Uuuut! Natascha skrek hysteriskt och slängde sin handväska på mig där jag låg i sängen medan hennes 20-åriga lillasyster gråtande försökte samla ihop sina kläder från golvet. Jag försökte lugna henne. Inget jag sa hjälpte. Jag klandrade henne inte. Jag klädde mig och satte sikte på dörren. Hon sparkade mig på benet och slog mig i ryggen. I mitt rus kändes det knappt. Jag hade tagit värre stryk många gånger. Genom lägenhetsfönstret kunde jag höra henne skrika på sin lillasyster, och tro mig, det var inga snälla ord. Jag gick förbi Statt där jag brukade spela mot öl och mat under den där första tiden. Natascha hade varit där varje kväll. Hennes familj var ursprungligen från Ukraina. Hur de hamnat i Norrland vet jag inte. De välkomnade mig direkt in i familjen när hon förklarade sin kärlek till mig. Hennes pappa var föreståndare på en möbelaffär och hade ordnat mig ett jobb där. Jag hade jobbat i tre månader nu – den längsta anställningen jag haft. Jag hade lyft tungt och lett åt kunder. Som en vanlig Svensson. Jag hade knappt tagit upp gitarren ur fodralet. Även om jag kände mig som ett svin kände jag också en frihet. Jag gick med lätta steg och svängde gitarrfodralet. Jag klappade i takt på fickan där en bunt sedlar låg. Tur att jag fick lön i fredags. Nästa tåg gick mot Stockholm. Inte riktigt åt det hållet jag tänkt åka men det var ingen idé att stanna kvar och vänta. Så jag hoppade på med en vag tanke att kliva av någonstans på vägen. Jag var inte redo att återvända hem. Det var nästan tomt i vagnarna. Jag slocknade med huvudet vilande mot fönstret när vi rullade ut från perrongen. Ska du av i Sundsvall? En man väckte mig med sin fråga. Jag tittade ut genom fönstret och kände igen mig. Jag tvekade. Emma måste ha fött nu. Jag hade ju lovat att hälsa på henne och jag skulle säkert få sova på hennes soffa några nätter. Men jag hade ju betalt för att resa hela vägen till Stockholm. Så jag skakade på huvudet. Förlåt, jag bara antog, sa mannen och blickade mot min gitarr på sätet bredvid mig. Ja just det. Den här helgen var det den årliga trubadurfestivalen. Där skulle det vara alldeles för många som kände mig. För många dåliga minnen. Mannen slog sig ner. Det visade sig att han hette Håkan och skulle hem till Surahammar efter att ha besökt sina barn i Umeå där de bodde med sin mamma. Håkan var över 50, ganska fet, skallig och hade ovårdat rött skägg. Tittade jag mig själv i spegeln om 25 år? Jag förbannade min dialekt som alla lägger märke till. Vanligtvis var jag tvungen att förklara var jag kom ifrån och vad jag gjorde här till alla nya människor jag träffade. Tack och lov var inte Håkan speciellt intresserad av annat än att prata om sig själv. Och han hade mat med sig som han bjöd på. Chips, kanelgifflar och apelsinläsk. Håkan hade jobbat för kommunen och lagat väggropar tills ryggen pajade. Nu vände han burgare på den lokala vägkrogen tillika samhällets enda bar. Han hade aldrig varit gift. Han hade gjort en kärring på smällen som krävt honom på pengar och sedan stuckit och tagit tvillingpojkarna med sig. Han hade en kvinnosyn som äcklade mig. Han använde hela tiden ord som kärring och hora. Jag tänkte på hur jag behandlat Natascha och Emma och den långa raden innan dem. Jag hade gjort till vana att utnyttja kvinnors godhet. Men jag respekterade dem. Jag avgudade ju kvinnor. Det var därför jag inte kunde hålla mig till en enda. Håkan däremot, han hade ingen som helst respekt för kvinnor. Han tyckte bara de dög till en sak eller möjligen två. För att orka lyssna på hans raljerande tog jag fram pluntan. Varm stickande billig whiskey rann ner för min strupe och jag lät honom hållas. Han lovade att höra efter om det fanns jobb på baren och jag skulle få sova i hans hus till en början. Så jag hamnade i brukssamhället Surahammar och fick jobb som diskplockare. Det var dåligt betalt. Men jag bodde gratis och vi stal öl från baren. En kväll när jag satt och drack öl i Håkans trädgård började hans hundar skälla från sin inhägnad – han hade fem galna hundar som man gjorde bäst att hålla