligt stickande känsla i ryggen. En gång vände jag mig om innan jag stormade vidare längs den slingriga skogsstigen. Och jag kan nästan svära på att jag såg en krusning på vattenytan...

14 Kommentarer

En höstdag i början av sjuttiotalet fiskade man upp liket av en ung kvinna i en vik vid ett sandtag. Det var kallt i vattnet och hon hade inte legat särskilt länge, hon såg i stort sett ut som när hon levt. Ögonen var slutna, det syntes inga spår av dödskamp. Ett fridfullt uttryck vilade över anletsdragen. Så sades det iallafall. Hon hade bara en tunn sommarklänning på. Inga skor och inga smycken förutom ett armband av röd plast. Håret var långt och mörkt, och man kan tänka att det böljade kring henne som vajande sjögräs i vattnet. Armarna utsträckta åt sidorna, som en jesusgestalt av kvinnokön. Det avskrevs som självmord, även om klädseln var en smula besynnerlig för årstiden. Men vem var det som saknades? Ryktet började gå, och så småningom kom flickans namn fram. Hon blev bara sexton år gammal. Skulle gått i första ring på ett gymnasium i stan, men kom aldrig till uppropet. Ingen hade egentligen någon riktigt skarp bild av vem hon varit, men de minnen som trots allt fanns där blev plötsligt omgivna med ett speciellt skimmer. Man mindes skolavslutningen i nian, spänningen i luften. Rektorns tal i aulan. Tisslet och tasslet i bänkraderna. Och sedan, på skolhustrappan, den blomstertid nu kommer. Den berusande känslan av att det äntligen tar fart. Friheten, plötsligt där inom räckhåll! Hur hon log och kramade om sina klasskamrater som alla andra. Skrattande när de lämnade skolhuset för sista gången och sprang mot föräldrar och otåliga småsyskon som stod i solen med svetten rinnande under finkläderna. Det finns till och med ett fotografi. Ett enda fångat ögonblick. Och där står hon, på tredje raden bland ljusa klänningar. Det som bara är minnen materialiserar sig plötsligt, rasterpunkterna bildar en helhet. Egentligen alls inget märkvärdigt. Bara en flicka med ett svagt leende och en blick åt ett annat håll. Det spekulerades förstås i vad hon tittade på, möjligtvis i ett försök att mystifiera omständigheterna. Och det kanske behövdes för att hålla diskussionen borta från en mer smärtsam punkt: ingen kunde återge ett enda samtal, inte ett enda personligt möte. Hon var inte utstött, inte mobbad, men ändå ständigt i periferin. Självvalt eller ej hade hon passerat genom högstadiet som en skugga. Och sedan kom den ljuva sommaren, med sin klorofyll och sina regnfyllda nätter. Någon sade sig ha sett henne i affären, någon på cykel. En annan berättade om en tyst nick under en promenad i skogen vid badplatsen. Det kunde vara sant, eller bara påhitt från folk som trodde sig minnas eller ville minnas för en kort stund i rampljuset. Men vad alla dessa minnen hade gemensamt var att hon alltid var ensam, aldrig sade något, alltid passerade på avstånd. Ogripbar och genomskinlig, som om hon redan befann sig på en annan plats. Man fantiserade om ett inåtvänt leende som kanske aldrig funnits, som om hon bar på en hemlighet. Vad som förvånar är att ingen smutsig byk drogs fram. Inga snaskiga detaljer, inga råa skämt. Flickans död möttes med stillsamt grubbel, med en förvirring och en sorg som drog genom bygden som en sval vårvind. Jag var inte född när det hände. Jag har inga egna minnen, bara sådana jag hört berättas. De har med tiden blivit mina. Och folk minns fortfarande, kan fylla på luckorna. På en liten ort lever små händelser kvar, växer med tiden, broderas ut. Vårdas och nöts. Delar av sandtaget är idag bebyggt, men platsen där man fiskade upp flickan är för otillgänglig för att vara värd att projektera. För kuperad, snårig, sank. Ett kort stycke bort tornar en sandvall upp sig, och ungefär mitt på växer en plätt ljung i sanden. Det råder ingen tvekan om formen: ljungen bildar ett hjärta. Legenden säger att det dök upp efter flickans död. Vid vallens fot finns en sänka med små förvridna träd. Det är en bortglömd del av sandtaget. Marken är flack och stenig. Man går lätt förbi, med blicken fäst på det märkliga gröna hjärtat. Men tittar man närmare på de mossbelupna stenarna ser man att de inte ligger där av en slump. De bildar mönster, namn och årtal. Skrifter till minne för någon som ingen egentligen kände. Den hemliga minneslunden har än så länge fått vara i fred från grävskopor och de massproducerade monteringsfärdiga trähus som förökar sig med ljusets hastighet i villaförorternas grönska. Stenarna sjunker för varje år längre ned i myllan, kamoufleras av mossa och sly. En flicka som ingen kände dog i ensamhet, sina skäl tog hon med sig i den stora natten. Man tycker att en sådan sak borde blekna med åren, glömmas bort. Men hon har blivit en sakral ande som i evighet vandrar tyst i strändernas dimma, ren och oskuldsfull, fri från synd. Och fortfarande lägger besökarna sina stenar i sanden.

8 Kommentarer