Det var fredag Buy Carbocisteine Without Prescription, och arbetsveckan var över. Sofie lagade middag och jag satt i vardagsrummet och tittade på tv. Jag kände mig tillfredsställd och behaglig till mods, online buy Carbocisteine without a prescription, med fötterna på bordet och en liten whisky i handen. Carbocisteine withdrawal, snort, alcohol iteraction, Mellan mig och teven stod en stor bukett med rosor från förra veckan. Vi hade till slut förlovat oss.
Jag tog en liten klunk av spriten, Buy Carbocisteine Without Prescription. Rök steg upp genom näsgångarna och tände eld på svalget, Chicago, Illinois. Houston, Texas. Ringen skavde på fingret. New York. Los Angeles, California, Efter ett helt liv utan skulle det nog ta ett tag att vänja sig.

”Fan!” hördes det från köket. Buy Carbocisteine Without Prescription, Jag tog en liten klunk till. ”Vad händer, Indianapolis, Indiana, San Francisco, California, älskling?”
Sofie kom in i rummet. Reasons to buy Carbocisteine online, ”Vi har ingen créme fraiche. Jag måste ha créme fraiche till grytan. Du får gå iväg och handla.”
”Självklart”, order Carbocisteine online overnight delivery no prescription, sa jag, Buy no prescription Carbocisteine online, fast jag inget hellre ville än att sitta kvar i soffan. Det var ruggigt ute, och hade man väl kommit in ville man inte ut igen, Buy Carbocisteine Without Prescription.
”Köp lite juice till i morgon bitti också. Och kom tillbaka snabbt - jag älskar dig!”

Ute var det kallt och rått och jag kunde inte se en människa, purchase Carbocisteine online. Den blå bussen kom stånkande i backen. Philadelphia, Pennsylvania. Phoenix, Arizona, Jag började jogga mot hållplatsen.

När jag handlat Buy Carbocisteine Without Prescription, färdigt och gick ut ur butiken så hörde jag en koltrast från något av de höga träden i parken tvärs över gatan. Det kändes konstigt och fel. Koltrastens vackra sång ska höras i vårkvällens skymningsland, Carbocisteine in cats, dogs, children, man, woman, men, women, inte en mörk och kall februarikväll som denna. Carbocisteine coupon, Fågelns lockrop gjorde mig vemodig. Jag kom att tänka på min uppväxt på landet, vi bodde i närheten av en sjö, San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas. När isen om vårkanten släppte taget om stränderna så steg en djup doft från vattnet, Buy Carbocisteine Without Prescription. Det var som om något kom upp ur de kalla vågorna och lindade sig om livet. Carbocisteine price, Och när solen slocknade i sjöns mörker och himlens sprakande färger bleknade, så sjöng koltrasten med en känsla som gick rakt in i hjärtat - precis som ikväll. Men det var inte vår nu, Carbocisteine FDA approveds, utan vinter, Köpa Carbocisteine online, Osta Carbocisteine online, Jotta Carbocisteine verkossa, och sjön där ute låg täckt med is och marken var hård och kall.

Snart kom bussen. Jag var nästan helt ensam ombord. Buy Carbocisteine Without Prescription, Efter en stund stannade den vid ett rödljus. På andra sidan gatan låg en frisörsalong, Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin. Den såg helt vanlig ut, Where can i order Carbocisteine without prescription, men det var något som inte stämde. Frisören stod mitt på golvet, helt stilla med händerna hängande vid sidorna, 125mg, 150mg, 200mg, 250mg. Han stirrade rakt in i spegeln. Lokalen var blek och kall i det vita lysrörsljuset, Buy Carbocisteine Without Prescription. Oklahoma City, Oklahoma. Las Vegas, Nevada, Jag kunde inte se någon kund, och jag undrade förstås varför han bara stod där, det såg ju inte naturligt ut, Jacksonville, Florida, Columbus, Ohio.
Medan jag satt och tittade så började det snöa. Where can i buy Carbocisteine online, Stora, tunga flingor som lugnt dalade ned från himlen. Sedan slog ljuset om och bussen tog fart igen, Austin, Texas, Memphis, Tennessee. Buy Carbocisteine Without Prescription, Vi åkte ett par kvarter genom tomma gator, jag tror inte vi mötte en enda bil på vägen. Här och där klev folk av, Acheter en ligne Carbocisteine, acheter Carbocisteine bon marché, och till slut var bara jag kvar.
Den främre delen av bussen var helt mörklagd. Jag såg framför mig en spökbuss med tom förarstol som körde mig genom mörka och ödsliga gator för att aldrig mer stanna, købe Carbocisteine online, αγοράζουν online Carbocisteine. Ibland skulle jag höra skrap och brus från radiosystemet, Comprar en línea Carbocisteine, comprar Carbocisteine baratos, och ett tyst knarrande när ratten vreds runt av sig själv. Trots att det var en barnslig tanke, så kände jag en oro i magen som gjorde mig lite kallsvettig, så jag tryckte på stoppknappen fast det var ett par hållplatser kvar, Buy Carbocisteine Without Prescription. Jag blev löjligt lättad när bussen saktade in som vanligt vid stoppet

Sedan jag var barn har jag tyckt om att titta in hos andra människor när jag är ute och går på kvällen. Det lyser så hemtrevligt i fönstren, buy generic Carbocisteine, och det ser alltid mysigare ut hemma hos andra. Kjøpe Carbocisteine online, bestill Carbocisteine online, Så jag gick längs trottoaren och tittade upp på fasaderna. Jag promenerade förbi ett fönster med vita gardiner och en jättelik kristallkrona med nedtonade lampor. Buy Carbocisteine Without Prescription, Jag kunde inte se mer av rummet eftersom fönstret satt en bit upp, men jag fick ändå en känsla av ödslighet, och den där oron i magen kom tillbaka. Jag fortsatte gå och tittade in genom fönster efter fönster som jag passerade, order Carbocisteine from mexican pharmacy, men de gav alla ett avmätt och kallt intryck. Fort Worth, Texas. Denver, Colorado, Plötsligt fick jag en stark känsla av att alla hus bara var kulisser, fullt möblerade med TV- och radioapparater som brusade och flimrade, men helt tömda på liv, buy Carbocisteine online no prescription. Som om alla människor försvunnit, Where can i buy cheapest Carbocisteine online, och jag var ensam kvar.

