Inuti en förnedringskultur försöker jag fortfarande hitta vägen ut.
Ännu önskar jag att människan vore god.
Ännu önskar jag att människan eftersträvade altruistiska intentioner.

Jag korsar det nerpissade torget av svensk granit med blicken i marken. Blöta fimpar och skräp ligger i drivor utanför entrédörrarna av glas. Den kalla luften luktar avgaser och regn och krockar med den varma stanken av friterad potatis när dörrarna går upp. Folket därinne ler inte ens en aning trots sina nya påsar med kläder och inredning. Dom suger stressat i sig cola med sugrör och sväljer strips utan att smaka. Och det är som om idealen manifesterat kroppsspråket. Människorna går bredbent eller vickar på röven, plutar med kåta fräscha läppar eller spänner ut sina bröstkorgar och har hårda hotfulla ögon. Som tecken på svagheterna; på skräck, på girighet och stressen över det som svagheterna bidrar till. Det är precis som om vi inte vågar vara oss själva med oss själva. Vi räcker inte till åt oss själva. Vi tänker på det andra säger, på det dom tycker, på det dom visar är rätt eller fel. Att vi måste söka skydd i gruppen, att vi måste skynda oss, hitta rätt, hitta det nu, snart.

Så anpassa dig.
Tänk på det och det.
Akta dig för det och det.
Tyck så och så. Tyck en jävla massa.

Knulla så och så.
Vira in dig i det här och sätt på dig det här.
Hylla det och det. Det är bra. Uppfyll idealen och påtala samtidigt hur frigjord du är.
Skapa det perfekta. Lev i bubblan. Sträva. Och känn dig så jävla misslyckad om du inte lyckas. Få ångest, bränn ut dig, få psykiska besvär och vet varken ut eller in.

Du är inte någon bara genom att finnas till. Tyvärr, det räcker inte på långa vägar. Det är inte så du vill ha det. För du vill ha mer nu, nu när du har allt. Och du orkar faktiskt inte med något annat, du hinner helt enkelt inte. Du klarar bara av att tänka på dig och ditt nu, rå om dig, unna dig. För du är värd mycket efter allt du kämpat dig igenom, för att du lyckats. Det är ett hårt jobb att lyckas, du har förtjänat lön för mödan. Det räcker ju inte att bara lyckas. Nej, för guds skull – du måste ha belöningar också – för att du gjort det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Är girighet den egenskap som en gång gjorde att vi överlevde som art?
Är girighet även vår kommande undergång?
Har girigheten några gränser?
Och om så är fallet, hur kan den fortfarande dominera världen trots att vi utvecklat former av logiskt tänkande och moral och etik?
Hur kan vi fortfarande tro att vi har så många rättigheter men nästan inga skyldigheter?

Och varför är det andra människor som hela tiden gör oss omänskliga?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Kategorier: Samhälle, Vetenskap |