USA och dess medborgare är för många själva sinnebilden av antikommunism. Ingenstans, inte ens i bajsbruna militärdiktaturer, har det satsats mer resurser och offrats mer blod på att förinta kommunismen och dess anhängare. Och man får nog lov att erkänna att USA varit mycket framgångsrika i den kampen – Sovjetunionen oss och ett par dussin länder till med kommunistiskt statsskick hade förmodligen marscherat under röd flagg än i dag om det inte varit för USA:s envetna och kompromisslösa kamp.
Trots det finns det faktiskt ett amerikansk kommunistparit som heter CPUSA (Communist Party United States of America) och som firar 90-årsjubileum nästa år. Partiet är givetvis mycket marginaliserat i den amerikanska politiska debatten och medlemstalet är ganska blygsamt med amerikanska mått mätt (idag har CPUSA cirka 15 000 medlemmar). Men med en svart president (CPUSA stödde Obama aktivt under presidentvalet), kraschade börser (Karl Marx diskuteras återigen i den ekonomiska pressen) och en ny stark antikrigsrörelse (likheterna med Vietnam är slående) väntar kanske en ny dag för USA:s kommunister.

Teresa ”Terrie” Albano är en gift tvåbarnsmamma från Chicago som gillar Bruce Springsteen, Sly & The Family Stone, Harry Potter, teveserien Law & Order et cetera. Hon följer även de lokala idrottslagen Bulls, Bears och White Sox ganska noga. Men framförallt; Terrie sitter i CPUSA:s styrelse och är chefredaktör för deras veckotidning Peoples Weekly World.

Hur är det att vara kommunist i USA?

Det är givetvis mycket fint att vara kommunist i USA… Skoja bara. Jag anses väl vara komplett galen av en hel del människor, men en del personer tycker det är rätt coolt också.

Hur blev du kommunist?

Jag gick med i partiet 1984 efter en lång tids funderande. Det var framförallt två frågor som de presenterade rationella svar på. Dels var det borgmästarvalet i Chicago när Harold Washington blev vald, Chicagos första svarta borgmästare. Det rasistiska tonläget i den valkampanjen var en ögonöppnare för mig. Jag började söka efter mer kunskap om rasism och upptäckte att rasism inte är någon slump utan är ett väldigt kraftfullt redskap som exploateras fullt ut av kapitaliska intressen. Jag kände att jag vill engagera mig fullt ut i den kampen och det var bara CPUSA som hade tydliga ståndpunkter mot rasism och ett program för hur den ska bekämpas. Den andra frågan som kommunisterna gav mig ett bra perspektiv på var frågorna runt kärnvapen och krig. Kapprustningen under Kalla kriget var galen och drabbade oerhört många oskyldiga människor.

Har du någonsin haft problem med myndigheterna på grund av att du är medlem i CPUSA?

Personligen har jag inte haft så stora problem. Enda gången jag kan komma på var för drygt 20 år sedan när jag jobbade i en spelaffär där vi sålde sällskapsspel, då kom det en del personer och talade med min chef om mina åsikter men det var inte särskilt hotfullt. Däremot känner jag flera som haft problem. Oftast är det inte medlemmar i kommunistpartiet som drabbas utan det är deras familjer som råkar illa ut. Är man släkt med en registrerad kommunist är det mycket svårare att göra karriär som statligt anställd eller inom militären. Det spelar ingen roll om man själv inte är kommunist.

Men det är inte som under 50-talet och McCarthys era?

Det var en mycket mörk tid förr oss. Oerhörda resurser lades ner på att skapa en bild om hur Amerika borde se ut med kärnfamiljer där pappa arbetade och var familjens överhuvud medan mamma var hemma med barnen, man gick i kyrkan och lärde sig att hata kommunism utan att veta varför. Gick man utanför den normen var man farlig och annorlunda. CPUSA:s medlemmar ansågs, så klart, livsfarliga. FBI förföljde och trakasserade väldigt många av våra medlemmar. Ett par av dem dömdes till långa fängelsestraff för att de tänkt olagliga tankar. Något annat brott hade de inte begått. Det ledde till att många partimedlemmar fick fly landet alternativt gå under jorden och leva under en falsk identitet.

När upphörde de värsta förföljelserna av era medlemmar?

Det mjuknade lite under 60-talet med framväxten av en stark medborgarrättsrörelse och motståndet mot kriget i Vietnam. Men istället blev de här rörelserna, liksom vi själva, infiltrerade av FBI som försökte krossa inifrån istället.

Vad växte du upp i för miljö?

Jag växte upp i norra Chicago i ett område som kan betraktas som medelklass och där de flesta var vita. Pappa arbetade, mamma var hemma. Jag gick i en vanlig public school där alla eleverna var vita till en början…

Till en början…

I femte klass, 1973, blev min skola öppen för svarta elever. Första året kom fyra svarta barn. Jag minns inte några arga föräldrar som protesterade eller liknande utan det var ganska odramatiskt. Dessa fyra elever blev snabbt blev populära, bland annat genom att de lärde oss flickor att hoppa double dutch jump rope. Det kommande åren kom många fler och snart var det ingen som brydde sig.