Väl framme vid mitt eget hus fungerade inte portkoden. Jag stod där en stund och undrade vad jag skulle ta mig till, mobiltelefonen låg kvar uppe i lägenheten, Buy Carbocisteine Without Prescription. Jag sparkade till dörren i ren frustration och då gled den upp – den hade inte ens varit låst, rx free Carbocisteine. I trapphuset stod jag en stund och vädrade i luften. Detroit, Michigan, San Jose, California, Det luktade annorlunda. Man brukar ju inte tänka på sin egen hemmalukt förrän man varit bortrest ett tag, men nu kände jag direkt att det gick ett stråk av något obekant i luften.
När jag satte nyckeln i ytterdörren var det något fel med låset där också, buy Carbocisteine no prescription, hur jag än försökte kunde jag inte få in den. Buy Carbocisteine Without Prescription, Jag ringde på i stället. El Paso, Texas. Washington, D.C. Seattle, Washington, Först hände ingenting, men jag tänkte att Sofie kanske höll på att stöka i köket och inte hörde. Jag satte fingret mot knappen och höll den intryckt en stund, Carbocisteine samples. Efter ett tag hördes rörelser på andra sidan dörren. Order Carbocisteine no prescription, Så vred hon om låset och öppnade dörren.

Så här i efterhand, när jag satt mig för att skriva ned allt, undrar jag om jag kunde ha agerat på något annat sätt, men jag tror inte att det hade varit möjligt, Buy Carbocisteine Without Prescription. Vissa saker är man helt enkelt inte förberedd på.
Det var nämligen inte Sofie som öppnade dörren, 650mg, 800mg, 875mg, 900mg.
Det var jag själv. Carbocisteine from canadian pharmacy, Jag stod en lång stund och glodde, åtminstone kändes det så. Buy Carbocisteine Without Prescription, Mannen i dörren - jag - såg fundersam ut.
"Ja?", buy Carbocisteine without a prescription, sa han. Japan, craiglist, ebay, overseas, paypal, "Kan jag hjälpa dig?"
Jag fick svindel, det började susa i öronen. Jag kunde inte få fram ett ord, Boston, Massachusetts. Charlotte, Carolina.
"Du kanske har tagit fel dörr?", Carbocisteine trusted pharmacy, sa min egen röst. Den lät precis som när man hör sig själv på band och inte kan begripa att det är så man egentligen låter, Buy Carbocisteine Without Prescription.
"Vem skulle du till?"
"M-men... jag bor ju här...", acheter en ligne Carbocisteine, acheter Carbocisteine bon marché, sa jag efter en lång paus. Fort Worth, Texas. Denver, Colorado, Han log osäkert. "Nej, det tror jag inte, online buy Carbocisteine without a prescription, här bor ju vi!"
"Vem är det?", Buy no prescription Carbocisteine online, hördes Sofies röst inifrån lägenheten. Buy Carbocisteine Without Prescription, "Sofie!", ropade jag och trängde mig in genom dörren. Mannen knuffade ut mig. Han såg skärrad ut, Jacksonville, Florida, Columbus, Ohio.
"Hör du, Köpa Carbocisteine online, Osta Carbocisteine online, Jotta Carbocisteine verkossa, jag vet inte vem fan du tror att du är, men här bor jag och min tjej och du gör nog bäst i att sticka härifrån nu!"
Han började stänga dörren. Jag fick in en fot i springan, Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin.
"Vänta lite nu, Buy Carbocisteine Without Prescription. För fan, Order Carbocisteine online overnight delivery no prescription, vänta!" skrek jag.
"Sofie, ring polisen NU!"
"Vad är det som händer?", online buying Carbocisteine hcl, ropade Sofie. Buy cheap Carbocisteine, "Vänta, snälla, vänta", 0.4mg, 0.5mg, 1mg, 2.5mg, sa jag. Australia, uk, us, usa, "Jag förstår inte. Buy Carbocisteine Without Prescription, Jag fattar inte. Vad är det som händer?"
"Jo, det ska jag tala om, Indianapolis, Indiana, San Francisco, California. Du har gått fel, Carbocisteine FDA approveds, och nu ska du gå härifrån!"
"Vänta... vänta, vänta, order Carbocisteine online c.o.d. Det står en... en Laphroaig på vardagsrumsbordet, Buy Carbocisteine Without Prescription. Comprar en línea Carbocisteine, comprar Carbocisteine baratos, Bara lite är kvar. Jag tappade den i golvet i förra veckan och då rann hälften ut. I.., purchase Carbocisteine online no prescription. i vardagsrummet ligger en grå matta från Mio, El Paso, Texas. Washington, D.C. Seattle, Washington, och på soffbordet står en vas med röda rosor. Buy Carbocisteine Without Prescription, Jag... du... vi är förlovade, canada, mexico, india. Sofie och jag!"
Jag höll upp fingret, Købe Carbocisteine online, αγοράζουν online Carbocisteine, ringen satt gudskelov fortfarande kvar. Min dubbelgångare i dörren såg skeptiskt på mig.
"Jag vete fan hur du känner till det där med whiskyn, men du är verkligen inte förlovad med Sofie, och det är inte jag heller, Buy Carbocisteine Without Prescription. Några jävla rosor har vi inte, Chicago, Illinois. Houston, Texas. Och nu ska du sticka härifrån. Min tjej håller på och ringer polisen där inne!"
Nu var suset i huvudet så högt att jag inte längre hörde vad han sa. Jag såg bara mitt eget ansikte, det som jag sett i spegeln tusentals gånger förut. Buy Carbocisteine Without Prescription, Jag kände till varenda por, varenda hårstrå. Ändå var det där någon annan. Jag knuffade undan mig själv och tog ett kliv in i lägenheten. Allt såg precis ut som vanligt. Det luktade köttgryta. Genom halldörren skymtade vardagsrumsbordet och whiskyflaskan, Buy Carbocisteine Without Prescription. Sofie stod i hallen, men nu skrek hon till när hon fick syn på mig.
"Sofie, för fan. Vad är det som händer. Sofie. Det är ju jag!"

Längre hann jag Buy Carbocisteine Without Prescription, inte förrän jag kände ett hårt grepp om axlarna och blev uthivad i trapphuset. Jag föll omkull och kände en skarp smärta i armbågen. Dörren slogs igen med en smäll. Jag satt där på golvet i trapphuset, helt desorienterad. Deras upprörda röster skrek innanför. Sedan hörde jag hur porten öppnades nere i trappen och hur en polisradio skrapade till, Buy Carbocisteine Without Prescription. Under bråkdelen av en sekund gick jag igenom mina valmöjligheter. Det fanns inget att göra, vad skulle jag säga. Jag reste på mig och sprang så tyst jag kunde upp för trapporna, upp på vinden. Jag stod en stund i vindsdörren och lyssnade. Buy Carbocisteine Without Prescription, Där kunde jag höra brottstycken av min egen upprörda röst några våningar ned.
"Helt galen... sa han bodde här... försökte tränga sig in..."

