SPOILERVARNING!!! De av er som läser min privata blogg vet att jag har för vana att sova med böcker jag tycker om. Det får mig att känna ett påtagligt välbefinnande att ha dem nära. Hans Koppels förra bok, Vi i villa, har jag delat många nätter med. Det var alltså inte helt utan förväntningar om en ny sängkamrat jag tog mig an hans senaste bok, den nyligen utgivna Medicinen. Medicinen handlar om en kvinna som arbetar på en tidningsredaktion där hon befinner sig långt ner på hackskalan, ständigt hunsad av en psykopat till chefredaktör som bara väntar på att få en god anledning att sparka ut hennes slappa hängröv i kylan. Ensamstående med två barn kämpar hon för att få tillvaron att gå ihop med ett ständigt dåligt samvete. Allt medan hennes före detta man har börjat om med en yngre kvinna. Yes, det är en riktig askunge vi har att göra med, fast här i formen av en medelålders tacka med dubbla bildäck på magen. Och som sig bör i sagornas värld stiger hon ur sin tillvaro av säck och aska och slår både sin omgivning och sig själv med häpnad, med lite politiskt korrekt flatsex på vägen. Vi i villa var en bok som gjorde något så ovanligt som att säga sanningen. Och just därför gjorde den så förbannat ont att läsa. Endast öppningsscenen i Medicinen når in på samma sätt och lämnar en svart pulserande klump någonstans i magtrakten. Sedan tar sagan vid. Det är såklart inget fel med det. Men om sanningen är gudomlig förblir sagan fortfarande just bara en saga, med all sin inneboende förutsägbarhet. Och tyvärr är det inte bokens enda problem. Personerna tar aldrig liv. Varken barnen eller kollegorna på redaktionen lämnar några avtryck utan förblir trötta klichéer och livlösa skuggor. Endast den sadistiska chefredaktören förunnas kött och blod. På nästan samtliga av de punkter Hans Koppel rodde hem, sin ytterst sparsmakade prosa till trots, i Vi i villa, sjunker han här obönhörligen mot botten. - Sämre kritik och fler läsare, sammanfattade Koppel själv sina förväntningar innan boken släpptes. Vad gäller kritiken har han förmodligen rätt, jag vet ännu inte då jag försökt undvika recensionerna som kom härom veckan. Boken lär inte heller bli någon kommersiell framgång. I alla fall inte i en vidare mening. Visst, de som läste och gillade Vi i villa kommer köpa den och känna sig lite smått lurade, men på egen hand lär den inte hitta ut till en bredare publik. Hårda omdömen kan tyckas, men med en så briljant debut är det omöjligt att inte förväntningarna blir därefter. Förhoppningsvis är inte Medicinen något annat än ett mellanspel. Kanske ett sätt för Koppel att sänka förväntningarna inför framtida släpp. Men förmodligen inte. Varför liksom? Snarare rör det sig om att stressa ut en uppföljare till en uppmärksammad bok. Att smida medan järnet är hett. Jag vet inte, jag känner mest en tomhet efter vad som var tänkt att bli höstens stora lilla läsupplevelse. I stället tar jag mig an Vi i villa för tredje gången det här året och känner mig säker på min sak när jag beslutar mig för att även i fortsättningen ha höga förväntningar på en bok som bär Koppel på ryggen. (Hans Koppel är en pseudonym och författaren till det här inlägget vill passa på att ta tillbaka sin ett år gamla gissning på att Jonas Karlsson ligger bakom)

6 Kommentarer