Lilla E och jag poserar framför världens största samling av skotsk whisky Det här skulle bli en reseskildring kryddad med rökig single malt whisky, mustig ale och fantastiska vyer från the Highlands. Av anledningar som jag kommer att rada upp, en efter en, blir så inte fallet. Men först till det som ändå gick in på pluskontot.  Det sägs att staden Edinburgh fördubblar sin befolkningsmängd under festivalmånaden augusti, från en halv till en miljon. Efter att ha kryssat fram på stadens gator med barnvagn i fem dagar, och sagt "Excuse me" ungefär femhundra triljoner gånger, finner jag ingen anledning att betvivla detta påstående. Det är helt enkelt väldigt mycket folk i Edinburgh i augusti, det bör den som åker dit ta med i beräkningen (vilket normalresenären som "kollar upp saker" säkert också gör, annat är det med oss impulsiva äventyrare).  Allra värst (eller roligast, beroende på hur man är funtad) är det längs The Royal Mile, dvs High Street som börjar vid det smått legendariska slottet och slutar vid The palace of Holyroodhouse. Att vandra längs denna gata är en upplevelse inte helt olik en vandring längs Västerlånggatan i gamla stan i Stockholm. Det är asiater med kameror, krims-krams och gatuartister överallt. Speciellt under The Fringe, vilket är en konstfestival med inriktning på teater och performing arts som lockar till sig (enligt en okulär besiktning) lajvare från jordens alla hörn. Om man, som jag, inte är helt imponerad av gycklare, jonglörer och kroppsmålade robotimitatörer (och naturligtvis den över hela jorden ständigt närvarande samlingen av panflöjtsindianer) gör man nog bäst i att hålla sig borta från denna gata. Palatset och slottet bör man däremot besöka, även om slottet är en av världens största turistfällor så går det inte att komma runt dess majestätiska uppenbarelse där uppe på vulkanklippan.  Men en glesbygdsman som jag längtar sig förstås gärna bort till öppna landskap när trängseln blir som värst, och som tur är erbjuder staden detta inom gångavstånd. I anslutning till tidigare nämnda Palace of Holyroodhouse finns ett fantastiskt grönområde vars höjdpunkt (i dubbel bemärkelse) är Arthur's Seat - en bergsknalle med tillhörande gångstig som erbjuder svindlande vyer över staden. Här är det lätt att ta till slitna klyschor som "lisa för själen" och liknande, vilket jag väl borde undvika då vi försöker upprätthålla en viss litterär standard här på Barstol (jodå). Okej, säg så här: om du gillar öppna landskap och inte har något emot en envis vind som blästrar dina kinder till en angenäm rosa nyans är Holyrood Park stället för dig. För mig var det tveklöst en av resans absoluta höjdpunkter.  Om vinden trots allt känns för snål och du väljer att dröja dig kvar i turistkvarteren samt gillar whisky, och det gör väl den som åker till Skottland, rekommenderar jag verkligen ett besök på The Whisky Heritage Centre (354 Castlehill, alldeles nedanför slottet). För elva pund får du en snabbkurs i whiskytillverkning, vilket kanske låter tråkigt men för den som alltid vill veta hur saker och ting fungerar är det helt enkelt nödvändig information. Du får också lära dig vad som kännetecknar single malt whisky från de fyra stora regionerna (The Lowlands, the Highlands, Speyside och Islay, den femte (Campbeltown) hoppade man över eftersom den är så liten) samt hur man provsmakar den ädla drycken. Naturligtvis ingår även en provsmakning. Dum som jag var valde jag ett smakprov från min favoritregion - Islay - och fick en smutt Bowmore i glaset. Inget ont om Bowmore, men det var ju liksom ingen ny smakupplevelse direkt. Som tur var valde min fru the Lowlands och fick en Ben Nevis som jag bytte till mig några droppar av, vilket är en helt annan smakupplevelse, som att jämföra vanilj med asfalt egentligen (och jag föredrar alltså asfalt).  