Långt senare vågade jag mig ned för trappan igen. Jag stod en stund och andades i mörkret utanför dörren. Drog med fingret på namnet på brevlådan, Buy Carbocisteine Without Prescription. Mitt namn. Min lägenhet. Sedan gick jag ut på vädringsbalkongen en halv trappa upp och tittade in genom fönstret. Där, i vardagsrummet, satt Sofie och jag själv. Buy Carbocisteine Without Prescription, Vi pratade upphetsat, jag såg skrämd ut. På bordet stod flaskan, men den var nästan tom nu. Mina händer darrade. Det stod ett glas framför Sofie också - hon som inte ens drack.

Det hade blivit natt. Snön hade fortsatt falla och staden var tyst och öde. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen, Buy Carbocisteine Without Prescription. Allting kändes helt sinnessjukt. Då fick jag syn på den lilla frisörsalongen som jag åkt förbi med bussen några timmar tidigare. Jag gick fram till fönstret och tittade in. Salongen var stängd, lysrören släckta. Buy Carbocisteine Without Prescription, Allt såg prydligt och välstädat ut.

Och det var då det hände. Jag stelnade till och frös fast. Ett moln av is fyllde magen. Jag stod där och svajade och stirrade in i glasrutans reflektion.

Men ansiktet som stirrade tillbaka tillhörde någon annan.

Similar posts: Buy Proscar (Merck Sharp & Dohme) Without Prescription. Buy Levothyroxine (Euthyrox, Merck) Without Prescription. Farmacia Avodart (GlaxoSmithKline) baratos, Avodart (GlaxoSmithKline) online kaufen. Acyclovir (Generic Zovirax) coupon. Buy Amoxil (Amoxicillin) from canada.
Trackbacks from: Buy Carbocisteine Without Prescription. Buy Carbocisteine Without Prescription. Buy Carbocisteine Without Prescription. Buy Carbocisteine Without Prescription. Order Carbocisteine online c.o.d. Carbocisteine trusted pharmacy. Acheter en ligne Carbocisteine, acheter Carbocisteine bon marché. Reasons to buy Carbocisteine online. Reasons to buy Carbocisteine online.

9 Kommentarer

Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten. De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren. Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé. Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat. Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen. Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande. Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det "nya" i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt. Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned. Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen. Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum. Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna... Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned. Regi: Danny Boyle. Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri... Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark. Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester… Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen. Regi: Juan Carlos Fresnadillo. Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd. Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru. Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv! Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad...

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned. Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead. Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda. Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute. Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut. När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies... Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk? Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned. Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill... behålla henne. Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan. Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned. Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles. Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut... Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen... OBS - spoilervarning på den senare! Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

10 Kommentarer

När jag går mellan betonghusen på väg till jobbet så känner jag lukten av nyklippt gräs. Det är en doft som vanligtvis gör mig lycklig, men som nu fyller mig med en känsla av saknad. Sommaren har nämligen svept förbi i en rasande fart. Jag hann knappt få korn på den innan löven plötsligt började få den där mörkgröna färgen, den som förebådar florans färgsprakande dödskamp innan allt blir brunt och grått igen. Vad hände egentligen? Var tog kajakpaddlingen, cykelsemestern och promenaderna i grandoftande skogar vägen? Jo, det kan jag tala om. De slukades av ett (i och för sig för stunden trevligt) vidlyftigt leverne på barer, uteserveringar och restauranger. De försvann i bakfylla, trötthet och en och annan sporadisk cykeltur som aldrig sträckte utanför stadens tullar. Inte en enda gång har jag legat och tittat ut över båtarna från Fredhälls solvarma klipphyllor eller brutit Mälarens skenbart ljumma vattenyta. Aldrig syntes min bleka lekamen i Hagaparkens filtbeströdda gräsgryta. Sommaren försvann istället i en strid ström av kall öl på Debasers uteservering, i pangen längs Skånegatan och på otaliga andra syltor runt om i stan. Och jag, som alltid romantiserat över sommar i stan, känner mig nu lite blåst på konfekten. Plötsligt förstår jag bättre varför staden avfolkas i juli, varför de avgasinpyrda invånarna flyr i sina fullpackade bilar och fyller upp ändlösa köer på motorvägarna med kylarmärket inställt mot Landet (allt medan lantisarna gör det motsatta och sedan kommer hem arga och undrar varför ”Stockholmarna” är så dryga). Jag är expert på att drömma, men blir sedan fylld med vanmakt när tiden är mogen. Trots att veckorna sträcker ut sig som en loj hund, ser jag bara begränsningar och ett ständigt krympande tidsfönster. Så jag slår i från mig, och när dagen är slut och ljuset kryper ur bild och kvällshimlen blir först rosa och sedan orange, så har jag inte fått någonting gjort. Och sommaren passerar, som en sorglig parodi av mitt liv. Emellertid kan det efter en varm sommar finnas en viss längtan efter mörka höstkvällar med vindstötar som får fönsterglasen att skallra. Tiden då man kan vika upp rockslaget och fantisera om lyktor som vajar från träden på gården, om snabba moln på mörka himlar och regndroppar på fönsterblecket. Och just som jag börjar förlika mig med att sommaren tog slut snabbare än väntat, så kommer den förbannade kylan. Och det är svårare att köpa - jag fullkomligt avskyr vintern. Åtminstone den man får uppleva som boende i Stockholm, för det är en vinter som sällan kommer till skott. Det blir mest ett utdraget slaskigt lidande, som ibland avbryts av ett par vackra iskalla dagar med rimfrost och snötunga trädgrenar. De där tillfällena liksom strösslas ned i det fördömda mörkret som gnistrande snöflingor. Kanske för att visa oss storstadsbor vad vi går miste om, där vi vandrar genom vardagens fuktiga, råa kyla med en hopplöshet som tränger allt djupare in i själen. Och det är någonstans där det hela börjar om igen. Jag glömmer mina tillkortakommande, där jag sitter hemma med flackande ljus vid ett element som närmar sig kokpunkten och målar upp storslagna planer inför den kommande sommaren. Allt ska hända och åh vad kul det ska bli. Äventyr, cykelexkursionerna till närförorterna, landsflykt, bilsemester (med någon som har körkort) och utsträckta bleka ben i Björköns böljande hagar. Och så där rinner åren förbi. Tills jag en dag vaknar upp ur min händelselösa dvala, sniffar nyfiket i luften och känner doften av nyklippt gräs. I stället för saknad fylls jag med energi, en pirrande glädje över livet och de dagar som står redo att fyllas med vad som helst. Sedan blir jag varse min rollator, och med en djup suck styltar jag i väg mot dödens allt mer lockande svärta. (Kan du som jag inte låta bli att vältra dig i det melankoliska armod som hösten bjuder, så har du här en perfekt följeslagare en regnig dag. Lägg gärna till fler låtar!)