sig så långt borta ifrån som möjligt. Det var någon i trädgården. Jag hörde fotsteg på den oklippta uttorkade gräsmattan. Det var svårt att höra exakt var de kom ifrån då syrsorna och hundarna överröstade ljudet. Jag reste mig, greppade ölflaskan om halsen och försökte fixera blicken ut i mörkret. Plötsligt uppenbarade sig en flickkropp framför mig. Hej, bjuder du på en öl? frågade hon. Hon hade bara jeansshorts och bikinitop på sig. Fan är du inte rädd för hundarna? frågade jag. Hon förklarade att hon visste att hundarna var inlåsta – hon bodde i grannhuset. Och nu var hon sugen på öl – augustihettan förtärde henne. Jag tog upp en öl ur kylväskan där isen börjat smälta. Du vet väl om att du måste vara 20 för att dricka, sa jag leende. Hon skrattade och ryckte åt sig flaskan. Har du cigg? frågade hon. Jag skakade på huvudet. Hur gammal är du egentligen? Jag är 18, svarade hon. Här får man dricka när man är arton. Är det inte så i Stockholm? Jag frågade hur hon visste att jag var ifrån Stockholm. Hon berättade att alla i området pratade om vad det var för kille som flyttat in hos Håkan. Hon hade hört mig spela tidigare kvällar och bad mig hämta gitarren. Jag gjorde henne till viljes och spelade några låtar av mindre kända artister. Jag sa att det var mina egna men det gav mig dåligt samvete. Så jag spelade Emmas sånger och påpekade noga vem som skrivit dem. Tjejen brydde sig inte. Hon hette Madeleine och smög ut ur mitt rum när solen gick upp. Hon var tvungen att vara hemma när hennes föräldrar vaknade. Hon fortsatte komma över när jag var ledig och en kväll hade hon med sig gräs. Vi söp, rökte och knullade i trädgården medan hundarnas vansinniga skall dolde våra ljud. Vi somnade nakna i hammocken. Din jävla horknullare, ditt förbannade kukhuve! Jag vaknade av en rejäl örfil och såg Madeleine smita nerför trappan. Morgonsolen stack i ögonen, huvudet ringde av smällen och Håkan skrek. Fattar du inte att jag kan få hela grannskapet emot mig. Det här är ett anständigt litet samhälle och rykten sprids snabbt. Att det ska vara så svårt att motstå fiskdoften så fort mörkret slår in! Han fortsatte slå mig medan han förbannade den hynda till kvinna som avlat mig. Jag reste mig långsamt medan slagen haglade och Håkans andhämtning blev allt tyngre. När jag slog tillbaka slog jag hårt. Håkan föll. Jag gick in i huset, tog en bag och fyllde med all sprit jag kunde hitta. Håkan skrek efter mig från fåtöljen han kravlat upp i medan hundarna ylade ut sin vilda förtjusning över skådespelet som gryningstimmen bjöd på. Gå du bara och fortsätt jaga flickfittor, jag behöver dig inte! Jag svor åt den här lilla skitstaden där det inte fanns bussar och inte gick att få tag i taxi. När jag kom ut på landsvägen började jag lifta. Till slut stannade en hostande Epa-traktor med flak. Jag slängde upp bagen och gitarren på flaket och frågade om jag fick åka med in till stan. Den närmaste staden var Västerås. De två tonårsgrabbarna med prillor stora som älgskitar skulle inte så långt men efter att jag erbjudit dem väskan full med spritflaskor hade de kunnat köra mig till världens ände. Jag blev avsläppt vid järnvägsstationen. Jag var fortfarande förbannad och ville ha en kall öl. Det fanns ingen bar vid stationen så jag var tvungen att gå in mot centrum. Jag fick en lätt känsla av obehag när jag promenerade genom parken. Jag hade varit här många gånger förut och jag tänkte inte stanna längre än vad jag behövde. Det gick ett tåg mot Göteborg om några timmar. Jag behövde bara några öl för att lugna mig innan jag kunde bege mig söderut. Jag gick uppför trapporna till McEwan's Pub. Den blonda lite runda bartendern hade roligt åt min Stockholmska och frågade vad jag gjorde där. Jag gav henne snabbversionen av mitt livs historia. Med vissa väsentliga bitar utelämnade. Hon bjöd på salta pinnar och jag drack några öl till. Jag berättade att jag skulle ta tåget om någon timma men att jag lika gärna kunde ta tåget imorgon om hon hade något bra förslag på vad vi kunde göra ikväll. Det hade hon.

Kategorier: Novell |