Detta leder oss in på själva dryckenskapen, den förväntade men i stort sett uteblivna. Så här är det nämligen, alla de där mysiga och genuina pubarna som du verkligen har sett fram emot att besöka SLÄPPER INTE IN DIG OM DU HAR BARN MED DIG! Big big big... disappointment. Vi fick inte ens sitta på en uteservering och dricka en väl förtjänt ale, ut kom en rödbrusig ung man och bokstavligt talat motade bort oss. Jag är osäker på om detta är en lag i Skottland, i såna fall en lag som endast omfattar pubar. Det gick nämligen alldeles utmärkt att dricka öl och vin på vanliga restauranger (tack gode Gud för turkar, araber och italienare som driver restauranger och välkomnar barnfamiljer med öppna armar). Det säger sig självt att mycket av den förväntade upplevelsen gick om intet på grund av denna diskriminering, och att dricka en dyr och rökig single malt på italiensk restaurang kändes helt enkelt bara fel så det blev inte mycket av den varan. Klar minuspoäng till Edinburgh där alltså.  Så vad gör man då när man har blivit stoppad i dörren och besvikelsen gräver ett hål i bröstet? Jo, man vänder blicken ut mot hedarna. The glens, the lochs, en liten rundtur med sjöar och destillerier kanske? ICKE SA NICKE! Bussbolagen tar inte emot passagerare yngre än fem år. Okej, jag erkänner, det här borde vi ha kollat upp innan vi bokade resan, och kanske hade vi då hamnat i Ljubljana istället (jag skämtar inte), men nu har jag talat om det för dig så du åtminstone slipper stå där och tugga på huvan till regnjackan i ren frustration. Jag tvekar inte en sekund när jag famlar efter det andra gula kortet i bröstfickan, vilket i fotboll betyder utvisning men vi har specialregler här, så låt oss ändå fortsätta.  Med reslusten en gnutta kantstött men plånboken fortfarande i fin form vände vi oss till de modernare delarna av staden, alltså New Town, för hjälp. Och hjälp fick vi, för här finns helt vanliga restauranger som tar emot även nykränkta barnfamiljer. Och om allt annat falerar, välj stället med devisen "Love all, serve all" (pluspoäng till den som gissar rätt). I New Town, med undantag för shoppinggatan Princes Street, råder också ett lugnare tempo som känns väldigt behagligt när man har hetsat runt bland alla tusentals spanjorer, tyskar, japaner, svenskar och holländare (vilket är världens största folk enligt en trulig liten israelisk gubbe som jag hamnade i samspråk med).  Och tro det eller ej, men här kan man faktiskt se författaren Klas Östergren flanera längs George Street, iklädd en brun linnekostym (det gjorde vi i alla fall). Jag hann inte placera ansiktet i tid.. det kändes fånigt att springa tillbaka.. och herregud vad skulle jag ha sagt?! "HALLÅ KLAS! GREAT FAN HERE!". Hursomhelst, om du vill slappna av och äta god mat utan att bli uppskörtad, gå till New Town. Och när du är där, passa på att känna på alla låsförsedda grindar som håller oönskad pöbel utanför the Queen's Gardens. De är privata de där trädgårdarna, "accessable only to key holders" som det stod på varningsskylten, men vi hittade en olåst grind och smet in (jag pissade i en buske, där fick borgarbrackorna så de teg!)  Så till slut, vad tycker jag egentligen om Edinburgh? Jo, jag tycker både det ena och det andra. Å ena sidan är det här en stad som i princip är en enda stor turistfälla, som ett större Visby, om man inte bemödar sig att leta lite extra. Och lika svårt som det är att stå emot stadens självklara charm, lika enkelt är det att be hela Skottland dra åt h-e efter att ha blivit nekad av både pubägare och busschaufförer. Ärligt talat, jag vet inte var de gör av sina barn i Edinburgh, kanske låser de in dem i källare tills de blivit arton och får gå på puben för jag såg då verkligen inte många telningar under våra fem dagar.  Följande slutsats är alltså tämligen självklar: åk inte hit med barn. Verkligen, jag lovar, det är inte värt mödan. Det finns massor av andra kanonstäder som inte diskriminerar barnfamiljer. Däremot, och det här är viktigt inte minst för Barstols övriga skribenter, ser jag Edinburgh som ett värdigt alternativ till Prag för den där ölresan med polarna. Men hörni, vi skippar augusti va?