5 Kommentarer

Vi är hela tiden omgivna av olika dofter, men med våra pollensvullna näsor är det förstås svårt att känna något av dem. Jag luktar mandel, har jag fått höra. Ständigt i sällskap med min egen doft, för det mesta dold bakom ett batteri av fabricerade lukter, är jag förstås döv för den själv. Men utan rakvatten finns den tydligen där, i nacken och bakom örat. Synd att förfallet kommer så snabbt utan artificiella hjälpmedel. Munnen blir en kloak efter några timmars sömn. En dag på stan med glömd deodorant och folk tittar snett. Visserligen diskret i ögonvrån, men näsorna rynkas likväl, högfärdigt och omedvetet. I trettonårsåldern delade jag ut reklam för att tjäna pengar. Det var uselt betalt även med dåtidens mått, men så mycket andra jobb fanns inte att tillgå. Jag och en handfull andra småkillar kördes runt i förorten i en svart van av en fetlagd man som hette Ebbe. Denna man var ytterst suspekt, ryktet gjorde gällande att han var bög (det här var på den tiden ordet pedofil inte existerade, utan män som drogs till småpojkar var rätt och slätt bara äckliga bögar), och att man skulle passa sig för att bli kvar i bilen ensam med honom. För att få plats med så mycket folk som möjligt hade Ebbe plockat ut alla säten, så att bussen invändigt förutom framsätet bara var ett skal. Jag minns fortfarande lukten där bak. Inpyrd cigarettrök och pojksvett. Trapphusen hade sin speciella sammansättning. Alla luktade olika, trots att det ständigt var samma beståndsdelar: sopor, matos och rök. Och de signalerade alltid samma sak: du är inte hemma här, du hör inte hit. En gång hamnade jag ändå ensam med Ebbe i bilen. Resten av pojkarna var avsläppta på olika platser, för att springa upp och ned i trapphus och sedan bli upplockade lite senare. Han stannade till och vi väntade på något. Jag satt i framsätet. Det var ett säte till mellan oss. Jag tryckte mig mot dörren, beredd att hoppa ut. Ebbe pratade med mig på sin sävliga skånska, jag minns inte vad han sa. Han satt med sina håriga händer på ratten och tittade ut i regnet, men gav mig hela tiden snabba sidoblickar i ögonvrån. Runt handleden hade han en tjock guldlänk. Rovdjur kan lukta till sig rädsla, kroppen utsöndrar kanske någonting, en odör av osäkerhet, en stank som triggar predatorns instinkt. Jag var liten och smal på den tiden. En lättare kopia av idag. Mörkt hår och allvarliga ögon, redan då en antydan till rynka i pannan. Jag ansträngde mig för att inte verka rädd, men jag fick ett oroligt tryck i magen och handsvetten flödade. Plötsligt rycktes bakdörren upp. En av de andra killarna var tillbaka. Han slog ingen dörren bakom sig, ruggig av regnet och mån om att snabbt komma in i värmen. Ebbe svor till. Jag andandes ut så lättat att jag är säker på att det hördes. Flera år senare fick jag höra att Ebbe blivit åtalad för våldtäkt på en pojke. Brottet begicks just där, i den förbannade bilen. Killen var bara tolv år gammal. Vad för doftminnen det gav upphov till vill jag helst inte veta. När jag var liten ägnade vi somrarna på landet. Det första jag gjorde när vi kom hem var alltid att först inspektera trädgården, som när den lämnats ensam snabbt blivit till en vildvuxen djungel. Hallonbuskarnas fordom räta rader spretade åt alla håll, och på grenarna hängde klasar av mörkröda övermogna bär. Tillsammans med rabarber, äpplen, jordgubbar och körsbär - alltsammans uppdrivet ur myllan av min mor - bildades en söt och tung doft som jag girigt sög i mig innan plundringen började. Huset hade också en lukt. Den hade förstås funnits där hela tiden, men bara när jag varit borta en tid kunde jag känna den. Villan hade ju varit tömd på människor halva sommaren, bara en och annan fluga hade stört luftens instängda sammansättning. Det som kändes i näsan var alltså bostadens unika signatur: damm, tvättmedel, hund, fukt, mammas Rive Gauche och pappas Old Spice. Kombinationen blev till en parfym som stavades trygghet och lugn. Hemma hos mina kompisar var lukten annorlunda sammansatt. Andra sorters sköljmedel, annat matos som satt sig i väggarna. Det var inte en otäck lukt, men ändå föremål för ett litet hugg i magtrakten, en oro som sa "inte hemma". Till skillnad från andra minnen som bleknar med tiden är doftminnen sekundsnabba. De agerar på ett annat plan, tar inte omvägen förbi några oväsentligheter, behöver inte vecklas ut genom andra associationer. Nej, doftminnen verkar ha en direktlinje till hjärnan. De går rakt på sak, hittar rätt arkivskåp på en gång. Och de verkar ha tillgång till alla känslosträngar. Omedelbart försätts man i samma tillstånd som när minnet en gång utspelades. På gott och ont. Cigarettrök och svett är Ebbes bil. Sopor och matos - alla trappor jag nötte under den där hösten. En fransk tvål och jag är i bästa kompisens sovrum med ett dunkelt minne av att hans pappa står asberusad och hamrar på den låsta sovrumsdörren. Flingsalt luktar som landet, fuktigt och unket. Nyklippt gräs ger mig en obestämd lyckokänsla. Vad som tyvärr är gemensamt för alla doftminnen är tomheten de lämnar efter sig. För ett par sekunder är man uppfylld av nostalgins sprudlande klang, men när det är över blir det så smärtsamt uppenbart att det som just utspelat sig hör till en annan, onåbar tid. Som det där stråket av parfym, som är du som spenderade dina sommardagar med mig. En lycklig tid som aldrig kommer igen, plötsligt lika avlägset som ett solblekt fotografi. Det är en doft som sätter någonting i gungning, som sprider en varm vibration i bröstkorgen och får mitt hjärta att picka som en orolig sparv. Men efteråt är allt som finns kvar en vemodig känsla av att någonting gått förlorat. Det är nog tur att det inte går att konservera dofter. Jag är rädd att jag skulle bli besatt. Jag skulle sitta i min ensamhet med ett förråd av burkar och sniffa mig iväg på minnenas snåriga stigar. Och det som man får för mycket av blir ju till slut vardag. Bättre då att ibland bara svepas iväg av en opåkallad doft, och att försöka acceptera att svunnen tid inte kommer igen.

