Det var stundens ingivelse som gjorde att jag gick in i den öppna porten. Jag var ute och promenerade utan varken riktning eller mål, lockad av eftermiddagssolen, och kände mig egentligen helt tillfreds med det när minnet gav sig till känna. Tidigare i somras, när jag under en kvällspromenad tog färjan över till Sjöstaden, såg jag Hammarbybacken torna upp sig ödslig och okuvlig bortom de nybyggda terrasshusen. Ställd inför tanken kunde jag inte låta bli. Jag gick till den plats där skidliften bryter fram om vintern. Där mätte jag backen med ögonen och tog några kraftiga andetag innan jag rusade rakt uppför. Halvvägs, ungefär i höjd med Skistarskylten, vek sig benen och jag däckade utmattad i gräset. Där låg jag och frustade och spottade medan en turist gick omkring på en avsatts bara några meter bort och tog bilder. Efter en kort vila tog jag mig upp på fötter igen och stapplade den sista biten uppför backen. Södermalm och de södra förorterna låg utsträckta framför mig och vände jag mig om kunde jag blicka ut över det väldiga Nackareservatet och Stockholms skärgård. Ögonblicket var vackert och jag lät det vara, väl medveten om att det var en stund jag skulle bära med mig - tillsammans med en bruten stortånagel. Knappt hade jag tänkt tanken förrän jag befann mig i en främmande trappuppgång. Porten stod öppen och jag såg min chans och tog den. Jag visste bara att jag ville uppåt. Jag sprang uppför de vindlande trapporna, två-tre steg i taget, men högst uppe möttes jag bara av en stängd vindsdörr. Jag kände på den. Låst. Jag andades ut en stund och skyndade sedan ner igen. Till höger om den hiss jag negligerat på vägen upp fanns en olåst dörr som vette ut mot innergården. Jag öppnade den och kom ut på en asfalterad gård med ett takbelagt cykelställ och flera gröna soppcontainrar. En äldre herre höll precis på att tvinga ner en hopknuten plastpåse genom hålet till en överfylld container. - Hej, sa jag. Han nickade kort till svar. Bakom cykelstället fanns en mur som ledde upp till en nivåskillnad till nästa innergård. Den var kanske en och en halv meter hög och ovanför fanns ett svart stålstaket på någon meter. Jag hävde mig uppför muren och lade benen över staketet samtidigt som jag kunde känna mannens ögon i ryggen. - Fel på porten, försöker ta bakvägen in, sa jag ursäktande. Att döma av hans blick lät jag inte trovärdig. Eller så kanske min orakade uppsyn och ringarna under ögonen ställde till det. Jag drog i första bästa dörr. Låst. Jag vände mig om, mannen stod fortfarande kvar och hans huvud kikade upp mellan stängerna i staketet. Jag gick med snabba steg mot nästa dörr. - Hörrudu, hör du verkligen hemma här? ropade han efter mig samtidigt som jag slank in i trapphuset. Nu var det bråttom. Jag fick för mig att gubben skulle ringa polisen eller ställa till med något. Han såg ut som typen som inte klarar av att låta bli att lägga näsan i blöt - uttråkad pensionär ständigt redo för action. Jag skyndade uppför trapporna. På tredje våningen mötte jag en man i min egen ålder som var på väg ut från en lägenhet tillsammans med en liten flicka som såg ut att vara hans dotter. Vi nickade hastigt. Högst upp fanns en olåst glasdörr in till en loftgång som ledde vidare till nästa hus. Halvvägs in i gången stod en massiv järndörr på glänt. Jag öppnade den och gick uppför trappan innanför. Trappan mynnade ut i en korridor med vindsutrymmen på var sida, bakom väggar av hönsnät. Jag hörde röster åt höger så jag vek av åt vänster. Några meter in svängde korridoren. Det var nästan helt mörkt och jag ville inte tända med risk för att dra till mig uppmärksamhet. Jag följde korridoren hela vägen tills den slutade vid en dörr utan lås. Jag kände på handtaget. Det var som om dörren tvingats in i en mindre ram för jag var tvungen att rycka till ordentligt för att få upp den. När den for upp kom den med full kraft och passerade ansiktet med en hårsmån. Gångjärnen gnisslade när jag drog igen dörren bakom mig. Uteplatsen var liten och belagd med grå stenplattor. Det fanns en stol och ett litet bord och en blomkruka fylld med en sörja av jord och vatten, som om någon en gång för länge sedan försökt göra det fint där, men att platsen sedan dess glömts bort och förfallit. Utsikten vätte mot innergården och om jag inte varit så höjdrädd hade jag tagit mig fram till räcket och tittat ner för att se om mannen fortfarande stod där och om han kanske höll en mobil i handen. Men jag vågade inte. I stället tog jag ett fast grepp om stegen vid sidan av dörren och klättrade upp mot taket. Inte heller det vågade jag egentligen, men jag kände mig jagad. Och stegen var inte mer än två meter hög och väggfast. Den började en bit upp och var böjd i änden. Jag kröp upp på en avlång avsatts samtidigt som jag kisade försiktigt framåt, rädd för att blicken skulle vandra och att jag skulle drabbas av svindel. Avsatsen var smal och på andra sidan fanns en förhöjning som såg ut att vara en skorsten eller ventilationstrumma. Jag kröp fram och lutade ryggen mot den och tittade mig försiktigt omkring. Det surrade dovt och den svarta plåten vibrerade lätt. Tak, takåsar och skorstenar var allt jag såg och långt där borta tornade Globen upp sig och en bit till vänster Hammarbybacken. Jag satt där för rädd för att röra mig och bara andades och lät ögonblicket vara.

Kategorier: Betraktelser, Ångest |