En sommar för många år sedan var jag och fyrbrorsan på en landsomfattande bilburen turné. Vi hade knappt kommit utanför stan förrän en bekant kyrka dök upp en bit bort. Vi hade åkt förbi den så många gånger på väg till landet att vi var tvungna att stanna nu när vi var vuxna och kunde bestämma själva, utan två föräldrar i framsätet som bara ville komma fram någon gång.
Vi parkerade i solgasset på den dammiga grusplanen. Kyrkan är byggd av sten och ser ut som om den legat där jämnt - vilket den i allt väsentligt också gjort, i närmare 830 år för att vara exakt. Trots det ganska oansenlig, fast omgärdad av en vacker och välputsad kyrkogård med spretande gamla gravstenar. Hade det inte varit för läget invid motorvägen hade det varit en idyll. Men de döda behöver ju knappast tystnad, de bildar snällt kretslopp oavsett om platsen är lugn eller om det sker till ackompanjemang av tiotusentals bilar.

På landsortskyrkors vis var porten olåst - så det här bör ha varit innan trolösa hedningar började plundra landets kyrkor på värdesaker. Det var svalt och tyst därinne, motorvägens dån blev till en viskning. En jättelik jesusstaty i vitt gips sträckte ut sina armar över ett piano. Brorsan satte sig ned och spelade medan jag kollade runt i kyrkan och tog bilder på ett fält av dammfyllt ljus som föll över min bror som en skev rektangulär gloria.

Jag såg ned på de oregelbundna golvplattorna, vars döda hyresgäster sedan länge förmultnat och blivit till mull. Försökte föreställa mig vad som skett i kyrkan genom århundradens lopp. Mässor i mörk gryning med fladdrande, stinkande talgljus och otvättade kroppar i hundratal. Reflekterade över att utan dåtidens sociala kontroll kommer kyrkan aldrig mer bli lika fullsatt. Och det är väl lika bra det, kanske.
Min bror slutade spela och klangen från sista tonen tunnades ut i ett eko som långsamt dog bort. Vi satt stilla i den täta tystnaden en stund. Sedan gick vi ut mot solen igen, och när kyrkporten gick upp var det som om en flod av ljud sköljde över oss.

I vårt högljudda samhälle är det skönt med en plats där det fortfarande råder stillhet och tystnad. Det är något visst med att kunna lämna stadens larm och hets för att plötsligt, endast åtskild av en halv meter putsbelagt tegel, befinna sig i kompakt tystnad. Kyrkor, till skillnad från biografer, inbjuder nämligen inte till något opassande beteende. I kyrkor tänker folk tysta tankar.
Och om man inte vill försöka få igång ett samtal med den allsmäktige kan man ströva omkring bland gamla guldfärgade reliker, små förstelnade keruber med allvarstyngda ansiktsuttryck och tomma predikstolar och bara fyllas av historiens tungt flaxande vingslag. Den lite unkna doften av sten och marmor för tankarna tillbaka till museibesök med skolan. Avlägset hörs trafiken, som ett tyst sus någonstans långt bort. För en kort stund hade det lika gärna kunnat vara tvåhundra år sedan.

Med min fascination för kyrkor är det lite förvånande att jag aldrig varit inne i min egen. Eller så kanske det inte är så konstigt när allt kommer omkring, för den är liten och ser ganska trist ut där den ligger på S:t Göransgatan i höjd med sjukhuset, strax innan vägen korsar Mariebergsgatan. Det är ingen uppseendeväckande gammal gotisk fästning, utan närmast ett nybygge med sina blott femtio år på nacken. Byggd i tegel och omärkt av tidens tand, som en slät tonårshaka bland stadens andliga kråkslott.

Men i helgen gick jag förbi. Och det var ju ändå söndag, dessutom jävligt kallt. Porten stod lite på glänt och det lyste inbjudande genom fönstren. Jag gick in, och möttes av en helt öde sal. Förstås - detta är ju trolösa tider. Men det var vitt och ljust och vackert. Vid altaret en hög vägg med en jättelik skir målning i Einar Jolin-färgskala. Så fjärran från traditionell ångestindränkt mörkgrå marmor att effekten blev enorm - jag kände ett kort men intensivt lyckorus.
Jag petade ner småpengar i en skramlande bössa och tände ett ljus för bortgångna släktingar. Sedan började min upptäcksfärd, för är det något jag inte klarar av är det outforskade prång, hemliga luckor och trappor som jag inte vet var de slutar. I kyrkor brukar alltid allt intressant vara avspärrat, ett symboliskt tjockt rep som hänger för den vindlande trappan upp mot tornets hemligheter eller ned mot källarens dystra gravkammare. Men den här kyrkan hade inga rep för sina trappor. Och de gick nedåt. En spänd ilning fortplantade sig längs ryggraden.

De två våningarna under kyrkan visade sig bestå av flera salar i vit marmor. Rummen hyste i sin tur förvånansvärt många små fack. Det var ett kolumbarium, en viloplats för de döda.
Tystnaden var fullständig. Hade detta varit ett stort grannland i väst, hade den förmodligen ersatts av en liten tryggt porlande springbrunn eller lagom sorgsen muzak på låg volym, för tystnad kan göra människor nervösa, den har nästan blivit något onaturlig. Men ibland passar den in och detta var ett sådant tillfälle. Gravar och stillhet hör ihop, det är ofrånkomligt.

Jag gick omkring i salarna, drog med fingrarna längs de inristade namnen i guld. Läste högt för mig själv, blev tagen över det stora antalet döda.
Men efter en stund under jord började det kännas lite olustigt. Jag blev medveten om var jag befann mig. Stillheten blev för tung, luften liksom tjockare och svårare att andas. Jag gick mot utgången men fick ett plötsligt tryck över bröstet. Kanske det var det tysta larmet från 10 000 döda hyresgäster som drabbade mig, för jag fylldes av en ofrånkomlig eftertanke om hur kort livet är och vad lite jag gjort med det. Om hur det tycks passera allt hastigare medan jag står vid sidan om och tittar på. Hur jag slösat bort den ena hälften och att jag, om jag har tur, har knappt hälften kvar. Måste göra något, måste fylla tiden med något som betyder.

Med det smet jag ut ur en källarport och slogs nästan omkull av den kristallklara vinterluftens spröda svängningar. Öronen fylldes med ljud igen, skrapande fotsteg från ett fyllo som gick förbi, ett bullrande flygplan som gjorde sin inflygning mot Bromma flygplats, trafiken en bit bort. De kändes plötsligt viktiga, som spännande trådar som leder mot nya mål. Något att fylla det andra livet med.

Tystnad får onekligen hjärnan att gå igång på en annan växel. Udda tankar dyker upp när inga andra intryck stör. Och det är nog bra. Men flyktigt, och kanske inte just i en gravkammare…

Kategorier: Betraktelser | Tags: kolumbarium, kyrkor, S:t Görans kyrka, stillhet, tystnad