På Järnvägskrogen i Gävle sitter tre bakfulla grabbar trettiofemårsåldern. Det är den enda baren i hela staden som är öppen vid lunchtid på en söndag. Där serveras en buffé för en billig peng men endast en av rätterna, pastagratängen, visar sig vara någorlunda ätbar. Ölen är inte billig. Utan någon som helst konkurrens kan de ta ut hutlösa priser för en blaskig Spendrups. Det är en stor matsal med endast några få gäster. Ett äldre par som tuggar och tuggar för att kunna svälja ner den torra kycklingen från buffén. En ensam man som sitter och stirrar rakt fram med tom blick bakom sin halvdruckna öl. I den lite mörkare delen med fåtöljer i konstgjort skinn längst inne i baren sitter de riktiga alkisarna. Så också de tre trötta stockholmarna. De gråhåriga männen med tydliga tecken på missbruk är redan berusade. Kanske räckte det med en öl för att lördagens fylla skulle återuppväckas. De för ett osammanhängande samtal. Det pratas i en salig blandning om västvärldens förmån att kunna dricka rent vatten varje dag och lördagens fiasko i VM-kvalet. Det visar sig att ingen av dem sett matchen men de har alla starka åsikter om det svenska lagets brister. Okvädesorden haglar och det värsta omdömet får Zlatan. När en i sällskapet ska beställa mer öl och servicen inte är tillfredställande höjer en annan rösten och upprepar vad han redan sagt ett antal gånger. - Den jävla kroknäsan, sämsta jävla spelaren i hela Sverige, helt jävla värdelös är han, kroknäsan. Den förbannade kroknäsan. Han kan åka till Barcelona och trixa och göra mål men när han är här spelar han som skit. Han kan hålla sig borta den jävla kroknäsan. Han höjer rösten ytterligare betonar kroknäsa varje gång han säger det. Allt för att förnedra de unga utländska tjejerna som jobbar i baren. Det fungerar tack och lov inte. De är förmodligen vana och ignorerar honom. Den enda han gör bort är sig själv. Till och med hans vänner tittar bort och låtsas att de inte hör honom trots att ordet kroknäsa ekar i lokalen. Besökarna från storstaden tittar med avsky mot gubbarna vid bordet bredvid. Hade de inte kämpat med bankande huvuden och oroliga magar kanske de hade orkat ta diskussionen och rutit till den rasistiska gubbfan att hålla käften. Istället bestämmer de sig för att inte lägga sig i och gå till baren mitt emot som nu öppnat och som enligt hörsägen skulle vara bättre. CC-Puben är en musikbar med livemusik på helgerna. Även på söndagarna. Några medelålders män i jeansjackor och med tunt hår i en liten tofs i nacken står i baren och diskuterar musik. - Släpptes den låten 67? Eller var det 68 i samband med världsturnen? - Den kanske spelades in 67 men skivsläppet var inte förrän 68 det kan jag sätta min Fender på. Männen verkar gilla att uppvisa sina kunskaper om 60-tals rock n’ roll och de ser ut att trivas med sig själva. Kanske har de nyligen skilt sig nu när ungarna flyttat ut. Nu låter de håret växa och klär sig som de vill. Kanske har de köpt en varsin Harley Davidson, startat ett band och lever ut sina tonårsdrömmar. De tre musketörerna från huvudstaden går till tågstationen för att invänta sitt tåg. Roligare än så här blir det inte en söndag i Gävle. Men desto festligare var det kvällen innan.

12 Kommentarer

 

Varje gång jag ser inslag på teve från 70- eller 80-talet där idrottsstjärnor intervjuas slås jag av hur otroligt livlösa och tråkiga dagens stjärnor framstår i jämförelse. Ingemar Stenmark var en butter jävel som bemötte dumma frågor med ”hä’nt lönt å förklara för en som int’ förstår”, skridskokungen Tomas Gustavsson var skör som en sparvunge och Tomas Wassberg hotade reportrar med stryk. I aktion var dessa herrar dyrkade giganter, men efter målgång betedde de sig som undangömda aboriginer som aldrig förr sett en vit man. Eller om vi vänder på steken, om Zlatan hade kommit fram i slutet av 70-talet hade han framstått som en fjäskunge.