24 Kommentarer

Jag är helt utslagen av en förkylning. En sommarförkylning brukar vara svår att bli av med. Det är väl så att viruset frodas i värmen och bakterierna lever gott på ens kropp. Det är en myt att sommarförkylningar är värre än en vanlig men för mig är en förkylning alltid tuff. Jag är som bekant en gnällig jävel. Det ryktas att det är en myt att whisky botar förkylning. Jag motsätter mig det bestämdaste detta rykte men jag kan tyvärr inte bevisa motsatsen. Jag nyttjar givetvis ihärdigt denna bärnstensgula farmaka för att kurera mig. Det är i alla fall klart att whiskyn lindrar symtomen - halsen blir len, andningen blir lättare och man somnar gott. Problemet infinner sig på morgonen när man vaknar med täppt näsa, irriterad hals och igengrodda ögon. Dessutom har man en bankande huvudvärk och det är svårt att veta vilka krämpor som kan härledas till förkylningen respektive whiskyn.

Skriv kommentar

Jag är ingen rökare. Cigaretter är livsfarliga, luktar illa och ser allmänt ofräscha ut. Men ibland när jag verkligen vill njuta tänder jag en cigarr. Det är en helt annan sak. Cigarren innehåller inget konstgjort. Det är en naturprodukt. Endast tobak. Tobak i tobak. Långa stora tobaksblad, pressade samman utan att hackas eller skäras, inrullade i ett ännu större täckblad. De riktigt fina cigarrerna undslipper maskinerna. De kommer endast i kontakt med rullarens händer, träet i lådorna, rökarens hand och slutligen läppar innan de förvandlas till en rogivande rök. Att kunna rulla en cigarr kräver övning och åter övning. Enligt kubanerna krävs det tio års övning, och en hel del talang, för att bli en bra rullare – en bra torcedor. Rullarna är de som ansvarar för sammansättningen av tobak i cigarren. Det är de som bestämmer smakrikheten, nikotinhalten och röktiden. Torcedorerna är sannerligen konstnärer på högsta nivån i tillverkningskedjan av en cigarr. Kuba räknas som tobakens hemland men tobak odlas och cigarrer rullas över hela Västindien och Sydamerika. Bra cigarrer går också att få ifrån de indonesiska öarna Sumatra och Java. Själv har jag funnit mina favoritcigarrer från Dominikanska Republiken. Det är en smaksak. Mindre känt är kanske att tobaksodling har varit vida utbrett i Sverige. Tobak har odlats i Sverige sedan mitten av 1600-talet. Så sent som i slutet av 1800-talet fanns tobaksodlingar på Södermalm. Ett besök på Tobaks och Tändsticks museet på Skansen rekommenderas. Där kan den som vill prova på att odla själv köpa tobaksfrön som härstammar från den sista svenskodlade tobaken för kommersiellt bruk. Är man mer bekväm kan man köpa museets egna cigarrer – Puck. En cigarr avnjutes med fördel tillsammans med ett glas rom, konjak eller whisky. Men se till att läpparna är torra då du puffar på din cigarr. Cigarren ska aldrig bli våt. Det må se tufft ut när Clintan har halva cigarren i munnen och tuggar på den samtidigt som han röker men en våt cigarr smakar inte gott. Att fukta en cigarr som blivit torr med tunga och läppar ser inte bara osmakligt ut – det fungerar inte. Det fungerar inte heller att fukta den med din valda dryck. En cigarr kan endast återfuktas i en humidor. Att tända sin cigarr är en ceremoni som ska tas på största allvar. Många säger att en cigarr endast ska tändas med stickor av cederträ men detta förfarande leder bara till aska överallt och risk för brända fingrar. Använd istället en gaständare. Man får aldrig använda en bensintändare eller svavelstickor då de ger ifrån sig en bismak. Håll cigarren i 45 graders vinkel över gaständarens låga och rotera sakta. Cigarren ska inte tändas direkt i lågan utan tändas av lågans värme. Titta på den vackra glöden och blås sedan försiktigt på den tills det är en jämn röd glöd. Först nu är cigarren färdig för sitt första bloss.  Rök inte din cigarr för långt in. Tänk på din cigarr som en förälskelse – det är bäst att lägga av innan den lämnar en bitter eftersmak. Fimpa aldrig din cigarr som en cigarett. Det är en hädelse mot rullarna som med kärlek och omsorg kämpat för att du ska få njuta cigarren. Lägg den istället i askfatet och låt den dö ut av sig självt. Det är ett slut värdigt det ljuvliga hantverk som cigarren är.

6 Kommentarer

                                                                                                                                                 Foto: Ekka Vackert beläget 25 kilometer norr om Glasgow vid foten av berget Dumgoyne ligger Glengoynedestilleriet. Det är det sydligaste av destillerierna på skotska höglandet. Det kan diskuteras om Glengoyne är en Highlandwhisky då det ligger så långt söderut och smaken är mer Lowland. Men det står Highland på flaskan och kanske är det av marknadsföringsmässiga skäl. Det unika med whisky från Glengoyne är att kornet som används endast torkats av varmluft helt utan att utsättas för någon rök. Då uteblir givetvis den rökighet vi skandinaver är så förtjusta i. Det finns inte heller några inslag av tång och saltvatten då faten lagras på plats.  Istället får man fram en mildare single malt som är komplex där alla delikata smaker kan komma fram utan att överskuggas av rökigheten. Men ärligt talat tycker jag inte den 10-åriga Glengoyne som går att köpas Systembolaget är någon smaksensation alls. Jag rekommenderar istället den 17-åriga som finns i beställningssortimentet. Den har en mer distinkt kryddig ekkaraktär och smakerna är mer balanserade. Framförallt har den en framträdande smak av malt. Som Glengoynes slogan lyder – The Real Taste of Malt. Oavsett om man gillar whisky utan rökighet eller inte är destilleriet värt ett besök. Whiskyn tillverkas i en idyllisk miljö. Turguiden, en dam som för många år sedan uppnått pensionsåldern, är engagerad och brinner för single malt whisky. I rundturen ingår såklart en dram och vår guide försöker lära oss säga skål på gaeliska. Slainte Mhath eller bara Slainte. Vi får se den vackra källan varifrån vattnet som används hämtas efter att det under 40 år filtrerats genom röd kalksten på sin väg nerför Dumgoyne. Därefter går vi in i själva destilleriet som är häpnadsväckande litet med tanke på att de producerar 1,5 miljoner liter whisky per år. Destilleriets specialister, Stillmen, går omkring och inspekterar mäsken och de olika faserna av destilleringen. Vi får titta rakt ner i de stora jäskaren. Ett tips är att inte dra ett för djupt andetag genom näsan då ren mäsk är väldigt starkt. Vi avslutar vårt besök i souvenirshopen beläget i det äldsta lagerhuset från 1833. Här kan man inte bara köpa alla tänkbara souvenirer utan också whisky. Här finns alla varianter av Glengoyne, många udda buteljeringar, som äldst från början av sjuttiotalet. Vad sägs om Stillman Ronnie’s val, en 22-åring lagrad på bourbon fat, som har en gnutta smak av vanilj och kokos?

