- Vilken ordning du har, det hade jag inte förväntat mig, sa Matt. Vi var bara uppe i min lägenhet en kort sväng, en mellanlandning innan nästa bar. Trots att vi bor rätt nära varandra kan du räkna de gånger Matt varit hemma hos mig på en hand. Vi ses alltid ute. Det är så vi umgås. Jag vet inte vad Matt hade väntat sig, eller jo, det gör jag nog. Han hade förmodligen väntat sig tomma ölflaskor på borden, stinkande mjölkpaket på diskbänken, tidningar lite varstans och en allmän oordning. Men i det lilla mikrokaos som är mitt liv just nu har jag väldigt medvetet och bestämt tagit beslutet att hålla ordning på det som är allra närmast. Hemmet. Släpper man på det, låter man den plats där man vaknar upp, går och lägger sig och tillbringar en stor del av dagen förfalla är det så förbannat lätt att det liksom sätter sig i en. Att den yttre oordningen flyttar innanför pannbenet. Nu ska jag förvisso inte överdriva. Det handlar inte om att jag gått och blivit pedant. Men böckerna står i bokhyllan, det är undanplockat på borden, sängen bäddas varje morgon. Det handlar om små grejer som ändå skulle bli till stora om de inte gjordes. Inga diskberg får tid att växa i mitt kök. Okej, nu slår du dig för pannan och tänker, ”vad fan snackar han om, det där är ju normala grejer som vilken vuxen person över 25 år lärt sig hantera för länge sedan. Förväntar han sig en medalj, eller vad är det frågan om?” Och du har självklart helt rätt. Är man 34 år ska man kunna sköta allt det där utan att förvänta sig en klapp på axeln. Jag vet bara av erfarenhet – en erfarenhet jag är säker på att jag delar med många av er – att det inte alltid är så. Tyvärr. I livets mellanrum, de där perioderna som man knappt minns efteråt därför att det inte finns någonting konkret att hänga upp minnena kring, är det så otroligt lätt att bara förfalla. Och det är ändå där som grunden för nästa steg i livet läggs. Vaknar man upp, bakfull eller inte, i ett hem där man måste leka plattformsspel för att ta sig till badrummet mellan klädhögar och ölflaskor, och med gårdagens kaffefilter fastklistrat i bryggaren. Ja, då är det alltför enkelt att bara sätta på sig hörlurarna, blunda och vända sig om i sängen för att förtränga skiten och smutsen som ätit sig in och som för var dag ter sig än mer oövervinnligt, och somna om. Att bromsa ett fall är vackert. Att motbevisa trollen som viskar om ditt förfall är vackrare. Även om kampen fortfarande förs med lådvin och sömntabletter sent om kvällen är det inte där den kommer vinnas. Den kommer vinnas med den hand som lyfter dig ur sängen i nackskinnet varje morgon och tvingar dig att ta tag i de där små sakerna, och foten som sparkar i väg din motvilliga röv till gymmet. DET är inte vackert. Men nödvändigt. Och en början.

Kategorier: Betraktelser | Tags: Dammsugare, lådvin