6 Kommentarer

Dörren till väntrummet är låst för att förhindra "objudna gäster". Utanför den okrossbara glasrutan finns en ogästvänlig reception med en sömngångaraktig receptionist. Jag sitter inne hos överläkaren, en kvinna i sextioårsåldern som bär säckiga jeans med en nyckelkedja som löper från framficka till bakficka. Hon har ett gäckande drag över munnen, som ett ständigt tillbakahållet leende. Från sin bekväma Laminostol får jag en skarp och genomträngande blick. Brevid henne finns en diskret larmknapp, en påminnelse om det klientel som vanligtvis befinner sig i min sits. Med svettiga händer och torr mun fyller jag i papper efter papper med olika frågor; "Har du känt att livet inte är värt att leva?", "Har du haft nedsatt aptit?", "Har du haft dåligt samvete eller skuldkänslor?". Taket fyra meter upp för tankarna till däcket på en båt. Utanför fönstret har våren knappt börjat. I slutet av sessionen får jag ett recept och en liten lapp med en ny besökstid. Jag har passerat öppenvårdens nålsöga och får komma tillbaka. Ensam blir natten längre. Nu när ljuset äntligen är här vill jag inte att dagarna ska ta slut. Jag som brukade älska nätterna med sin djupa färg och sitt tysta lugn. Nu fylls de av grubbel och tankar som varken börjar eller slutar. Små vassa krokar hänger i hjärtat när jag ser ditt ansikte framför mig, minns dina läppar, din elektriska tunga. Ett ansikte från en annan tid, en tid jag borde vårdat med mindre självklarhet och större ömhet. Handen letar i mörkret. Så fort den finner pappasken kommer ett falskt lugn. Fingrarna följer foliekanten och trycker ut en tablett. Efter en stund sover jag, svart och tungt. Saknaden är som ett hål som inte går att fylla. En vemodig följeslagare som följer efter mig som en skugga. Jag letar efter glada spellistor till Spotify - det är ju omöjligt att deppa till ett soundtrack av James Brown. Men när alla låtar är spelade blir det oerhört tyst. Taket verkar plötsligt lägre. Vill inte vara inne. Vill inte vara själv, vill inte träffa någon. Så jag går på stan i stället, ändlösa promenader tills fötterna ömmar. Men staden är även forum för hågkomster och minnen som värker. I varje gathörn, i alla parker och på alla torg - överallt tycks vi ha stått, gått, hånglat. På väg hem känner jag din parfym på bussen. Omedvetet till en början, lika självklar som luften. Det sägs att doftminnen är starkast, och det stämmer nog. Jag får genast den välbekanta känslan i bröstkorgen, som en varm vibration. Sedan kommer verkligheten tillbaka, och med den tomheten. Då kan jag känna att jag borde flytta någon annanstans, till en stad där det inte finns minnen och där spänningen över nya gator kanske kan återkomma. Men livet går vidare, och jag åker till jobbet som vanligt. Går in genom porten på morgonen och lämnar inte huset förrän på kvällen. Byggnaden ligger som en tung ångestkloss i utkanten av staden, med tusen blinda fönster i alla väderstreck. Huset är så grått att det regniga dagar knappt går att skilja från sin omgivning. Jag äter håglös lunch i personalmatsalen, håller fasaden intakt med ansträngda leenden mot kollegorna. Gör det jag ska, mekaniskt och glädjelöst. När det känns för mycket går jag in till en allierad i rummet bredvid, hon har nyligen blivit chocklämnad efter tjugo års äktenskap. Vi idkar byteshandet - hennes psykofarmaka är bättre. Min husläkare, som utan att blinka skriver ut narkotikaklassat sömnmedel, vägrar att skriva ut något vettigt lugnande. Lutad mot en vag princip hon bara själv förstår. Så kollegan får några av mina och jag får av henne. De följande timmarna är ett underbart vakuum - som en ren ton utan oväntade fluktuationer. Magen slutar störa, tankarna hålls undan. Det känns nästan som vanligt. Allt mitt skrivande om den tunna gränsen handlar naturligtvis om min egen rädsla för att en dag vakna upp och vara någon annan. Att en dag upptäcka att det inte går att sluta dricka, eller att möta blicken hos ett obekant ansikte i badrumsspegeln. För jag vet att det kan bli en realitet. Den där gränsen har gått som en tunn bågsträng genom hela mitt liv. Kanske darrat lite emellanåt, vajat i vinden, men inte som nu. För jag höll inte fast. Du rann igenom, och jag förmådde inte gripa tag i dig. Av obetänksamhet, dålig verklighetsförankring eller vad det nu finns för bortförklaringar. Självförvållat. Och nu sitter jag med en känsla av fritt fall, med ett hopp som tände till och sedan dog. Och med saknaden.