7 Kommentarer

I inget annat land finns det ett så stort intresse för whisky som i Sverige och då speciellt single malt whisky. Det finns en snobbism i Sverige när det gäller whisky. Många anser att single malt är det enda värt att dricka. Jag vill påstå att de som har den inställningen inte har druckit mycket annan whisky utan bara dricker single malt för att det anses fint. Själv dricker jag all whisky, whiskey och bourbon. Det finns en whisk(e)y för alla tillfällen. Ibland passar det med en rökig single malt med noga uppmätt mängd vatten och ibland passar det med Kentucky straight bourbon i shotsglas. Men kan jag verkligen likställa single malt och bourbon? Nej, det kanske inte är rättvist. Det är ju egentligen två helt olika drycker. Den största skillnaden är att bourbon innehåller minst 51% majs medan maltwhiskyn endast har kornmalt. Men det finns en hel del likheter också. Utan att gå in för djupt på själva tillverkningsprocessen så är det själva fatlagringen som har störst inverkan på den slutliga smaken för bägge dryckerna. För bourbon används det alltid nya ekfat medan det i skottland alltid används begagnade fat och då i första hand fat som tidigare innehållit bourbon. Jag tycker att bourbon har ett oförtjänt dåligt rykte. Faktum är att bourbon är bland de mest kraftfulla whisk(e)y stilarna som finns. Endast Islaywhisky kan uppvisa samma kraftfulla karaktär. Det som är lite tråkigt med bourbon är att det inte finns lika stora smakskillnader som det finns bland skotsk whisky. Min favorit whiskey, den jag tycker passar vid alla tillfällen, är inte en bourbon. Det är en Tennessee whiskey – Jack Daniel’s. Den skiljer sig från annan amerikansk whiskey genom att den efter destillationen långsamt filtreras genom träkol av lönn. Processen tar tio dagar och under denna tid absorberar whiskeyn smaker från träkolet samtidigt som spriten renas. Detta ger Jack Daniel’s sin karakteristiska smak samtidigt som reningen gör att baksmällan blir lindrigare. Helt fantastiskt! Jack Daniel’s är ett av världens mest kända varumärken. Alla känner till den fyrkantiga flaskan och den svarta etiketten med texten ”Old No. 7” som uppkom redan 1887. Jack var en duktig marknadsförare och förstod att den fyrkantiga flaskan skulle stå ut bland vanliga runda flaskor men han såg också fördelen i att den var lättare att packa för transport. Vad står då ”Old No. 7” för? Det är ingen som vet med säkerhet varför Jack valde att sätta det numret på sina fat. Det finns lika många teorier som det finns guider på destilleriet i Lynchburg, Tennessee. Någon påstår att det är så många älskarinnor Jack hade. En annan teori är att företaget taxerades efter skatteskala 7. Ytterligare en version är att Jacks kompanjon hade sju framgångsrika butiker. Jag väljer att tro att det först är vid sjunde destilleringen Jack blev riktigt nöjd och beslöt att fortsätta göra på samma sätt. Och på samma sätt har Jack Daniel’s Old No. 7 tillverkats sedan 1887. Det dröjde till 1989 innan Jack Daniel’s destilleriet lanserade en ny whiskey – Gentleman Jack. Den filtreras ytterligare en gång efter lagringen på ekfat. Jag tycker att Old No. 7 är bättre trots den extra filtreringen. Men som sagt det finns en whiskey eller whisky för alla tillfällen och nu ska det smaka med en Gentleman Jack.

15 Kommentarer