Jag är inte direkt något orakel när det kommer till samtida populärmusik. Om jag någonsin har kunnat hävda att jag är down with it (tveksamt) så är den tiden för länge sedan förbi, det garanterar jag (däremot är jag en jävel på att fixa bra grillglöd samt kitta fönster, vilket troligen är färdigheter som står i ett korrekt motsatsförhållande till förmågan att veta vilken musik som är creddigast just nu).

Detta har dock inte hindrat mig från att snappa upp en viss hype runt ett band som kallar sig Empire of the Sun. Det handlar alltså om en duo från Australien som först fångade min uppmärksamhet med låten Walking on a dream förra året. I mina öron är det här extremt trallvänlig pop som varken sticker ut åt det ena eller andra hållet, vilket gör hypen till ännu ett typiskt populärkulturellt fenomen. Och det är väl kanske just dessa fenomen som gör populärkulturen till det den är och borde vara: en oförutsägbar och förhoppningsvis framåtskridande rörelse (jag använder ordet förhoppningsvis och mer om det snart).

Pop är inte vetenskap, pop är konsumtionssamhällets yttersta musikaliska spets och således helt hopplöst att förstå sig på. Det gäller bara att antingen åka med på tåget och hojta med i herr Hellströms refränger eller sätta ner klackarna så att dammet yr över den begynnande flinten. Jag känner väldigt få människor som har ett distanserat och nyktert förhållande till popmusik, det brukar vara kärlek eller hat som vädras när diskussionerna tar fart.

Hur som helst, tillbaka till våra två vänner från Australien. Det finns nämligen en sak som gör denna duo och deras hype alldeles särskilt intressant, och det är faktiskt inte deras frisyrer. Det handlar istället om, antar jag åtminstone, musikaliska förebilder. Så här är det, när jag lyssnar på Empire of the Sun så hör jag mer än något annat en väldigt tydlig och klar referens till gamla Fleetwood Mac. Jag tycker att kopplingen är så pass supertydlig att frånvaron av denna upptäckt i media får mig att känna mig som ett musikaliskt geni. Allt finns där, från de öppna gitarrackorden, stämmorna, falsettsången i refrängerna och det tidstypiska lo-fi-trumkompet till ett alldeles speciellt muggigt analogt syntljud som används tillräckligt mycket för att man med all rätt kan påstå att det tillhör båda bandens musikaliska signatur eller fotavtryck eller annan valfri liknelse. Kort sagt, det låter jävligt mycket Fleetwood Mac om Empire of the Sun.

Var jag först med att spotta det här? Skulle inte tro det, jag har som sagt inte speciellt bra koll. Men det är egentligen skit samma om jag var först med att hitta Fleetwood Mac-genen eller inte, för det som gör det hela intressant och inte så lite komiskt (tycker jag iaf) är att Fleetwood Mac måste vara det minst creddiga bandnamn man kan droppa i musikskitnödiga kretsar (ni vet vilken typ av människor jag pratar om). Jag känner egentligen bara till tre personer, mig själv inräknad, som i offentliga sammanhang har hyllat Rumors som ett av 70-talets bästa album (de andra två är superskribenten Chuck Klosterman och min gamle vän Ove). Vi är en förfärande liten skara människor som med rak rygg erkänner vår kärlek till Stevie Nicks & co, men jag måste erkänna att jag blev mäkta stolt när jag läste de där raderna i Klostermans bok Killing yourself to live (vi har en kändis på vår sida, en musikjournalist dessutom!)

Bortsett från att vi har rätt och alla andra fel så betyder det här också att du kan hamna i en väldigt spännande och, för dig, rolig situation om du pratar med en förståsigpåare i ämnet popmusik. Men det gäller att du är snabb och vaken på knappen om den dyker upp. Låt mig måla upp ett tänkbart scenario. Tänk dig att du är på fest, och en kompis nye pojkvän presenteras för dig med orden ”Det här är Torsten, han är musikrecensent”. Namnet kan kvitta lika, men om du stöter på en person med denna profession så är det bara att lägga upp den enkla men geniala strategin på en gång: börja med droppa Empire of the Sun (killen kommer troligen att gå i spinn), låt sedan samtalet snyggt och sömlöst gå över till Fleetwood Mac och du ligger i vinnarposition för ett potentiellt dödande slag utdelat mot en musikrecensent. OM killen sätter två fingrar i halsen och börjar göra kräkljud så är det bara att påvisa det fullkomligt självklara sambandet mellan de två banden, och gör det gärna med kommentarer som ”det trodde jag var omöjligt att inte höra” eller ”även en döv person skulle nog snappa upp det på de identiska vibrationerna som uppstår när Mick Fleetwoods samplade trummor drar igång på Walking on a dream”.

Jag vet inte hur du fungerar, men det är sånt här jag går och fantiserar om dagarna i ända.