|
Måndag 16 November 2009 VansinneAv david
När jag kom ner på tunnelbaneperrongen var jag djupt försjunken i den gratistidning jag tagit vid spärrarna och jag varken såg eller förväntade mig honom. Hur skulle jag kunna? Samtidigt som det plingade till och speakerrösten förkunnade att tåget mot Odenplan var på väg in kände jag en kraftig stöt i ryggen. Jag stod bara en kort bit från kanten ner till spåret och flög snubblande nära innan jag lyckades återfå balansen. När jag vände mig om såg jag en skallig man i mjukisbyxor och skitig t-shirt, inte särskilt lång, men fet på ett massivt tjurliknande sätt, som mumlande och med nersänkt huvud var på väg från mig. - Vad i helvete gör du! - Käften, håll käften bara, sa han utan att se mig i ögonen och slog sig ner på en bänk. För att genast störta upp igen och försöka komma åt en ung kille i tonåren som såg honom komma och hoppade undan, samtidigt som tåget rullade in på perrongen. Mannen slog sig åter ner på bänken och de som skulle med tåget skyndade in och de som kom ut såg bara en fet lodis på en bänk. Jag stod kvar på perrongen. Tvekade. Dörrarna drog igen. På andra sidan perrongen stod resenärer som sett hela händelseförloppet. Jag försökte etablera ögonkontakt med någon, men alla tittade undan. Mannen satt kvar på bänken och svor för sig själv och rörde ryckigt på huvudet. Saliv droppade från munnen och hans blick var av ett maniskt vansinne. Jag fick ögonkontakt med en man i min egen ålder. Vi höjde på ögonbrynen och nickade åt varandra. Inga ord sades. Vi rörde oss från varsitt håll mot mannen på bänken och när han såg oss komma störtade han upp och började skyndsamt gå längst perrongen. De korta benen rörde sig snabbt under den massiva kroppen och huvudet var nerböjt och mumlande, som om han försökte skaka av sig oss med förbannelser och svordomar. Jag slet tag om hans axel men han slog undan min hand och skyndade vidare med oss efter. I detta då kom två väktare springande och var snabbt över mannen som slängde sig på marken och med en läskigt gäll röst skrek rakt ut. Hade jag kommit ner på perrongen i den stunden hade jag tänkt ett ord: väktarvåld. I stället ville jag ta tillfället i akt och sparka in huvudet på honom där han låg försvarslös och blottad i allt sitt salivfrustande vansinne. Jag ville se honom död och inget väktarvåld i världen var straff nog. Jag blev plötsligt medveten om adrenalinet som pumpade i kroppen och gjorde mig skakig i vetskap om att jag inte skulle få utlopp för det. Resten är suddigt. Jag vet att jag utbytte några ord med väktarna och att de frågade om jag ville stanna kvar och göra en anmälan. Men jag var utan tålamod och visste att jag inte kunde vara kvar på platsen och redogöra för vad som hänt på ett begripligt och sammanhängande sätt. Minuten senare slog tunnelbanedörrarna igen framför mig och jag satte mig ner på en bänk i vagnen bara för att resa mig igen och ställa mig framför dörrarna och spegla mig i glaset och blicka ut mot bergväggen som susade förbi utanför och jag mötte min egen blick och såg vansinnet och frustrationen och jag svor för mig själv och kände en längtan efter att slå och sparka sönder. 15 kommentarer till “Vansinne”Skriv en kommentar |
Sök -
Vansinne indeed. Obehagligt som fan. Sjukt bra text.
Han kanske är en av många schizofrena som psykvården inte har plats eller kompetens för. Han läggs in i bältessäng och pumpas med haldol eller nåt, och släpps sedan ut efter nån dag igen när psykosen släppt taget. Eller vad vet jag?
Sedelärande text, man kunde enkelt dömt ut väktarna som brutala sällar, det var ju det som hördes och syntes. David var kanske sekunder från att ha rubricerats i pressen som “Hänsynslös man sparkade ihjäl sjukpensionär i tunnelbanan”. Det handlar mycket om tur och otur när handlingar bedöms i efterhand, det finns exempel på människor som dödat där pressen tagit det ur kontexten så det blivit överlagt mord istället för självförsvar. Det finns också exempel på människor som efter åratal av missbruk och bråk med människor slutligen träffar den som inte kunde behärska sig och ändå beskrivs som “förälder mördad” utan att nämna omständigheterna. Ingen har ljugit, men inte heller har någon redovisat fakta… bara dessa evinnerliga tröttsamma sanningar.
I det här fallet handlar det helt och hållet om från vilket håll vi betraktar saken.
Niclas; Psykvården får inte stänga in folk längre, vare sig dig eller mig eller någon annan utan domstolsbeslut eller motsvarande. Bra eller dåligt ? Jag tycker det verkar som om man gärna låser in människor man inte känner och ser helt annorlunda på sig själv och de man känner. Mannen på bänken tycker säkert också att det finns folk som skall låsas in, precis som du på krogen har uppskattningsvis 10 % som borde tvångsmedicineras mot tillfällig galenskap varje helg. På åttiotalet skrevs artiklarna som för evigt omöjliggjorde mentalsjukhus och andra institutioner, nu är det rättspsyk, tillfälligt omhändertagande eller gruppboende som gäller. Rätt eller fel ? Vad vet jag men det har aldrig förts en seriös debatt om frågan i Sverige utan att media antingen räknar upp varenda dåre som dödat någon sen 1982 eller berättat hur många människor som tvångsvårdades på 40-, 50- och 60-talet. Svart eller vitt, inga gråskalor skall det vara för då säljer man inga tidningar eller reklamspottar om schampoo. Men vi har de media vi förtjänar, moderata statsråd bojkottar public service avgiften innan de blir ministrar men leker gärna i kvällspressen, riktiga hycklare. Där är de väldigt lika många av verklighetens folk.