12 Kommentarer

Jag måste skriva om det förflutna, om kärlekarna innan jag träffade dig. Jag älskar dig mer än det som varit. Mer än alla de jag tidigare älskat. Men jag vet nu att jag inte visste vad kärlek var innan jag hittade dig. Jag kan inte förklara det mer än så. Mer än att jag insåg den helt förkrossande skillnaden. Den platsen du tog i mitt liv var inte inuti mig. Den var allting utanför mig. Det var som om jag kunde leva utan dig fram till att jag inte längre kunde det, till tiden var inne för oss att äntligen träffa varandra. Det är mer än kärleken. Och det är det som är skillnaden. Det gör oerhört ont att känna det som är större än kärleken. Att veta att jag dör utan dig. Att veta att jag aldrig kommer att kunna leva mitt liv utan dig, att det inte är tänkbart och att det på något sätt aldrig varit det. Till döden skiljer oss åt älskade. Kärleken till dig är det mest förintande jag någonsin varit med om. Allting börjar i juli 2006. Det är två månader kvar till att vi hittar varandra. Och ödet kanske är ett löjligt ord, men om C inte flyttat till Stockholm och inte varit ledig just den helgen så hade jag inte kunnat komma och inget av det som hände hade inträffat. Men det är första helgen av min semester och C är ledig från tidningen. Jag norpar en av de sista tågbiljetterna och rullar ut från Göteborg. Det tar en stund innan C hittar mig utanför centralen och sedan tar vi fart. Vi rusar mot T-banan, några enstaka minuter bort från värmen och ner i de kylskåpskalla tunnlarna. En frihet jag länge letat efter men inte hittat vägen in till fyller äntligen hela min bröstkorg. Frihet är som en euforisk gas som alltid tycks jäsa så fort den får fäste. Gasen fyller tomrum och tar sig sedan in och kolsyrar blodet. Jag vet inte vad som gjorde att all den där friheten plötsligt sprang läck inuti mig. Jag kände mig vacker och yngre än på länge och det var en helt fantastisk tropisk varm julikväll, säkert tjugofem grader. Sedan sju år tillbaka levde jag i en relation. Den kvällen jag kommer till Stockholm har jag funderat i över ett år på hur kärlek ska kännas till någon efter sju år. Om kärlek brukar kännas så lite, efter sju år. Jag har inga svar. Kanske borde jag vara nöjd. Jag har ju det bra. Det är en fin människa jag valt att leva med. En människa jag älskar. Vi väntar in resten på Debaser Slussen och suger och sörplar öl efter öl under parasollerna på uteserveringen. Folket kommer och ger intryck, så intensiva att jag får behålla solglasögonen på och vara besvärlig och tyst. Jag och C flinar mot varandra och tillsammans med två pojkar bryter vi oss tillslut loss och går ner mot Street vid vattnet. Därinne känner jag mig lugnare, ljuset är mörkt och rött, luften är fuktig av hud och varm av andetag som kommer nära mitt öra, flera gånger kommer de nära. Det tycks ånga från alla kroppar och kondensen glider likt rännilar av svett längs våra kalla ölglas och flaskor. Det luktar starkt av olika sorters parfym, svett, mynta, redbull, kiss och jord. Jag minns att jag luktar på min arm och på min tröja för att kontrollera att jag fortfarande luktar som jag brukar. Två bra DJ:s vänder plattor och de får oss att le och hålla takten med huvudet. Folket på Street den kvällen liknar en blandning cineaster som gärna lever upp till myten om sig själva och andra som försöker se så frigjorda ut som möjligt. De ser glada ut men verkar nervösa på något sätt där i oceanen av all låtsaskultur. Som det brukar vara, tänker jag cyniskt och tömmer glaset. De två pojkarna hittar några de känner längst in vid baren och plötsligt är det jag och fem pojkar. De gör mig lugn konstigt nog. Främlingar brukar inte ha den inverkan på mig men det är som om de är glada att se mig. De ser nyfiket på mig från olika vinklar och känner på mina kläder och tilltalar mig på olika vis. En blond ung man med lugg väcker särskilt mitt intresse och jag vet än idag inte varför. Jag har träffat honom många gånger efter den där natten och jag har verkligen funderat över varför just han hade förmågan att förändra mitt liv för alltid. Ännu konstigare är att han inte vet om det. Han skulle säkert tappa hakan om jag en dag berättade det för honom. Alltid har jag efter den natten undrat över om jag någonsin förändrat en annan människas liv så. Om jag, utan att veta det, ändrat riktning på någons liv så som han gjorde med mitt. Vi står i baren ganska länge. Dricker stora glas med halvkall avslagen öl. Jag går ut ibland för att röka och jag minns att jag röker ganska fort, bara några bloss på varje cigarett. Jag vill in till den blonde pojken igen med sin vackra romerska näsa och norrländska dialekt. Jag har inget som helst minne av vad vi alla talar om. Säkert oväsentligheter och sådant som man ofta talar om när man hänger bar med en grupp människor man aldrig förut träffat. Jag känner att vi alla som står där just då mår väldigt bra tillsammans. Vi ser i varandras ögon att där finns en överenskommelse om att vi tycker mycket om varandra just där och då. Alla är lyckliga på något sätt och ingen kommer att gå hem förrän den här natten blivit dag. Vi hittar ett stort ledigt bord på andra sidan av baren. Fler främlingar nosar sig till vårt sällskap. Vi är nu sex pojkar och två flickor med mig inräknad. Flickan klädd i en blommig sextiotalsklänning sitter i knäet på en av pojkarna. Den blonde sitter bredvid mig och ler finurligt då och då. Det enda jag minns av orden som utväxlas där är de som flickan plötsligt högt och glatt utbrister sekunderna innan vi går. – Ska vi bada? Alla runt bordet lyser upp och reser sig nästan omgående medan de sväljer innehållet i sina glas. Jag minns att jag tänker att jag inte alls vill bada. Bli blöt och kall. Smutsigt vatten och vara naken. Aldrig i livet. Nåja, tänker jag, man kan alltid röka cigaretter och se den blonde pojken klä av sig. Vi strövar ut mot Reimersholme som jag gång på gång får för mig att kalla Reidarsholme. Luften är varmare än ljummen. Det är som om en svart sol stigit och värmer oss utan ljus. Höghusen på höger sida står tysta och sover, ingen verkar vara vaken längre utom vi. Vattnet skvalpar mörkt längs vår vänstra sida. Flickan i klänning hoppar upp på sin cykel. – Gå i förväg. Jag ska bara hem och hämta handduk och vin. Hon cyklar in i mörkret och försvinner. Vi går länge men stannar tillslut under en sagolik silverfärgad hängpil. Den bugar sig långt ut över vattnet och doppar sitt koppargröna hår under ytan. Längre upp i kronan är det som om det drar ett sus mellan de skidformade löven när de ser oss stanna. Vi sneglar lite villrådigt på varandra. En av pojkarna tar av sig skorna och går ner under trädet. Han håller om stammen med armen och känner på vattnet. – Det är helt ljummet, säger han förtjust. Flera av de andra tar av sig skorna och drar samtidigt av sina jeans och går ner för att känna efter. Alla utom jag och en till klär snart av sig och springer uppspelta ner i vattnet. Jag tjuvkikar på den blonde samtidigt som jag hakar av mig skorna och strumporna. Gräset är torrt och lent under mina fötter. Hans överkropp är vacker. Mager och manlig. Hans axlar och skuldror rör sig smidigt när han drar ner de svarta boxershortsen utan att vända sig om. Skratt och tjut ekar nere i vattnet. Jag ler och lirkar upp en Marlboro, sätter den mellan läpparna. Flickan bromsar in sin cykel igen och jag vänder mig om. Hon lägger cykeln i gräset och drar av sig klänningen, hon har en randig bikini under. – Ska du inte hoppa i? ler hon uppmanande. Jag rynkar lite på näsan och skakar lätt på huvudet. – Jo, men kom igen nu. Hon tar upp en halvfull flaska rosé ur sin strandväska. Vi delar det här och sen hoppar vi i. Okej? Jag minns att det mer är vinet som lockar än att bada. – Okej, ge mig den där jävla flaskan då, flinar jag. Hälften av det syrliga vinet försvinner på några sekunder i djupa klunkar ner i magen. Sedan reser jag mig och klär av mig direkt. Jag behåller bomullstrosorna på och det svarta radbandet mellan brösten. Vattnet är kroppsvarmt. Sött, salt och alldeles svart mot läpparna. Vattnet är himmelskt, inte alls så som jag inbillat mig. Det sover tyst och mjukt runt min kropp, håller mig försiktigt, omsluter mig. Jag simmar ut lite, bort från de andra. Den blonde pojken följer sakta efter mig. Han ler tyst och blåser lite med munnen över vattenytan samtidigt som han betraktar mitt ansikte. Han tar ett lätt simtag mot mig och glider in alldeles bakom min rygg. Vi säger ingenting för det som håller på att hända är ingenting man uttalar. Jag följer vattnet med blicken som ligger blankt likt svart målarfärg. Jag ser bort mot den andra sidan. Båtar ligger förtöjda vid bryggorna under gatlamporna vars ljus kastar mackor som små blixtar över ytan. Allt jag anar är de långsamma ljuden av våra kroppars vinglika rörelser under vattnet. Han väntar. Jag lyssnar till hans andetag och stänger ögonen. Och vattnets rörelser stannar upp runtomkring oss. Natten stannar. Tiden stannar. Hans hand. Han låter sina fingertoppar viktlöst nudda min svank under vattnet. En enda gång drar han handen sakta och ljudlöst upp längs min rygg, följer ryggraden, varje kota. Jag känner vattnet sila sig mellan hans fingrar samtidigt som hans hud mot min får mig att sluta andas. Hans fingertoppar lämnar mig varsamt i nacken och som ström fortsätter smekningen rakt in i mitt oerhört övergivna hjärta. Innan jag vänt mig om har han lämnat mig, han simmar in mot land igen, vänder sig inte om. Efteråt vandrar flickans handduk mellan oss till den är tung av vatten. Vi tar på oss en del av våra kläder och lufttorkar sedan på rad utsträckta på rygg i gräset. Jag ligger längst ut och bjuder upp paketet av mina Marlboro. Himlen är stjärnlös. Bottenlös. Vi skrattar så att vi gråter, brottas, delar på några burkar med ljummen folköl. Blixten från min kamera smattrar över deras kroppar och skrattande ansikten. I ögonvrån ser jag när han reser sig upp och sitter en stund med armarna om knäna. Han vrider huvudet och ser bort mot mig. Jag möter hans blick men klarar bara av att hålla den en sekund eller två. Han ställer sig upp och går de tre stegen bort till mig. Han ser inte på mig. Han lägger sig bara ner med sitt huvud på min mage och sin kropp ut från min. Hans blonda hår är vått och kallt mot min hud. Han ligger stilla och låter sitt huvud höjas och sänkas av mina andetag. Jag lägger min hand i hans panna och stryker in hans hår mellan mina fingrar. Han sluter sina ögon. Och det tar bara trettio sekunder att inse svaret. Han vrider sin blick mot mig och drar sakta sin sträva kind mot min mage. Han ser mig långt in i ögonen samtidigt som hans mjuka läppar en enda gång kysser den tunna huden över mina revben. Jag går sönder. Jag faller. Det känns som om hjärtat skriker av smärtan. Det skriker rakt genom mig för att jag har glömt. Glömt hur det känns att älska. Att jag har glömt meningen med livet. Så jag låter den störta in i mig. Det tar bara trettio sekunder. Han behöver aldrig röra vid mig igen. Vi sitter alla tysta bredvid varandra med något saligt i blickarna på den tomma bussen i gryningen. Vi kommer upp i en lägenhet på söder full med böcker och orientaliska mattor. Och i en soffa, i fåtöljer och på golv sträcker vi ut oss. Någon sätter på Billie Holiday och han somnar med ett leende på sina läppar med huvudet i mitt knä. Och när alla har somnat ser jag på honom och låter tårarna tyst rusa nerför kinderna. Två dagar senare åker jag tåget hem med en lättnad inom mig större än allt annat. Jag sitter i vår blåa soffa när du som levt med mig i sju år kommer hem och stänger ytterdörren om dig. – Har du haft det bra? ler du och böjer dig fram för en kram. Men jag ser ledset upp på dig och drar ett djupt andetag. – Vi ska inte leva tillsammans mer nu älskling. Jag är äntligen säker nu. Du nickar bara. Vi är inte kära i varandra längre. Vi har inte varit det på länge. Och du nickar igen och ser olyckligt på mig. Jag gråter sedan. Jag gråter hela natten. Över slutet. Över friheten. Över att äntligen veta. Över dig. // Kniven Läs mer av Kniven här.

