Måndag 23 Mars 2009

Solitary Man

Av Matt

                                                                                                                              Foto: Anders Adermark Fyfan för söndagar! Jag hatar söndagar. Jag byter dag med David den här veckan för att spy galla över söndagar. För en 35-årig singelkille är söndagar utan tvekan den mest ensamma dagen i veckan. Den här söndagsförmiddagen tänkte jag att jag skulle vara lite huslig och städa. Det torde ju vara vår nu och en vårstädning vore på sin plats. Dessutom var det månader sedan jag dammsög min lägenhet. Jag hann dammsuga vardagsrummet innan dammsugarpåsen blev full. Jag var helt säker på att jag hade flera påsar i garderoben. Påsar jag fått med när jag köpt budgetdammsugaren på JULA. Jag ryckte upp påsen i ett moln av damm som la sig över hallgolvet. Jag hittade inga påsar i garderoben hur mycket jag än rev i all röra. Jag klev över dammet för att gå ner till Konsum för att köpa nya påsar. Inte fan kunde jag hitta något som ens liknade något som kunde passa min skitdammsugare. Väl tillbaka i lägenheten fick jag med en liten borste försöka soppa ihop dammet jag lyckats sprida över hallgolvet. När jag sedan skulle plocka ihop dammsugaren fick jag inte ihop skiten. Jag kunde inte stänga locket. Jag sket i allt, svor högt och gick till kylen för att knäcka en bärs – och sen en till. Dammsugaren står fortfarande kvar i hallen. Jag satt i soffan och drack min öl och svor över allt vad städning heter när telefonen ringde. Det var en tjej jag fått kontakt med på internet. En tjej jag endast vet förnamnet på och som ringer när det passar henne. Vi har aldrig träffats och det vill hon inte. Hon bara ringer ibland. Vi pratade ett tag och hade telefonsex. Telefonsex! Ja, telefonsex är en bisarr företeelse och tämligen torftigt. Men vem är jag att tacka nej till att ha någon stönande i mitt öra? Det är ju sådan närhet jag drömmer om. Sen att det är en telefonlur och åtskilliga mil mellan mig och hon som flämtar ut sin orgasm i mitt öra är en annan sak. Efter ytterligare en öl slocknade jag på soffan och vaknade inte förens långt in på eftermiddagen. Jag spenderade största delen av eftermiddagen med att titta på Youtube-klipp med Taylor Swift. Taylor Swift denna supersöta långbenta 19-åriga siren till countrystjärna. Det skrämmer mig hur gubbsjuk jag är. Telefonen avbröt mig i mitt Youtube botaniserande. Glädjande var det två polare som ville ta en öl. Jag mötte upp dem på Harvest Home och hade hoppats på att få sitta och snacka skit ett tag. Men efter en öl var den ena tvungen att gå hem eftersom han fick ont i magen och den andre skulle gå hem till flickvännen och hjälpa henne i tvättstugan. Jag gick vidare till Pet Sounds Bar för att ta någon öl till. Efter ett tag kom en av polarna ner för att göra mig sällskap. Han hade lite tid mellan maskinerna. Han tog en snabb kaffe och sedan var jag ensam igen. Jag promenerade ensam hem över söder. Nu hade det börjat snöa. Vart fan var den där våren som borde vara här nu? Jag gick med tunga steg Katarina Bangata ned och som ett nyck av ödets ironi slumpade Ipoden fram Johnny Cash version av Solitary Man.
11 Kommentarer


Fredag 28 November 2008

Undergången på YouTube

Av Hermann Dill

Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder. Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga. Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden. Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera). Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma. Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik? Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.) Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.) Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur. Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i. Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.” Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare... Kolla in själv Hitler… …som Manchester United-supporter …som Obama …får inte Windows Vista att fungera …om fastighetspriserna …blir utslängd från World of Warcraft
12 Kommentarer