Barstols utsände tog med sig den före detta Barstolsskribenten Hermann Dill till Vasaparken för en stunds samtal. Det var sommarens allra sista riktigt varma dag, och Barstol bjöd på läsk medan Hermann bjöd på sig själv.

De flesta av våra läsare har antagligen inte vare sig hört eller sett så mycket av dig sen du skrev ditt sista inlägg här på Barstol - varför slutade du egentligen?

Ja du, egentligen var allting i mitt liv både dimmigt och kaosartat när jag slutade, men jag vill minnas två skäl. För det första var jag förbannat trött på att skriva över huvud taget, och då menar jag verkligen all form av skrivande. Det var inte det minsta lustfyllt, utan bara ett tvång. Och ett projekt som Barstol skall man bara syssla med för att man har lust.

För det andra hade jag andra ambitioner än de andra bakom bloggen. Jag ville skapa en vassare och bredare produkt, eftersom jag tyckte att det blev lite enahanda och fattigt med inlägg som bara handlade om det egna tyckandet. Jag ville att vi skulle ta in fler skribenter, så att vi kunde erbjuda genomarbetade intervjuer och artiklar också. Denna ambitionsnivå var jag tämligen ensam om då.

Du hade ju precis flyttat hem till Göteborg i den vevan också, varför?

Just då kändes det som en helt okej väg ut ur en livsstil som jag inte längre hade någon kontroll över – jag levde fruktansvärt destruktivt och kände allt mer att jag höll på att tappa fotfästet. När min dåvarande flickvän inte alls trivdes i Stockholm utan ville tillbaks till Göteborg igen blev ju beslutet ganska enkelt. Om än inte speciellt genomtänkt. Att min flickvän var drivande i frågan gjorde ju att jag kunde anföra att jag skulle satsa på min relation som skäl till varför vi flyttade hem igen. Och det gjorde jag, till de som frågade. Fast i dag kan jag se att det mest var spel för galleriet, för jag hade ingen som helst plan för hur jag skulle ta tag i mig själv eller min relation. Det var bara ytterligare en flykt från verkligheten. Väl hemma i Göteborg igen fortsatte jag med festandet, spriten och drogerna. Så istället för att gå till botten med mina problem fyllde jag de allt tätare avgrundshålen med ännu mer skit. Det gjorde självklart att jag inte alls hörde när alarmklockorna ringde - både för mig själv och min relation - till en början. Och när jag till slut hörde, var jag i så dåligt skick att det inte fanns chans att jag skulle kunna rädda både mig själv och min relation samtidigt. Samtidigt ville jag så klart inte fatta det, utan det var min före detta flickvän som ytterst brutalt fick mig att vakna upp genom att en dag klippa av mig helt. Då först - ensam, bombad och sänkt - allra längst ner på botten började jag fatta vad jag ställt till med och hur illa ute jag var.

Hur illa ute var du egentligen?

Förstår du hur långt nere på botten man är när man stör sig på att David Lega har gott självförtroende? 

Bara ett år innan var du ju en cool kille - du skrev krönikor i Expressen, spelade skivor på Spybar, var medlem i Elit-listan, och hängde med de rätta människorna på de ballaste ställena. Hur cool är Hermann Dill idag?

Den unga piercade generationen tycker nog att jag är en gammal tönt, men det har jag liksom inga problem med, tvärt om.

Tvärt om?

Ja, för egentligen är jag ju mycket coolare idag – även om ordet ”coolare” kanske är missvisande i sig. Jag har ett mycket ärligare liv idag. Ett liv som jag lever på riktigt, utan alla mina gamla flykter och undanflykter.

Även om det kanske eskalerade i Stockholm började inte mitt dekadenta festande där, utan långt tidigare här i på västkusten. Redan flytten till Stockholm var ett exempel på det extrema flyktbeteende som hade präglat mig under många år. Jag var en missbrukare och det finns verkligen inget coolt i det. Då är mitt stillsamma och ganska ensamma liv i dag bra mycket bättre. Och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag alltid kalla mig för sportjournalistikens Olle Ljungström, vilket är en ganska cool titel, haha…

Kan du inte sakna det glammiga livet du levde då?

Trodde jag skulle sakna det mer än vad jag gör, faktiskt. När jag gick och förberedde mig på att lägga om min livsstil funderade jag en hel del på det där, och trodde nog att den typen av innehåll var viktigare än det till slut visade sig vara. 

