Det var en varm vårdag och jag hade precis lärt mig cykla. Alla de andra ungarna på gatan hade såna där små cyklar med breda hjul och avtagbara stödhjul. Jag hade en italiensk bambino från femtiotalet, tramporna satt på framhjulet och min styvfarsa hade målat den bajsbrun. Trots att jag inte var mer än fem år förstod jag att min cykel inte var av den sort man skulle ha. Faktum är att den inte ens var i närheten. Det fanns två tjejer i kvarteret som var jämnåriga med mig, en blond och en brunhårig. Jag var lite kär i den brunhåriga. De cyklade upp och ner på gatan i sina rosa och ljusblå tröjor med disneytryck. Cyklarna var nya med breda hjul och avtagbara stödhjul. Jag trampade ikapp dem på min bambino. Vi gjorde sällskap upp till gatans krön där vi stannade och vände. Gemensamt störtade vi ut för den lilla backen och fram över asfalten, sträckan var på kanske hundrafemtio meter. De fick genast ett betydande försprång. Jag var tvungen att sitta ner på min cykel då tramporna satt på framhjulet medan de kunde luta sig framåt eller till och med ställa sig upp och trampa. När jag till slut kom fram hade de redan stannat och stod och skrattade. Först tänkte jag gå fram och pussa den brunhåriga flickan som belöning för att hon vunnit. Istället kände jag hur det svartnade för ögonen. De stod där balanserandes på sina fina nya cyklar och skrattade åt mig, åt att jag kom sist och att jag cyklade omkring på något som inte ens var en riktig cykel. Jag klev av, gick fram till den brunhåriga och utan att säga något slog jag till henne rakt över truten. Först såg hon bara förvånad ut. Sekunden efter föll hennes händer utmed sidorna och hon började skrikande gråta rakt ut. Jag slängde mig upp på min bambino och cyklade hemåt så fort jag kunde. Jag lämnade cykeln i karporten och sprang ner till baksidan av huset. Där tryckte jag mig mot den svala tegelmuren, blundade och väntade på att hennes pappa skulle komma och slå mig.

Kategorier: Samhälle | Tags: bambino, cykel