Dammet ligger som frost på soffbordet. Här och där syns spår från främmande fåglar som slagit sig ned under natten. Jag sitter i soffan och TV:n står på utan ljud. Lamporna är släckta men det är dag och det är kallt och ljuset är också kallt. Jag tänker att jag ska gå ut en stund, att jag ska göra traktorspår i snön. Jag tänker på förr, då jag och Johan grävde tunnlar i den upplogade snön längs gatan. På grottan längst in, på värmen från ett levande ljus och på tyngden av snömassorna ovanför våra huvuden. Jag minns hur jag var ute hela dagarna. Hur näsan rann och öronen var röda och overallen genomsur när jag kom hem och drack Oboy och åt rostade smörgåsar vid köksbordet. Att ljuset var varmt då.
Allt det här tänker jag på, och jag blir glad när jag tänker på det, men jag blir sittande kvar i soffan. Fjärrkontrollen är dammig, och siffrorna nednötta.

Jag ser fönstret från sängen. Det snöar utanför. Stora, tunga flingor, orange i gatlyktornas sken. Över gatan mellan husen hänger lampor på tunna linor. De vajar i vinden och får skuggorna att krypa i rummet. Det är snart dags. Jag väntar, för det finns ingenting annat att göra, och jag vet precis vad som kommer att hända för det ringlar en liten kall orm i magen. Den väser och tungan snuddar vid magsäcken och egentligen borde det kittla, men det skär som knivar. Det är en svart orm och den skulle kunna vara min vän, men det är den inte.
På andra sidan vägen är huset mörkt. Jag är alldeles säker på att det står någon i ett av fönstren. I mörkret en bit in i rummet, osynlig från gatan. Någon som tittar hit, någon som också vet. Någon som sett ett mörkt rum med hastiga reflexer.

Jag tänker på en skog med grenar som böjer sig under tyngden av nyfallen snö, på klirrande iskristaller som fångar upp det bleka månskenet, på rök som stiger ur munnen och tunnas ut i natten. Jag hör tystnaden, den dova dämpade stillheten. Jag tänker på den där berättelsen som jag läste i skolan, om barnen från Sunnanäng och om den röda fågeln mitt i allt det kalla. Och när det inte går att tänka längre, när jag hör min egen gnällande röst genom ett moln av bomull, då tänker jag bara i vitt. Det fyller hela mitt huvud, som en tät och vacker snöstorm utan flingor.

Och sedan drömmer jag om dig mamma, om förr. Om parfym och hår och ögon. Jag drömmer om bad utan låst dörr, om frukost utan insekter, om sömn utan galge. Om varm choklad när snön och mörkret faller och om rostade smörgåsar med ost. Om en våt overall och om ett torkskåp som alltid står på. Jag drömmer om ett hus vid ett berg, om snö och om is på sjön.

När jag vaknar är det till ljudet av hårda vattendroppar mot fönsterblecket. Det är mörkt, och snön har blivit slask och om fem minuter ska jag vara i skolan.

Kategorier: Novell, Påhitt | Tags: vinter