 

Anledningen till detta går förstås dels att spåra till en allmän samhällsutveckling, men medias allt större inflytande i idrottsvärlden har också ett finger med i spelet. Ja du vet förr i tiden då började en sportsändning när domaren blåste igång matchen och slutade när han blåste av. Under sändningen mumlade Bosse Hansson något knappt hörbart om forna tiders målgörare eller något annat för matchen helt oviktigt. Det var Tipsextra på lördagar, en 32-raders på stryktipset och ett V65-system med jobbarkompisarna. Idag, ja det vet ni ju, ska det analyseras intill förbannelse och idrottsutövare måste vara beredda att låta sig intervjuas snart sagt när som helst. Rekordet måste ha varit i Svenska cupen i fotboll förra året, då varje målgörare tvingades skutta ut över sidlinjen, ta på sig ett headset och svara på frågor från något köttmongo till journalist, typ Robert Perlskog. Under tiden fick övriga spelare, domare och publik snällt vänta, media (i det här fallet TV4) måste få sitt först. Det kändes faktiskt väldigt befriande när Jörgen Jönsson vägrade att ens titta på reportern under finalspelet mot HV71 när den lille kanaljen stack in mikrofonen under näsan på honom, sekunden innan laget skulle skrinna in på isen. Äntligen någon som inte ställer upp på spektaklet, tänkte jag, men så var det ju hans sista match också.

 

Och hur hänger då medias inflytande ihop med att idrottsstjärnor blivit tråkigare? Jo, i takt med att media kryper allt längre in under skinnet på dem så sätter de helt naturligt upp ett försvar, och detta försvar blir det formella och mediatränade bemötandet. Alla ska vara vänliga och korrekta, minsta lilla protest från stjärnan ifråga bemöts med den kränkte reporterns iskalla hämnd i form av smutskastning. Reportern som, kan man ibland känna, tycker sig vara en minst lika stor stjärna själv. Med vilken rätt vet jag inte, men jag misstänker att en rejäl portion fåfänga finns med i bilden. Hur som helst, medias ambition att avslöja mer och komma närmare stjärnorna kan påstås ha slagit pannan i den låsta grinden. Det som var förr, då när Stenmark regerade, kan sägas representera oskuldens tid. En tid då en icke mediatränad världsstjärna kunde råka avslöja vad fan som helst bara för att inte haspen låg på. Idag är det istället teleobjektiv i buskarna som gäller för att ta sig förbi den iordningställda fasaden. En lika tråkig som oundviklig utveckling, inte mycket mer att säga om det.

 

Men den här analysen blir inte riktigt intressant förrän vi vänder på nästa sten och ställer oss frågan varför media har fått så pass stort inflytande i idrottsvärlden, idrottsstjärnornas förändrade beteende är ju liksom bara en bieffekt. Hur kan det komma sig att tidningar som Aftonbladet och Expressen kan ha fem, sex sju välavlönade reportrar vars uppgift är att orera vitt och brett om varför det gick som det gick igår och hur det kommer att gå på lördag och vem som är världens bästa fotbollsspelare – den här veckan - i obscent tjocka sportbilagor? Hur kan det komma sig att etern fylls av tevekanaler som enbart sänder sport, dygnet runt? Varför i Guds himmel står coola killar som Mats Sundin och Kenny Jönsson och pratar med reportrar mitt under brinnande match.. det är ju befängt! Nåväl, förklaringen är väldigt enkel och den stavas SPELBOLAG.

 

Kort sagt, det finns sedan ett par årtionden tillbaka en herrans jäkla massa pengar i omlopp, pengar som Svensson sitter hemma i soffan och kastar in. Mer pengar betyder fler människor som vill ha en del av kakan, utan Unibet inget Laul calling, liksom. Det sägs ju förstås att Sveriges spelmarknad fortfarande är reglerad, men det har inte hindrat denna lavin från att rulla in över landet. Med internet och online betting kom dessutom den sjuka detaljnivån med i bilden – när det går att sätta pengar på vem som gör nästa mål i matchen mellan Gefle och Örebro så blir ju informationen att Hasse Berggren har nageltrång plötsligt rätt intressant – och där någonstans började jag som ickespelare att grymta något om att det här för fan inte handlar om sporten längre utan bara om pengar och betting. Där någonstans började jag längta efter Bosse Hanssons minimalistiska repertoar och Wassbergs värmländska vrede, och drömma mig bort till den dagen då Niklas Wikegård helt plötsligt stannar upp mitt i ritandet av pilar och ringar, spänner blicken i Marie Lehmann och förklarar att ”hä’nt lönt å förklara för en som int förstår”.

 

6 Kommentarer