Du vet precis hur det är. Du vaknar plötsligt och ligger en stund i sängen och blinkar i mörkret med en lätt obehagskänsla i kroppen. Det är känslan av att något är fel, något du inte kan sätta fingret på. Sakta men säkert inser du betydelsen av den här känslan, men spjärnar emot. När kallsvettningarna kommer kliver du upp och går mot badrummet, men när du står där och hänger över toalettstolen känner du fortfarande ett meningslöst litet hopp om att du ändå kanske hade fel. Och då sker det, som en knytnäve som kommer farande från magsäcken och upp genom strupen - en sur, stinkande spya som sprejlackerar toalettens insida.

Fast den här gången är något verkligen fel. Du hör dig själv vråla, du spyr och skriker helt enkelt på en gång. Och det rinner spya ur näsan och du känner hur du skiter på dig, och sedan blir det svart och du ligger nerskiten och nerspydd med huvudet i toaletten, och du bryr dig inte om att kinden vilar mot porslinet du stod och pissade mot kvällen innan. Efter en stund reser du dig upp på vingliga ben, går fram till handfatet. Du sköljer ur munnen och borstar kanske tänderna för att få bort den vidriga smaken och sedan duschar du av dig det värsta, men du är så matt och det spelar ingen roll, du vill bara ligga ner. Men så fort du lagt dig i sängen är det dags igen, du hinner inte tillbaka utan snor runt i panik, letar efter en tom plats och sedan spyr du igen tills allt är uttömt, tills du hulkar i kramp och kryper ihop på golvet som en darrande hund. Och när du är klar är det till den bittra insikten att detta bara är början. Att du just landat i Vinterlandets mörka bakgård, där Calici står som ohotad härskare.

Fågelinfluensan avfärdade jag med en axelryckning. Den kändes så väldigt avlägsen. Sedan hände också precis ingenting och sjukdomen försvann sakta ur vanligt folks medvetande. Sen kom svininfluensan. Samma löjliga panik men i uppförstorad form. Kvällstidningarna målade svart med krigsrubriker. Hela samhället med dess myriarder av myndigheter verkade närma sig något slags klimax - nu skulle allt braka samman och folk skulle dö som flugor. Vaccin för miljoner köptes in. Och sedan försvann sjukdomen på samma sätt som sin föregångare; som en ballong man släpper luften ur.

Men vinterkräksjukan -  fy fan! Detta vidriga virus har jag den största respekt för. Vid ungefär den här tiden för ett år sedan låg jag där på golvet och snyftade i min egen avföring. Det kändes som om jag blivit våldtagen av en elefant. Jag var helt nedbruten, ett vrak! Som tur var hade jag en barmhärtig samarit som utan rädsla för magsaftstänk baddade min panna - och som sedan gick och jobbade med folk som höll på att dö på riktigt.

Pandemilarmen kändes som någon slags konspiration, en anka uppfunnen av elaka läkemedels- och handspritsföretag. Jag fnös åt arbetsgivarens lilla julklapp från Lahega Kemi AB. Men nu har handspriten åkt fram och så fort jag tagit i något som andra människor varit i kontakt med så badar jag i sprit. Jag betraktar mina medmänniskor med största misstänksamhet. Varje salivstänkande hostning får mig att spritta till. Jag reser stående, vänd mot väggen på tunnelbanan, drar upp kragen och andas i små korta stötar. Jag skyr personalmatsalen, struntar i fikabröd som andra kan ha tagit i, håller mig borta från det gemensamma fruktfatet. Hade det inte varit så förbannat löjligt så hade jag haft munskydd på mig under dygnets alla vakna timmar.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på att det är flera månader kvar tills faran är över. Men tills dess tänker jag betrakta allt och alla som smutsiga bärare av ett av de värsta virusen i modern tid; det som får vuxna män att ligga på knä och spy skrikandes.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Kategorier: Ångest | Tags: fågelinfluensa, nära-döden-upplevelse, spya, svininfluensa, vinter, vinterkräksjukan, virus