Tack för mig.
[...] på Barstolen. Idag levererar David på barstol en text som fick mig att gå igåg och känna lite av den där sköna ilskan mot den ruttenhet [...]
Eric>> Tack! Dina ord väger tungt för mig när det gäller skrivande.
Niclas>> Precis som Peo skriver är det inte riktigt så det går till längre, men att han inte var psykiskt välmående är jag tämligen övertygad om.
Peo>> Man får tacka för din långa kommentar och länken! Så hade det sannerligen kunnat bli om jag inte hade behärskat mig. Även om det var uppenbart att det rörde sig om en sjuk person var jag utom mig av ilska och adrenalinet pumpade.
Vad gäller psykvården i stort så får jag nog återkomma i ämnet. Har arbetat med schizofrena och periodvis psykotiska personer och har en del erfarenhet, både bra och dålig, kring hur tvångsvården fungerar.
Hej David.
Min hustru var det som slentrianmässigt kallas socialnämndens ordförande när vi träffades. Det blev ett och annat besök på natten för påskrifter om olika sorter av tvångsomhändertaganden, LVU och LVM som lika gärna kunnat bli LPT fall. Kontentan är dock, med all rätt, det är jävligt svårt att få någon inspärrad mot sin vilja.
Jävlar. Skönt att du är okej och att händelsen genererade något positivt - en sjukt bra text.
PeO>> Det är det, och i min mening ibland alldeles för svårt. Kan inte gå in på egna erfarenheter utan att bryta mot tystnadsplikten men jag har varit med om personer som varit till fara både för sig själva och andra, personer med en historik, och ändå har svaret blivit att vi måste vänta tills något “händer”. Otroligt frustrerande.
Marla>> Tack och välkommen tillbaka!
Peo, bältessäng, som var det jag nämnde och inte tvångsintagning, används fortfarande. Det är nödvändigt ibland. Tvångsintagning är nåt helt annat. Men det var ju inte så att det krävdes domstolsbeslut för att bälteslägga Anna Odell!? Och hur länge var hon därinne? En natt eller två? Man får tvångsinta personer ett kort tag, men jag vet inte för hur länge. Handlar det om ett antal timmar eller max ett dygn? Är det inte i princip samma regler som för häktning!?
Jag har ganska många vänner och bekanta som varit och är inlagda i perioder. Det är inte en helt igenom sympatisk bild av psykvården de beskriver. Bristande kompetens är väl den värsta bristen de nämner. De har ungefär samma berättelser som Ann Heberlein, alltså ömsom vin och ömsom sur poska.
Läs gärna nyaste numret av omvårdnadsmagasinet med temat Självskadande kvinnor där ett par artiklar är om studier om vårdpersonalens attityder gentemot självskadande kvinnor. En av studierna är gjord av en sjuksköterska som själv varit självskadande och haft kontakter med vården som patient. Den andra studien är en avhandling, som även visar att ett enda informationstillfälle om varför patienterna beter sig som de gör räcker för att få bort personalens attityder om patienterna som provokativa. Vilket påverkar bemötandet och behandlingen.
http://www.omvardnadsmagasinet.se/artikel.phtml?id=586
Titta gärna även på DN:s artikelserie “Arma själar”. Och Notera för all del även kommentarerna från många patienter och även vårdpersonal som delger sina erfarenheter.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arma-sjalar-sa-skrev-de-1.995090
Det är inte så att jag menar att tvångsintagning inte skulle vara motiverat när det händer sådana saker som i texten ovan. Folk måste ju skyddas från sånt.
Vi hamnar lite i debatten, “vad var det jag sa”…. eftersom det hänt “vet vi” att en intagning vore motiverad men minns vi de gånger vi hade fel och inget hände?
Till det västerländska samhällets välsignelser hör förutom fri konsumtion så mycket du orkar även ett krav på att man gör något dumt för att kunna bli omhändertagen. I DDR hade de inte de problemen men en hel del annat som vi ser som problem.
Jag tror att önskan om perfektion förstör vår förmåga att försöka uppnå ett rimligt system. Vilket i och för sig är halvt om halvt hopplöst om vi väljer att låta juridiken bestämma och det är åt det hållet vi går som samhälle betraktat, åtminstone om den politik som råder nu får bestämma.
Givande diskussion för övrigt, men nu skall jag nog nanna.
Bältesläggning är en tvångsintagning som liksom LPT beslutas av läkare.
Sorry, glömde det ovan.
herregud. tänk om du inte hade fått tillbaka balansen. tänk om tåget hade varit där bara lite tidigare. tänk, tänk, tänk. så mycket hemska saker som kan hända. och som man kan klara sig undan. varje dag, hela livet.
Citronmuffin>> Absolut, det är en svindlande tanke och jag ska erkänna att jag sällan går så nära spåret längre.