Men några år tidigare var det rasupplopp i Chicago?

När Martin Luther King var i Chiago 1966 var det väldig oroligt. Flera rasistiska mobbar strök omkring och spred problem. Samtidigt var det början på förändringsprocessen, för det gick inte längre att blunda för problemet, vilket fick ”vanligt” folk att börja engagera sig i olika medborgsarrättsrörelser. I början av 70-talet började resultaten av medborgarrättsrörelsen arbete att synas. Många skolor blev integrerade, svarta började synas på teve och i andra sammanhang än sport och kriminalitet.

När hörde du talas om Obama för första gången?

Han har ju bott i Chicao ganska länge så jag hörde talas om honom ganska tidigt. Första gången jag verkligen märkte av honom var när han började sin kampanj i början av 2002 för att bli vald till senaten. Han deltog även i en hel del antikrigsmanifestationer mot Irakkriget, vilket jag tyckte var ganska djärvt med tanke på stämningarna i landet just då.

När förstod du att Obama var ”annorlunda?”

När jag såg honom hålla ett tal några dagar före senatsvalet 2004. Jag upplevde att han var på riktigt, att han menade allvar. Han talade verkligen till vanliga arbetande människor – inte till någon elit i Washington eller liknande. Jag förstod redan där och då att här står en framtida president och talar.

Vad tror du han kan uträtta i Vita huset då?

Det återstår att se,  jag tror att han kommer att försöka att förändra en hel del, men glöm att vi kommer att få socialism i USA. Och Obama utgångsläge är långt ifrån optimalt med en global finanskris och två krig att försöka avsluta. Man måste också vara medveten om det finns en hel del obehagliga människor som väldigt gärna vill se honom misslyckas. ultrahögern och stora delar av finansvärlden liksom militären i USA är väldigt oroliga just nu…

Men det talas trots allt om förändringar i USA idag…

Det gör det och vi kommer så klart att få se en del, det mandatet har folket gett honom. Striden handlar om hur långt reformerna kommer att gå och vilken typ av reformer. Kommer Obamas reformer verkligen att förbättra livet för vanliga arbetande amerikaner och kommer världen att bli rättvisare? Är det kapitalistiska systemet tillräckligt elastisk för att gå ifrån fossila bränslen?

CPUSA:s stöd för Obama under presidentvalet, handlade det bara om motstånd mot ultrahögern eller hade det något med Obamas politik att göra?

Vi har aldrig omfamnat Obama och stött honom helhjärtat. Vi har en lång historia att bekämpa reaktionära krafter, oavsett var de funnits, eftersom det är den enda vägen mot en bredare demokrati och socialism. Den senaste tiden har dessa krafter hittat ett hem i republikanska partiet. Därför bekämpade vi McCain och stödde Obama. Hade inte Obama kommit fram hade det varit någon annan som tänt folkets passion och drömmar om en bättre värld.

Vas skulle du säga till Obama om han bjöd in dig till Vita Huset?

Håll dina löften och se till folket bästa.

Vad tycker du om Medelklassamerika?

Medelklassamerika är ett mycket amerikansk uttryck som jag tycker används för att dölja den riktiga klasskampen: den arbetande klassen mot den ägande klassen. För det är så det ser ut i världen. Några få människor äger i stort sett alla tillgångar och profiterar på dem som arbetar för att överleva. Givetvis är det en grov förenkling för det finns många komplexa frågeställningar och heterogena trender som man måste ta hänsyn till om man går ner på detaljnivå i diskussionen men i grunden finns det oresonliga skillnader mellan arbetarklassen och den ägande klassen.

Vad vill du göra åt det?

Stoppa tjuveriet och investera i projekt som ger hela samhället mervärden, till exempel utbildning, miljöfrågor, hållbar utveckling och upplysa människor om våra rättigheter och skyldigheter.

Vem ska äga företagen?

Jag tror på flera typer av ägande. En del företag kan ägas av allmänheten, en del av privatpersoner och en del av kooperativ. Men överordnat ägandet är att en viss levnadsstandard måste kunna garanteras globalt.

Tror du det är möjligt?

Well, det kommer knappast att hända under Obama första 100 dagar… Skämt åsido, jag har inget facit eller någon färdigtryckt tidtabell. Det finns ingen lätt eller rak väg framåt tyvärr, kampen liknar livet i stort med många olika lager. Men jag ska försöka att besvara på din fråga. För att det ska hända kommer USA:s arbetande klass vara tvungna att gå igenom många strider. Inom partiet inser vi så klart att vi inte ens kan försöka genomföra allting på en gång. Det gäller att ta små steg framåt hela tiden och välja sina strider. Den senaste striden vi tagit på allvar är att försöka besegra ultrahögern, som vi betraktar som den mest reaktionära delen av USA:s ägande klass, och krossa deras maktmonopol. En annan prioriterad fråga för oss är problemet med jätteföretag som har statligt sanktionerade monopol som de utnyttjar för att berika sig själva, till max, istället för att agera för samhällets bästa.

