Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder.

Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga.

Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden.
Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera).

Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma.
Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik?

Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.)
Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.)
Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur.

Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i.

Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.”

Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare…

Kolla in själv

Hitler…
…som Manchester United-supporter
…som Obama
…får inte Windows Vista att fungera
…om fastighetspriserna
…blir utslängd från World of Warcraft

Kategorier: Film, Recension, Samhälle | Tags: 11 september, Adolf Hitler, al-Qaida, Apocalypse Now, Arsenal, Auschwitz, Barack Obama, Bill Hicks, Chelsea, Daniel Tosh, Dimitri Martin, Eva Braun, Fanny & Alexander, G-punkten, Gudfadern, Kalle Anka, Larry David, Lars Lagerbäck, Lenny Bruce, Liverpool, Peter Blackburn, Real Madrid, Resumé, Ronaldo, Sarah Palin, Sarah Silvermann, Scarface, The Sunday Times, Tottenham, Undergången, Windows Vista, Woody Allen, World of Warcraft, YouTube