Men, visst, att stå bakom skivspelarna med ladd i näsan på Gubbrummet och bestämma vad halva Sveriges medieelit skall dansa till är ju en kick som jag inte direkt har i mitt liv idag. Även om den kicken inte ska överdrivas. Så jävla ballt är det inte – framförallt inte dagen efter. Det är bland annat därför jag inte längre tror på att man skall leva för stunden, som så många förståsigpåare hävdar. Självklart måste man försöka njuta av det man sysslar med för ögonblicket, men inte utan att vara jävligt medveten om att det finns en morgondag också. En missbrukares ultimata ursäkt är ju att de bara försöker maxa sitt liv här och nu.

Hur ser ditt liv ut nu för tiden då?

Jag fokuserar främst på att få både fysisk och psykisk rätsida på mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg, men har fortfarande en lång sträcka kvar att gå innan jag på allvar kan ge mig in i ekorrhjulet igen. Nu till hösten skall jag plugga konst. Min idé är att ägna sig åt något som bara är roligt och lustfyllt utan några karriärmässiga krav på mig själv. För jag har definitivt inga ambitioner att bli konstnär. Dessutom är jag riktigt kass på att måla och skulptera osv. Och jag skall givetvis fortsätta satsa på mitt nya liv friskvårdens och hälsans tecken.

Hur mår du idag?

Det är fortfarande väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar måste jag verkligen kämpa, jobba och pusha mig för att inte ge vika. Jag måste påminna mig om att det är värt att göra vissa saker trots att de är skitjobbiga och det tar emot. - Av den enda anledningen att det är så mycket jobbigare att ha det ogjort när dagen väl skall summeras. 

Annars är vissa dagar helt okej, även om de också kan innehålla rejäla svackor. Men jag är inte lika rädd längre för mina svackor och den ångest de medför. Jag har lärt mig att leva med både svackor och ångest, och att hantera det.

Har du lärt dig något mer på din resa?

Massor. Men jag måste vara ödmjuk inför vad jag tror att jag har lärt mig om mig själv och om livet. Det måste få sjunka in mycket mer innan jag är beredd att predika.

Men en sak som verkligen har gått upp för mig är att man måste vara både egoistisk och omtänksam samtidigt. För att kunna älska, stötta och kunna ta hand om någon annan måste man först se till att ta hand om sig själv. Man måste ha kraft för att kunna ge kraft. Och det var jag tyvärr ganska omedveten om innan. Antingen har jag varit sjukt egoistiskt eller så har jag visat en självutplånande medkänsla med alla i hela världen, inklusive de svältande barnen i Afrika…

Om du vågar titta framåt då?

Jag skall ju som sagt plugga och träna i höst. Och så har jag några lite mer privata projekt jag tänkt förverkliga. Sen hoppas jag få till en resa över jul och nyår. Det är väl Indien och Sydamerika som lockar mest. Jag har faktiskt aldrig rest lite mer äventyrligt så där, bara USA och Västeuropa i Business Class typ.

Sen hoppas jag att jag kan börja undersöka om lusten för att skriva har kommit tillbaka. Eller åtminstone börja ta reda på vad olusten egentligen berodde på. När jag satt på Expressen, Nyheter24 eller, tja, redan på Offside- och CanalPlus-tiden, var det ju väldigt behändigt att skylla olusten på den cyniska och ytliga mediebranschen och bla bla bla, men jag märker allt mer att sanningen tyvärr ligger mycket närmre mig själv.

Men det hindrar väl inte dig från att göra en comeback?

Jag kanske försöker göra en comeback i medievärlden en dag, vem vet? Jag hoppas åtminstone att jag skall känna för det i framtiden – inte minst för att jag är nyfiken på vad jag skulle kunna prestera om jag är ren i kroppen och klar i knoppen. Men just nu är jag ju mitt inne i resan, och jag vare sig kan eller bör ta några viktiga beslut för tillfället. Det är en ruskigt frustrerande ovisshet att inte veta alls vad jag skall göra framöver. Hittills har jag bara lyckats komma fram till vad jag verkligen INTE skall göra.

Du kanske kan börja närma dig medielivet igen genom en comeback här på Barstol?

Jodå, tanken slår mig då och då. Om lusten kommer tillbaka, tror jag att jag kommer tillbaks till Barstol på ett eller annat sätt. Hur och när står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Vad tycker du om Barstol idag?

Eftersom jag bara ägnar mig åt ytterst sporadiskt läsande vill jag egentligen inte betygsätta sidan idag. Men låt mig konstatera att det känns bra att ni var tvungna att vara två för att fylla ut hålet efter mig… och även om det egentligen inte är viktigt är jag glad att det var två göteborgare som tog vid efter mig. Barstol hade blivit ett perspektiv fattigare och hade definitivt haft sämre koll annars.

Tack!

Tack själv.

Kategorier: Intervju, Media | Tags: alkohol, barstol, droger, Elit, expressen, Göteborg, Hermann Dill, Spybar, Stockholm