14 Kommentarer

När solen går upp ligger min lägenhet i skugga. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på bakgården, på bostadshuset mittemot. Solen skiner över plåttaket och ger det en varmröd färg, en mås cirklar över gräsmattan. Några tunna molnslöjor vilar likt en vag hägring däruppe i det blå. Kanske sänker de sig vid solnedgången och sveper in staden i en kylig vårdimma. Kanske svävar de bara högre och högre upp tills de försvinner i stratosfären. Jag läser inte tidningen. Den ligger kvar ute i hallen, ihopvikt på dörrmattan. Det luktar kaffe, bryggaren slår av med ett knäpp. Jag sitter kvar och tittar ut över gården, på den glittrande daggen i gräsmattan, försöker föreställa mig hur solstrålarna bryts i vattendropparnas små klot. Om en stund sitter jag på stationen. Mitt tåg kommer in. Bromsarna gnisslar. Folk kliver av och på. Jag ser hur jag reser mig, fast jag sitter kvar. Min gestalt går in genom dörrarna. Den ser lite grå ut, lite äldre, lite tunnare. Sedan kommer tåget som går åt andra hållet. Jag reser mig och kliver på. Jag vet inte varför, det känns bara rätt. Färden går genom okända landskap. Vi passerar förortscentrum i askfärgad betong, låga industribyggnader, allmäningar där det vintergula gräset börjar skifta mot grönt. Bebyggelsen glesnar, när jag tittar bort från fönstret ser jag att vagnen är tom. Sedan stannar tåget och jag kliver av på en öde ändstation. Vinden tar tag i kapuschongen och blåser upp den i nacken. Tåget pyser till och ger sig av från det håll det kom. Det viner och sjunger i skenorna, för att sedan bli alldeles tyst. Jag går på en grusväg. På avstånd hörs det svaga ljudet av ett enmotorigt flygplan, och med ens är jag liten igen och går genom de tysta villakvarteren på väg mot skolan. Från Harvägen in på gatan utan namn, gena över leriga åkern och komma ut på någons garageinfart. Tiden då inga tomtgränser existerade, då hela världen var allemansrätt. Vägen slingrar genom en skog, och så smalnar den plötsligt av som om jag passerat en osynlig gräns. Trädens grenar sträcker sig över stigen och bildar ett tak. Jag vet inte var jag är på väg, men för varje steg känns omgivningen mer och mer bekant. Det är som om fötterna hittar vägen själva, som ett vagt minne från en dröm. Jag passerar rester av en gammal rabatt. Påskliljor, vårlök och tulpaner har spritt sig utanför stensättningen. En syrenbuske med små blad som försiktigt brutit sig ur knopparnas hölje har växt sig vild. Stigen viker av och blir smal. En rostig gammal cykel står parkerad mot ett träd. Det är mycket tyst, bara lågmäld fågelsång hörs från trädkronorna. Så mynnar stigen ut i en glänta. Humlor och bin surrar kring ett gammalt träd. En bit bort ligger ett litet torp. Färgen flagnar och är mer grå än röd. Taket har sjunkit samman lite, som om stugan just andats ut. Jag kliver upp på verandan som knarrar varnande. Dörren är låst, men jag vet att det ligger en rostig nyckel på dörrposten. Kalleldad öppen spis är för evigt förknippat med mormors timrade stuga vid Orlången. En uggla föll en gång genom skorstenshalsen och dog på den asktäckta hällen. Sedan fick den sitta uppstoppad på spjället, där den bligade ned mot fåtöljen framför eldstaden med sina blanka, tomma porslinsögon. Jag brukade ligga högst upp i våningssängen, vars fotända var riktad mot spisen. Jag låg där och tittade på ugglan, och drog samtidigt i mig luften fylld av brinnande fuktiga tidningar och späntad ved, mulltoa och den kalla, unkna skafferidoften. Jag kom att tänka på det då jag mötte ugglans blick på spiselkransen. Nu sitter jag i en korgstol på verandan. Det har börjat skymma, skuggorna blir längre, det är kyligare i luften. Vinden har mojnat och morgonfåglarna har tystnat. Humlorna är på väg hem mot sin jordhåla. Maskrosorna sluter sakta sina kronblad, en koltrast sjunger alldeles i närheten. Det vilar en nästan narkotiskt tung doft av gräs, kärr och dagg i luften. Torpet bakom mig är tyst och slutet, men på något vis bekant. Genom en vag dimma minns jag någonting annat, en passage, något... avlägset. Jag är fylld med ett djupt lugn, och när koltrasten sjunger igen reser jag på mig, går tillbaka mot stigen och försvinner in i syrenbuskarnas våld. Men korgstolen fortsätter knarra under min tyngd.