Vilken typ av företag skulle tillåtas att vara privata?

Det är nog några nivåer ovanför min kunskapsnivå. Det är bättre om ekonomer räknar på det än jag. Men generellt vill jag undvika stora jätteföretag som agerar som en stat i staten och tar beslut utifrån vinstmaximeringen utan tanke på vad det får för konsekvenser för samhället och vår miljö i övrigt. Kanske skulle man ha ett tak på max 200 anställda…

Och om det är ett extremt framgångsrikt företag där samtliga 200 anställda tjänar stora pengar?

Jag har inga problem med det så länge det finns rättvisa och tydliga regler kring de anställdas rättigheter som rätten att få organisera sig i fackföreningar, få vettiga sjukförsäkringar för sig själva och sina familjer, ett skattesystem som fördelar landets resurser rättvist och att företaget sysslar med att producera produkter som bidrar till att utveckla samhället på ett positivt sätt. Som det är idag tar egentligen inga företag ansvar för vår planet och framtidens människor. De gör egentligen urdåliga affärer eftersom de inte tar någon som helst hänsyn till långsiktiga vinster eller förluster.

Det låter som om CPUSA uppdaterat en del av Marx tankar…

Vi försöker, Marx levde trots allt på 1800-talet. Det finns ingen ensidig bild av hur ett socialistiskt samhälle ska se ut och hur man ska gå till väga. Varje land och varje kultur är unik och det gäller att ta hänsyn till dess egenheter. Om man till exempel jämför de länder som haft revolution, Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam med flera, märker man väldigt snabbt att skillnaderna mellan dessa länder och dess utveckling är enorm. Vi vill komma ifrån förenklingar och generaliseringar och se kommunism ur ett ”vardagligt” amerikanskt perspektiv i första hand, men med en tydlig global tanke.

Var har ni utvecklats mest tycker du?

Den största skillnaden mellan då och nu är vårt demokratiska engagemang. Vi försvarade odemokratiska socialistiska länder alldeles för länge inom partiet. Där tänkte vi fel alldeles länge eftersom grunden för att folkligt styre alltid måste vara folkets vilja.

Jag har läst en del på er hemsida den senaste tiden och blev ganska förvånad när jag såg CPUSA:s engagemang i HBT-frågor…

Varför överraskade det dig?

Historisk, och än i dag, har vänster- och gayrörelsen ofta stått långt ifrån varandra – i varje fall i Europa.

Så var det även i USA förut, speciellt under Kalla kriget och åren precis efter men de senaste tio åren har en hel del förändrats både på grund av vi tänkt om men även på grund av att den nya generationen har en helt annan syn på HBT-frågor. Det var även rätt självklart att börja samarbeta med olika organisationer som jobbar med HBT-frågor eftersom de varit lika utsatta för ultrahögerns olika aktioner som vi var varit.

Fiendes fiende…

Precis, men på ett djupare plan hänger det ihop. Vi slåss ju för alla människors lika rättigheter och lika värde – däri ingår självklart HBT. Så numer marscherar vi gärna med dem på Prideparader och liknande vilket är både viktigt och roligt.

Varför tog det så lång tid för er att komma på det?

De bottnar nog i att CPUSA varit under attack från amerikanska myndigheter sedan dag ett, även om 50-talet var den extrema perioden. En av metoderna som användes mot oss var att anklaga oss för att vara homosexuella, historisk sett en no-no oavsett hudfärg eller tro, vilket ledde till att partiet la mycket kraft på att distansera sig från HBT-frågor.

När ni har partimöten, vad diskuterar ni för möjliga lösningar som kan hjälpa att övertyga det amerikanska folket att ge kommunismen en chans?

Vi fokuserar på dagens strider vid partimöten och hur vi kan vara mer aktiva och kopplade till dessa strider. Det är bara genom den dagliga kampen vi kan få folk att öppna ögonen och se alternativ till dagens samhälle. Men självklart försöker vi uppdatera våra idéer och använda ny teknologi oftare och smartare.

Är det inte bättre läge för kommunismen i USA idag än på mycket länge?

Förmodligen har inte läget varit bättre sedan 30-talet, utan att för den skull vara bra. Men i dag finns det i varje fall utrymme i debatten att diskutera socialism och socialistiska idéer. Däremot tror jag att den kommunistiska ideologin fortfarande är för kontroversiell för den vanliga amerikanen.

Kategorier: Politik, Samhälle |