9 Kommentarer

Det hela började i slutet av sjuttiotalet i en liten by som heter Kåseberga vid Skånes södra spets. Mina föräldrar hade hyrt ett hus där en sommar. På dagarna lekte jag och min bror Jesper vid kullarna kring Ales stenar, och på kvällarna brukade familjen gå ned till det lilla fiskelägret vid hamnen. Vi gick ut på stenpiren och kikade på segelbåtarna som låg förtöjda i gästhamnen. Jag minns att jag fylldes med en märklig känsla, det var kombinationen av doften från havet, båtarnas jämna knarrande och det varma sken som läckte ut från små fönstergluggar där människor gjorde sig redo för natten. Ett par år senare hyrde mina föräldrar ett hus på en ödslig stenstrand strax utanför Byarum på norra Öland. En hel vägg med fönster låg vända mot havet trettio meter bort, vars vågor blåsiga dagar slog gnistrande skumpelare över de uråldriga raukarna. Det fanns ingen dusch, bara en liten kokvrå och kåken bestod allt som allt av ett stort vardagsrum och två små sovrum. Ingen TV, inte ens radio. I detta hus ägnade jag, mamma och pappa samt två bröder en hel sommar i början av 80-talet. Föga anade någon då att denna spartanska plats skulle föda något fundamentalt hos mig och min äldre bror, en känsla som består än idag. Detta utspelade sig lyckligtvis på den tiden då föräldrar inte kände en panisk skräck inför allt deras barn företog sig, så vi kunde springa omkring vind för våg på stranden och plocka fossiler, klättra omkring på raukarna och försvinna ut på det vindpinade Alvaret för spännande heldagsexpeditioner. På kvällarna efter middagen var högtidsstunden. Då åkte bandspelaren fram med inspelade avsnitt av Agnes Cecilia. Jag och min bror stod vid fönstret med kupade händer och spejade ut i mörkret, ut över det svarta havet. Ut mot Blå Jungfrun. Blå Jungfrun är en obebodd ö, ett naturreservat som ligger i sundet mellan Öland och Kalmar. Det är tillräckligt långt över för att man klara dagar bara ska ana land på andra sidan vattnet. På nätterna tänds en fyr på ön, och det var den som drog våra blickar till sig. Vi såg ut över havet och försökte tänka oss hur det skulle kännas att vara ensam på den där ön. Vi stod i den trygga stugan med flackande ljus på middagsbordet och två utslagna föräldrar som fick en stunds respit i tystnaden, och det som fyllde bröstet och föddes där kom att följa oss även i vuxen ålder. En fyr är en trygg punkt. För den ensamme sjöfararen är det räddningen om natten, men för två små pojkar i en stuga vid havet kom det att bli något annat. Det som fann bo i oss under de där kvällarna kom vi att kalla för fyrkänslan. Trots det handlar det inte bara om fyrar, utan spänner över en rad olika företeelser som alla har en gemensam nämnare: ödslighet. Det är helt enkelt något visst med utposter. Nu i vårt automatiserade tidevarv finns det ju knappt några fyrvaktare kvar, men det räcker med bara vetskapen om att det finns en ensam fyr därute mitt i havet som oförtrutet ledsagar vilsna båtar i mörka och stormiga farvatten. Min bror köpte några år senare en gammal träradio på en auktion. Han var väl runt fjorton-femton och jag tre år yngre. På kvällarna låg vi och tittade på radions gröna öga som sken i mörkret. Ett svagt, gult ljus illuminerade displayen med förtryckta städer som under radions glansdagar var eterns metropoler, samtidigt som doften av varm och dammig elektronik fyllde rummet. Men vi lyssnade inte på radioutsändningarna, vi valde i stället kortvågsbandet och navigerade oss längst ut i tystnaden, där det enda som hörs är radiofyrarnas pipande morsesignaler. I våra öron blev bruset och de atmosfäriska störningarna till en storm på ett blåsigt hav, och morsekoderna var nödsignaler som skepp i kvav sände ut innan de gick under. Morse blev så småningom till en mindre besatthet hos min bror, som med tålamodet hos ett barn snart hade lärt sig inte bara morsealfabetet utantill, utan även fyrarnas igenkänningskoder. Starten var Hoburgens fyr, som väldig och tung står på Gotlands södra ände och stöter ut sina enformiga morsesignaler i rymden. Många år senare var jag och min bror i Värmland, vi har en stuga där som ligger mitt ute ingenstans. En sen kväll fick vi ett infall, klädde oss varmt och tog med ett par filtar ut i hästhagen en bit från huset. Det var höst och kallt och himlen var kristallklar. Vi lade oss på rygg på filtarna och tittade ut i rymden. Plötsligt susade en svagt upplyst prick över himlavalvet i hög hastighet. Det mest ensamma man kan tänka sig: en satellit som rusar fram i rymdens oändliga ödslighet. Varv efter varv kring jorden, med tickande och surrande elektronik i sitt inre. Vi låg på den där filten och tittade upp i den vemodiga svarta natten, och kände oss som två småpojkar som tittar på en fyr. (Bilden är tagen av min bror Jesper på en av hans utfärder med kajak i Ålands yttersta skärgård. Ni kan föreställa er vad det är han söker därute).

12 Kommentarer